Artemis,Deborahs och Penelopes äventyr tillsammans med matte Ylva
 

Krönika 18

6 november –  3 december 2017

Alltså – 5 november städade 4 hundar och jag ur värmepannan och det var enastående skojigt, sa flocken. Sedan åkte Lina hem (inte alldeles ren) 6 november och cockrarna plöjde omkring ute i lönnlöven och bar in diverse, som jag snabbast möjligt bar ut igen. 7 november var det statistiskt årets första vinterdag. Det firade vädret med minusgrader hela dagen. Alltså blev t ex verandadäcket halt. Rofflorna for som yra höns innan de hann samla ihop tassarna. Det var sannolikt mitt fel, sa de och blängde på mig.

8 november kom jag hem med en märklig sak i bakluckan och sedan kom Linas husse (utan Lina) och vi bar in den där saken. Den luktade alldeles väldigt mycket och skulle undersökas ordentligt och sedan godkändes den. Det är en ”slipstation” till min lilla slipmaskin. Den har 6 lådor och varenda låda skulle ju inspekteras. Jag hann rädda den trevliga kepsen med märkesnamn innan Penelope fick tag på den. Hon är en framstående kepstjuv, nämligen. Linas husse saknar sin svarta keps. Den bara försvann när han var här tidigare i veckan för att rasta cockrar. INGEN cocker förstår någonting, i synnerhet inte Penelope. Artemis stjäl aldrig kepsar. Hon stjäl tuschpennor. Deborah föredrar allt möjligt utom kepsar. Penelope svär sig fri men ser spjuveraktig ut.

Sedan blev det dags för bilen att få på de dubbade vinterdäcken, så 9 november smög bilen och jag försiktigt iväg (på de hala vägarna). Sommardäck låter på ett sätt. Dubbade vinterdäck sjunger på ett helt annat sätt. Därmed hörde inte rofflorna att jag kom hem. Billjudet var förändrat! De stördes i den trivsammaste av tänkbara aktiviteter. De försökte STJÄLA KEPSAR – ALLA 3! De hade tagit sig upp på ett avlastningsbord och där hoppade de så att öronen fladdrade för kepsarna var ju nästan åtkomliga, ju! ”Pinsamt!” sa alla 3. ”DU! Vi behöver alltså UT!” hojtade de sedan, så de släpptes UT. 10 november blev jag av med alla de elever, som jag skulle ha haft, för de behövdes för annat. Det blev en riktigt trivsam dag för tjejerna och mig. Dvs, först var jag dum, för jag åkte min väg. Sedan var jag godkänd för jag kom hem med hundmat och hundgodis (och mjölk och kaffe till mig). Vi räfsade lönnlöv så vi räfsade lönnlöv och de små busarna hoppade i lövhögarna så det blev till att räfsa ännu mer. Snöspadar placerades på viktiga ställen. ”?” undrade flocken. Därefter laddade jag de vilda fåglarnas talgbollsrundel och hängde den på plats. Det tog ungefär 15 sekunder. Sedan blev det ett gytter av talgoxar och pilfinkar och 3 cockrar satte sig ner och stirrade. ”OK! Får nog inte jagas” suckade de. ”HM! Var nog samma sak förra året” sade de till varandra. ”Vinter?” undrade de.

11 november kom den fuktiga snön försiktigt drumlande ner. Det var minusgrader hela dagen. Fuktig snö och minusgrader är en inte så trevlig blandning. Verandadäcket, t ex, blev extra halt. Kloka rofflor GÅR eftertänksamt nästan hela sträckan till slutet. Sedan laddar de. Därefter slirar baktassarna – och det blir vurpa ut i gräsmattan. Fast SNÖ ÄR EN LÄCKERHET!

”Äntligen SNÖGLASS!” jublade gänget varenda gång som gänget var ute. De slickade och njöt och blev blöta om öronen och käftarna och menade att det kunde gärna ha blivit mer än bara 5 mm snötäcke. Men de passade ändå på att rulla sig i det lilla, som fanns. 3 cockerpälsar doftade friskt när vi gick och lade oss.

14 november blev det faktiskt lite mer snö. Det kom en hel centimeter! Alla cockrar fick vita nosar och snöiga tassar. ”Det gick nästan att leka snöplog”, sa de och spårade sork så snön yrde om deras öron.

Därpå kom jag hem den 15 och hade en kartong med mig. Det var en SÄRSKILD kartong, menade rofflorna och sniffade och hade sig. Kartongen tömdes. Därmed uppstod mer sniffning. Det handlade om en maskin. Det är en för mig mycket bra maskin. Den slipar köksknivar alldeles väldigt precist. VAD ÄR DET DÄR?” mumlade rofflorna och sedan traskade de iväg.

Kompisen Lina fanns i huset när jag kom hem 17 november. Hon skulle sova över natt, sa hon och sedan talade hon om att hon borde få gå upp i köket för där fanns hennes mat, sa hon. Vi gick upp till köket. ”ÄSCH!” sa Lina för maten fanns i kylskåpet och kylskåpet är larvigt för det går inte att öppna det om man är en hund. Cockrarna fnissade. Sedan gick vi ut allihop och kollade snöläge och eventuella sorkar och vi hade så kul, så. Framöver eftermiddagen hanterade flocken det, som borde vara min säng. Det tog TID att återställa allt i god ordning. Medan jag hanterade madrasserna såg busarna till att flytta diverse kuddar till andra platser och när jag hade jagat ikapp kuddarna hade täcket flyttat ut i tvättstugan. Täcket återfördes till sängen under diverse misslyckade hjälpinsatser från i stort sett hela flocken. Sedan blev det middag – först till flocken och sedan till mig. 4 hundar satt alldeles stilla och tiggde inte men antydde att min mat borde ha ingått i deras (torftiga) portioner. Och så blev det nattens mörker ute och dags för nattkissning varpå Deborah lyckades att öppna den lilla grinden mitt i trädgården varpå alla 4 odjuren smet iväg och var lyckliga (men på insidan av det stora stängslet). Det tog tid att få in dem igen. De var lyckliga! De hade KUL! Sedan sov alla så väldigt gott och sedan blev det morgon och alla hundar var gräsligt hungriga redan 05.30.  Jag morrade flera gånger men sedan dansade hundarna morgondansen rakt över mig. Vi steg upp. Sedan var det alldeles för små frukostportioner sa alla 4 men nöjde sig med att strimla en gammal tidning. Och sedan åkte Lina hem och därpå trodde jag att det var jag som skulle tömma torktumlaren. Den tömdes. Vissa plagg fick återgå till tvättmaskinen för NÅGON hade fejat i ett ostädat hörn med dessa plagg.

Vi hade en riktigt fin liten vinter i flera dygn. 22 november snöade det dessutom en 3 – 4 cm snö ovanpå det magra snölagret och gissa att rofflorna NJÖT! 23 november vaknade vi till segt regn och plusgrader. Det är makalöst så blöta cockrar kan bli! Fast framåt 08.30 förbyttes den stillsamma hundtillvaron till en serie av frågetecken. Huset höjde sin kvalitet! Den usla gamla plåtkaminen bars UT! IN kom en alldeles ny och värmeeffektiv liten vedspis! Jag var dum, dum samt korkad för tjejerna förpassades till sovrummet så att montörerna kunde få göra viktiga saker utan hundhjälp. När montörerna hade åkt släpptes gänget ut. Vedspisen är alldeles väldigt ordentligt undersökt. Alla 3 brydde sig mest om asklådan längst ner. Den är visserligen oanvänd men den är i god cockerhöjd, sa rofflorna. De skulle bara ana att asklådan ska stå högre upp men sedan blir det nog fint med ett litet vedförråd längst ner.

Snö? Nähä! Gnetigt regn var det som strilade ner den 23. Det var ett osedvanligt blött regn. Det blev osedvanligt blött inne på golven också. Den 24:e var det bara lite, lite regn fast all snö försvann ju till cockrarnas förvåning. Dagen därpå kom ”hussen med lunchlådorna” och tydligen doftade allt extra underbart. I synnerhet kycklingfiléerna borde ha placerats i cockerskålarna, ja tack, sa rofflorna.

Och så blev det söndag och kul, för först kom Lina med sin husse och han förvisades till slipstationen medan vi andra var ute och busade. Hundarna har hittat på en alldeles ny lek. Den heter ”terrier med cockerålskruvar”. Först hittar man lerigaste stället i trädgården. Sedan ska terriern Lina stå på åtminstone 3 ben medan det fjärde benet (ett framben) försöker välta närmaste cocker. Då kommer cocker 2 susande in mellan terrierns bakben och ”ålar” sig lite åt sidan så att terriern slirar på det ena bakbenet och måste förankra sig med frambenen varpå cocker 3 tar en tvärkurva med sidoslir mellan terrierframbenen. OM manövern fungerar så ramlar terriern. Detta är rasande kul och upprepas flera gånger. Alltså lekte de 4 just den leken medan Linas husse finslipade saker och ting. Sedan gick de såta vännerna in och fick godis – och därefter behagade det dem att bädda min säng. (Senare på dagen bytte jag lakan. Kvaddade lönnlöv, lerfläckar och diverse frön ingår inte i det, som jag gillar att möta när jag lägger mig.) För övrigt är cockrarna nog riktigt snygga och lagom. Deborah väger sina 11,8, Artemis sina 12,0 och Penelope sina 12,2 kilo. Revbenen är lätta att notera …  Pälsarna är täta och blanka, öronmusslorna är blekrosa och tandstenen nästan obefintlig.

Gräsklipparen fick flytta in i boden. ”Det ÄR i princip vinter”, sade jag till rofflorna. Vi avslutade trevligheterna med att pyssla om värmepannan och så åkte tjejerna ut igen för en enklare sotborttagning. 27 november var allt så vackert och klibbsnöigt på morgonkulan att man blev alldeles glad i ögonen. 29 november blåste det tät snö från norr. Vi snörensade diverse ytor och de 3 cockrarna vaskade sig ordentligt. Det kallas vinter här hos oss. Det ska visst bli mer vinter dessutom. Just nu är det bara 10 cm snö men det är minusgrader och då kan cockeröron fladdra fint med fluffig snö längst ner. Det blev liksom julkortsvackert ute.

2 december insåg rofflorna att jag var skvatt galen. Det var flera minusgrader ute och jag bar ut den lilla maskinslipen, tog av mig fleecejackan, tog på mig läderförklädet och stod alltså ute i inomhuskläder och slipade ett par felvinklade hovknivseggar. Tjejerna har lärt sig att maskinslipen slänger gnistor så de höll sig på behörigt avstånd – men de GLODDE på mig. Sedan återställdes saker och ting i vanlig (vinter)ordning och hundarna kunde syssla med vettiga saker (men de höll ett vakande öga på mig). Medan det fortfarande var ganska ljust ute så finskottade vi balkongen. Cockrarna var enormt ivägen och det var väldigt roligt alltihop, sa de. Därefter gick vi ut och då kunde jag faktiskt städa bort den snö, som jag hade langat ut i gräsmattan, morrade hundhögen. ”Det där blockerar vår väg in under verandan från just det där hållet”, sa de. Jag lydde. Jag godkändes. Fast dagens sluttamp alstrade frågetecken. Jag bar upp stora askspannen! Den ska tömmas, ju, men ”VARFÖR står den DÄR?” frågade gänget. Den är riktigt välstädad numera samt på utsidan. Skithundar!

1 advent tömdes askan rakt ut i lövkomposten. Den vita snön blev sotsvart. 3 rofflor blev nöjda för askspannen kom in och ner till pannrummet. Ordning i huset, ja tack!


KRÖNIKA 17

10 september – 5 november 2017

Jo, det blev ju höst! Läckra växter började försvinna! Bland annat blev det en rejäl brist på maskrosor. Vad gör då duktiga cockrar? De gräver sig ner till rötterna. Då lönar det sig att sopa golv, rensa vattenskålar samt sucka. Gräsmatta? NÄ! Lömsk golfbana! Jag klippte den f d gräsmattan eftersom gräset hade växt och lönnen hade börjat fälla löv. Därmed kom jag – som vanligt – i onåd för tydligen hade jag havererat några maskrosor. Penelope kom in med ett slokande sådant blad hängande mellan 2 huggtänder, glodde surt på mig och traskade bort till sängen för att mumsa i sig de torftiga resterna. Artemis och Deborah stannade kvar på slåtterplatsen och suckade.

Fast LITE kul har vi haft, för Trafikverket har äntligen bytt sliprar på ”spår 2”. De gamla sliprarna var av trä och kolossalt miljöfarliga och dessutom i sönderfall. FÖRST kom det lassvis med fina, nya sliprar och det var snälla yngre män (och ett par äldre) som hälsade på 3 vaksamma cockrar (för cockrarna beskyddar ju området). Därefter hände nästan ingenting, men 3 cockrar bevakade den enorma högen med nya sliprar.

I slutet av september kom en fin kompis från Skåne till oss i stationshuset. Rullväska? Jodå, det har tydligen alla. Det, som skedde, var att Artemis och Deborah glodde fundersamt medan Penelope tämligen bums insåg att DEN människan hade hon minsann träffat tidigare! Penelope blev lycklig! Penelope var inte till att prata med! Penelope blev en slags skruvad pälskorv med glädjeyl! Sedan blev hon en klisterlapp. DÅ blev de båda andra också ”klisterlappar”. Besöket var ett tålmodigt och erfaret slags medmänniska. När besöket åkte hem, så surade (eller sörjde) Penelope i flera dagar.

Lina sov dessutom över natt också, mitt i alltihop.

Kompisen Lina har för övrigt varit här riktigt ofta, för hennes människor har varit ”mitt-på-dagenassistenter”. Uppriktigt sagt – jag tappade räkningen på besöken ungefär 3 oktober.

DÄRPÅ byttes de där uråldriga träsliprarna ut. Det tog flera dygn. Det finns enastående rälsgående maskiner med diverse tillhörande aggregat. Först säger det starkt ”TJUGGUGA, TJUGGA, TJUGGA, MORRR” och grovgruset får problem. SEDAN säger det ungefär ”TJABANK, KLONK” och då lyfts gammelslipern upp. SLUTLIGEN säger det ”GNÖL, GNÄLL och HÖRNK och då läggs nyslipern på plats.

De 3 först häpna rofflorna satt sida vid sida och begrundade arbetsinsatserna. Efter ungefär 1 timme ruskade de på sig och travade iväg till andra, betydligt mer intressanta saker. Det visade sig handla om att underminera lekstugan. Den började få en ganska märklig lutning. SURA rofflor fick vara med när jag petade in en stabiliserande platta (på fel ställe enligt deras åsikt).

Sedan blev det till att hojta in den skicklige person, som kan få pelletsbrännaren att fungera korrekt. Det var askskrapan. Den hade bestämt sig för att sitta totalfast. Efter en stund avlägsnades hundarna från pannrummet (och då i synnerhet skruv-, bult-, mutter- samt bricktjuven Deborah). 3 bedrövade cockrar trängdes framför den stängda källardörren. 3 lika lyckliga cockrar fick till slut rusa ner för att inspektera den fungerande (jäkla) brännaren.

Maskrosor, daggkåpor och annat läckert tog slut. Kvar i oktober fanns brännnässlor. Med brännnässlor är det så, att dels är de enormt nyttiga, dels försedda – så här års – med rikliga mängder små frön. Dessa små, ljust gröna, frön har fraktats in i massor och strötts lite överallt. Faktum är att de 3 cockrarna ser riktigt söta ut med ljusgröna frön lite varstans på huvuden, ryggar och svansar. Det övriga brännässeleländet tuggade hundarna i sig. Uppenbarligen har de mått utmärkt av kosttillskottet.

Sedan kom en stilla kväll höstens fina besök på utsidan av nätstängslet. Tursamt nog hade jag en bra ficklampa med mig. Alltså – här ska 3 cockrar nattkissa som vanligt. Ut rusar 3 cockrar. 3 cockrar kissar (tack och lov) och strövar sedan ner mot grinden. 3 cockrar stelnar, reser ragg, backar och GÅR in via verandan. Jag tände ficklampan. Vid grinden fanns en (förmodligen ung) varg. Den vandrade stilla iväg norröver och jag såg vandringen iväg. Morgonen därefter ville de 3 idioterna UT för att följa spåret. Det fick de inte. Jag är mycket oförstående, har de sagt.

Jaha, det kom pellets. ”Kul jordbävning” var hundkommentaren. Fast jag är underkänd, för det går ju inte att kasta sig in i pelletsförrådet innan den närmaste lavinen är eliminerad. ”BÄR FLER SPANNAR!” är hundarnas ampra besked.

Senaste kloklippningen kom 21 oktober och det var ÄKTA njutning enligt alla 3! Nu pågår den försiktiga vinteransningen av diverse ben och öron. INGEN svans klipps eller ”ansas” för alla svansarna är så vackra att de kunde bli exempel på vackra cockersvansar!

Vi har ett kreativt äventyr framöver! Det ska flytta in en liten, modern, effektiv vedspis! Den ska ersätta ett sammanfallande plåtmonster till kamin. NÄR strömmen går så kan jag/vi fortfarande stoppa köldras i skorstenen och jag kan få kaffe. Annars är vi eländigt moderna med allt, som drar ström. Motorvärmarkabeln är ett sådant exempel. Den är grön och har en egen plats nära ytterdörren. Så här års används den i god tid före avfärd. När jag greppar denna kabel sätter sig rofflorna ner och suckar för då inser de, att jag tänker försvinna. (Och bilmotorn är varm och batteriet laddat och bilkupén är varm och rutorna isfria!) När den gröna kabeln bärs in byter rofflorna attityd, för då tänker jag vara hemma.

Så här under hösten ska olika saker vinterordnas. Vi hjälps åt (så det tar ju extra lång tid). Snöspadarna, t ex, har snyggats till. Vi hjälptes åt. Vi hade kul! Såpskurade snöspadar som sedan har bearbetats med slipgummi och därefter smorts in (med vaselin) gör att t o m våt snö lossnar från spadbladen. En aning purkna blev cockrarna när de INTE fick delta i vaselinhanteringen. Däremot doftade alla nosar och öron och framtassar friskt av såpa och var rena, dessutom. JA! Jag sköljde bemälda hunddetaljer efteråt!

Sedan pysslades regnmätaren om. Den diskades och sedan fick den 5 mm rödsprit och så sattes den på plats. ”STINKER!” sa rofflorna och försvann. De är absolutister, cockrarna. Regnmätaren klarar minusgrader utan att frysa sönder. Vi har en torkställning för utomhusbruk. Den fälldes ihop och fick ”vinterfodral” (en svart sopsäck) och bars in och sedan skoddes markröret med dubbla hundskitpåsar och silvertejp. ”HÖRRU! Det där sitter FAST!” muttrade hundarna, som tänkte ta bort förseglingen.

Höstsysslorna fortsatte. Parasollet flyttade in. Artemis ville gärna ha den ”ratt”, som fäster parasollet mot det nedre fästet. Hon anser att det är hennes ”ratt”, för hon gnagde bort en liten kant för 2 år sedan (när parasollet flyttade in). Deborah var mer angelägen om att kunna stjäla den bricka, som måste finnas mellan parasollets stensockel och resten. Båda blev sura för de misslyckades med sina attentat. Penelope fnittrade. Det syntes! Morrhåren vibrerade så fint, så.

Därefter flyttade sommarvattenskålen in och diskades ordentligt. ”Jamen – var ska vi dricka nu då? suckade gänget. Lina suckade lika eftertryckligt när hon kom på besök. Vatten inomhus (i rena skålar) smakar alltså inte lika bra som vatten utomhus. NÅGON gjorde ett tappert försök att krydda vattnet i den där ”skvimpfria” vattenskålen genom att hiva ner en kantig sten i skålen. NÅGON (möjligen nr 2) placerade ett par vissna björklöv i sovrumsvattenskålen. Det var lönlöst. Kryddorna försvann när skålarna ansades och fylldes med RENT, härligt vatten.

3 november kom Lina med egen hundmat och så körde hon stora kontrollprogrammet. ”Finns MIN sovkoja? Är MIN matskål på plats? Var är den bästa vattenskålen? Är MITT privata dasshörn oförstört? Har jag missat något viktigt i MITT hus?” Lina ska stanna till 6 november. Hon gillar läget. Hon försvarar cockrarna, hon busar med dem, hon försvarar – banne mig – hela fastigheten och hon försöker vara ”cocker” så mycket som en irisk, vetefärgad terrier någonsin kan försöka.

Frukost och middag är de båda heliga stunderna i hundklubbens dagliga liv i detta hus. Det heter

MAT! Det är samma stora upplevelse varenda gång. 4 hundar infinner sig i köket. 4 (likadana)

matskålar ställs på rad på köksbänken. 4 hundar sitter tätt intill (och i vägen). 4 skålar förses med

mat. Därpå får Lina först och bakom stängd dörr och sedan får 3 cockrar sina skålar. Det tar ca 30

sekunder. Alla portioner är alltid för små. Alla skålar är slickade. Dörren öppnas. Alla slickar varandras

skålar flera varv till. Sedan dricker allihop upp vattnet i köksvattenskålen och det är alltid 2 hundar som

dricker samtidigt. Det är en riktigt rejäl vattenskål! De får plats. Sedan gäller UT så alla rusar nerför

trappan och så öppnas dörren UT och därefter sysslar jyckarna en stund med privata ärenden. Därefter

får jag kaffe (morgon) eller middag (kväll). Vid det senare tillfället assisterar hundklubben (”DU! Det

DÄR står det nog TILL HUNDARNA på! Vi SVÄLTER!”) och så dreglar de.

4 november var det äntligen dags att öppna helt till pelletsförrådet. Jag kunde i lugn och ro bära

spann efter spann med pellets. Hundarna öste i kammaren.

Nu är det 5 november. Om 2 dagar torde vi få vinter häruppe. Det är söndag. Hundarnas liv kommer  att förgyllas, för jag ska städa ur hela värmepannan.


KRÖNIKA 16

11 juli – 9 september 2017

Sedan blev det sådan där äkta svensk sommar. Det hände ingenting. Sedan hände ingenting. Sedan blev det lite kul, för det kom en sotare 17 juli. Det roligaste då, sa hundarna, var att filtret i min stora dammsugare bröt ihop. Nytt filter inköpt samt monterat.

Därefter blev det akut brist på maskrosor. Vad äter man då? Renfana, jaha. I synnerhet rötterna tycks vara riktigt läckra.

Fast lite längre fram piggades allt upp. Lina kom 26 juli och hade mat med sig och JÄDRAR vad 4 jyckar kunde åbäka sig ute och inne! Det där med sovplatser är en evig diskussionspunkt. Man slåss inte. Man säger faktiskt ingenting. Man bufflar omkring så där vänligt som 4 kompisar kan – OVANPÅ den människa, som menar att sängen är människans nattrevir. Det kallas ”illusion”. En illusion är en tänkt möjlighet. Jag är numera erfaren, så när de 4 busarna äntligen har snurrat ihop sig för sömn så fiskar jag upp min hemliga nattkudde. Visserligen åkte Lina hem den 29 men sedan blev det riktigt skojigt för först kom Lina tillbaka 5 augusti (”VAR ÄR MIN FILT?” muttrade hon eftersom den låg i tvättmaskinen fast sedan gillade hon den nytvättade filten).

6 augusti kom att bli en riktigt rörig dag till allas hundars förtjusning. Alltså så här då – först åkte Lina hem och sedan kom det en liten fin bil från DANMARK. I bilen fanns 2 förfärligt trevliga unga danska killar (släkt till mig).

Sedan kom Lina IGEN 7 augusti. Därefter hade jag, arma jäkel, 3 cockrar, 1 terrier samt 2 nytra danska killar (vilka inte ville annat än att fiska, fiska samt fiska). Gossarna var påtagligt obefintliga (de FISKADE) och hundarna suckade. Jag började dessutom nytt läsår 7 augusti. Om någon önskar veta mer om RÖRA I VERKLIGHETEN så kan jag beskriva saken.

Lina och cockrarna startade en utgrävning ungefär där mitt solur befinner sig.  De bearbetade flitigt den tunnelstart som SOFUS DEN STORE påbörjade ungefär 2013. 8 framtassar var verkligen framgångsrika. Gräs och grus for åt alla håll. Deborah tog tydligen Lina lite åt sidan och visade henne hur SOFUS gjorde och Lina blev riktigt duktig! Lina åkte hem 10 augusti och ansåg sig då vara professionell gräsmattehavererare.  (Pinsamt nog lyckades Deborah att tidigare lära Lina hur en duktig hund gör hål i ett Gunnebostängsel. COCKER? Hej verklighet! En riktig cocker överlistar ALLT!)

Sedan hände ingenting. Sedan hände ingenting.

SEDAN regnade det så att det var makalöst. Små, torra, cockrar går ut och nattkissar på kvällen. Små, torra cockrar sover. Sedan är det morgon. Små cockrar går ut, tvärnitar, dyker in under verandan, förrättar diverse behov och kommer nästan torra in. Detta pågick i ungefär 36 timmar. Vi fick ungefär 57 mm. Det var det segaste, mest stillfärdiga, regnelände man kan drömma om.

14 augusti var det dags för litet jubileum, för då var det 2 år sedan som Penelope skred in i stationshuset, tittade på sina systrar och sa HEJ!

21 augusti kom det ståtligt hundbesök! 2 äldre och mycket värdiga tikar skred in i trädgården. De båda tikarna behagade att kissa. 3 förfärade cockrar PEP i flera sekunder. Därefter var det mer som ”Hallå! Kompis! Var har DU varit i hela mitt liv?”

Sedan hände nog ingenting på länge fast så ont om sorkar i trädgården har jag aldrig tidigare varit med om.

26 augusti blev det TASSIKYR! Alla de riktigt vassa klorna klipptes in så fint av proffset. Alla cockrarna var alldeles stilla och andades lugnt och till och med Penelope vågade att sucka bara lite.

Huset har en pelletspanna, som bekant (se diverse tidigare krönikor). Sommartid matas pelletsbehållaren ungefär var 10:de dag. I slutet av augusti smyger sig hösten in. Då vill pannan ha mer pellets. ”JUBEL!” sade cockrarna när de insåg att dagens källarbesök numera inte bara handlade om att hämta upp nästa dags matranson ur frysboxen (som för övrigt fortfarande är alldeles för hög för 3 cockrar).  Pelletskammaren har varit förfärligt ensam och övergiven, hävdar de.

Det är en omfattande ceremoni, det här med att gå ner i källaren. Först ska källardörren öppnas, varvid 3 rofflor börjar susa nerför trappan. Därefter måste belysningen tändas och det tar sin lilla tid innan lampan har nått full effekt så 3 rofflor vänder och susar tillbaka upp. Det bor sannolikt ett SPÖKE i den mörka källaren. INGEN cocker vill möta källarspöket.  (”Källarspöket kan tugga på våra morrhår!” menar dumbommarna.) Och sedan är det fin belysning och då är det dags för källarbesök. Först rusar 3 cockrar ner. Sedan kommer jag. 3 cockrar står väl samlade framför dörren till frysboxens rum. Nosar vibrerar. Tassar höjs mot dörren. Förväntansfulla cockerögon tittar på mig. Jag är dum. Jag går genom källargången. ”OK” suckar 3 hundar och susar till dörren mot pelletsförrådet. Jag är ännu dummare för jag går in i pannrummet. ”VA?” mumlar tjejerna men kommer efter. När jag har kollat pelletsdunken och pannan, så blir jag riktigt snäll, för DÅ öppnar jag dörren in till all underbar pellets. Då blir jag förlåten för pellets är gudarnas gåva till små hundar. Att de 3 är ofantligt ivägen när jag ska fylla transportspannen gör ingenting, hävdar de och gräver och tuggar och njuter och rullar varandra i rikedomen. Det tar alltså sin lilla tid att fixa pellets till pelletsdunken och det är alltid minst en cocker ivägen hela tiden. (Jag bär denna pellets från förrådet till pelletsdunken. Detta kallas motion.) Sedan är jag klar. Först ska dörren till pelletsförrådet stängas. Det betyder att jag måste räkna in 3 cockrar utanför dörren. Sedan ska dörren till pannrummet stängas. Samma inräkning, dörren stängs och någon har smitit in bakom mig. ”Någon” är sur. ”Någon” släpps ut. Alla 3 ilar till dörren mot rummet med frysboxen för NU ska maten hämtas. OK, maten hämtas. Sedan ska vi lämna källaren. Sista dörren stängs. Tassar rasslar uppför trappan. Sedan hörs försynta smågnäll och tassrivningar nere i källaren. 1 cocker saknas. Ner igen. Öppna dörr. Ut susar cocker nummer 3. Stänga dörr. Gå uppför källartrappan och sedan ordentligt räkna in 3 busar. Alla 3 ser lika stormförtjusta ut för NU har det varit riktigt kul!

Det är Deborah, som är värst med att smita bakom mig. Artemis och Penelope skakar bara lite på sina huvuden åt saken. Båda har faktiskt gjort samma fjantigheter men då har det handlat om att bli kvar bakom toalettdörren.

5 september blev det höst här uppe. 6 september kom jag hem från jobbet och insåg att jag nog mådde ganska dåligt. Jag är lärare på en skola, som har ett internat. Rätt många elever hade redan åkt på en rejäl förkylning. Natten till den 7 hostade jag så mycket att de 3 banditerna sökte upp andra sovplatser. ”Du stör vår nattsömn”, muttrade de. Natten till 8 september vidtog jag knepet med Oleum Basileum (gammalt klassiskt medel). Droppade vätskan på lite olika tygytor uppe mot halsen. Vad hände? ”Hosta du men OJ så gott detta luktar!” sa rofflorna och parkerade sig allihop mycket tätt intill. Jag frös därmed inte alls.

Nu är det lördag 9 september och det småregnar. Hundarna har lokaliserat lådan med knivar, vilka ska slipas och rofflorna begriper att detta ska ske ute på verandan.

Hur bär sig folk åt för att ha tråkigt? Är det akut ”brist på cocker-spaniel” möjligen?


KRÖNIKA 15

4 juni – 10 juli 2017

4 hundkamrater åt på kvällen den 3:e juni sin middag och slickade sedan ordentligt alla skålar flera gånger. Sedan blev det sovdags och de fördelade sig i lugn och ro på sina egna sovplatser. Alla 4 sov på rygg. Det såg dråpligt ut.

Det blev en sådan där stillfärdigt fin söndag den 4 juni.  Ytterdörren kunde vara öppen hela dagen för det var hela 17 grader ute och flocken susade ut och susade in och hade som oftast väldigt mycket jord i tasshåren (fortsatt utgrävning kring och under varmkomposttunnan, jo).

Alla 4 fick varsin dos Front-line Spot-on och de teg, satt stilla och suckade bara lite. Jag ogillar fästingar. Det här medlet är det enda som faktiskt fungerar här uppe. Loppor och löss har jag inte sett röken av sedan jag flyttade till Hälsingland.

Och så åkte Lina hem på måndagen och fick med sig cockrarnas motortrimsax (varvid cockrarna log). Vi i stationshuset använde borstar och ”harven” i stället. De gillar borstarna och ”harven” (Coat King eller vad den nu heter) och försöker att vara i vägen för varann hela tiden. Konstigt nog lyckas rofflorna att vara riktigt blanka. Nåja, i princip är de blanka fast detta döljs under diverse frön och gräs och barr. Det lönar sig att borsta för då fastnar nästa omgång skräp så mycket bättre.

Motortrimsaxen och Lina återkom 10 juni (och Lina var så välkommen så). Det blev regnväder. Det lönade sig inte alls att golven våtmoppades. 4 fuktiga jyckar roade sig ute i den lurviga gräsmattan och gick för att torka så att de kunde gå ut igen. Doften av våt hund var ganska påtaglig när vi lade oss. Sedan åkte Lina hem den 11 och rofflorna ville gärna åka med på besök. De tröstade sig med lite mer utgrävning kring varmkomposttunnan.

Så här års kan jag stå ute när jag slipar saker. Alla 3 tjejerna assisterar när slipmaskinen och jiggarna och allt övrigt bärs ut till verandabordet. Alla 3 går upp på bordet och kollar varenda sak ingående. Sedan försvinner de ner när jag börjar slipa men de håller vaksamma ögon på mig, så att jag inte plötsligt försvinner. Tydligen har cockrarna insett att det är totalt förbjudet att ens tänka tanken ”nosa på slipad kniv”. Fast när jag behövde ”svarva” slipstenen brast det för alla 3. De satt tätt intill och lutade sina huvuden och var mycket nyfikna. ”Slipar du slipstenen?” frågade de. ”Kul slaskvatten” lade de till när jag tömde vattenuppsamlaren rakt ner i spannen för just slipstensslaskvatten.

Därefter blev jag dum den 14. Hundarna förpassades IN och dörren stängdes. Gräsklipparen behagade att samarbeta! Jag klippte riktigt mycket gräs och det behövdes. När gräsklipparen fick vila sig så släpptes gänget ut. De blev sura! ”Du har kvaddat våran mellersta djungel!” var beskedet. Djungel var helt rätt. Gräset var mellan 2 och 3 dm högt – som lägst. Den 15 var jag ännu dummare för då klippte jag resten. När jag var nästan klar så insåg jag att det var en cocker i närheten. Det var – givetvis - marodören Deborah. Hon hade lyckats att haverera trädgårdsgrinden. De båda systrarna gillade attentatet. De molokna rofflorna traskade omkring och nosade och suckade och blev vackert gröna om tassarna och öronkanterna och nosarna. De doftade alla 3 fint av färskt gräs när vi till slut gjorde natt.

Den 16 kom Penelope och var en aning gladare för hon hade hittat en utslagen maskros och den bar hon så elegant så i munnen. Artemis valde daggkåpa och jag tror att Deborah mumsade i sig lite klöver. Därefter rullade hundarna sig i gräsklippet. Deborah är för tillfället en grön-och-svart cocker. Penelope är ”green-roan” och Artemis har grön slips till svart päls. Mycket vackert, alltihop! De är klorofyllfärgade, så att säga.

Vår kompis Lina kom jublande in på förmiddagen den 16:e och hade med sig mat, för hon skulle bo över till den 19:e. Det blev inspektion av gräsmattan, jodå, så sedan hade jag även en milt grönfärgad (f d vetefärgad) glad terrier i huset. ”Var är mitt dasshörn?” undrade Lina längre fram på dagen. Jaha, det hade försvunnit när gräset klipptes. Hon löste problemet riktigt elegant. Hon traskade iväg bakom lekstugan och återvände med nöjd min.

17 juni blev det stora cockerpälsslåtterdagen. Det är sommar. Det är av och till varmt. Samtliga cockeröron ansades med plysch på insidan och bara LITE päls på utsidan. ALL onödig päls på mage och ben försvann. ”MER PÅ MIG!” sa alla 3 hela tiden. Cockrar har riktigt trevliga ”små” öronlappar och det är ju makalöst så glada cockrar kan bli när de kan vifta på just öronlapparna när diverse päls har försvunnit! Sedan putsades alla tänkbara kanter och ytor och 3 rofflor njöt. Terriern Lina? Den arma palten hade lyckats att få in tallkåda i det där stiliga håret, som ska ligga ner framöver över ögonen på en terrier. Jag klippte bort kladdet. Fram kom 2 glada terrierögon. Ägarna får säga vad de vill.

Sedan hade vi sämskskinnsstunden. Det var en underbar stund, menade hundarna. 3 nöjda cockrar och en glad terrier växlade om i skinnbehandlingen. 3 blanka cockrar och en terrier stack sedan ut i gräsmattan för RULLNING. Det var, så att säga, det. Jag sopade inne efteråt. Därefter bäddades sängen. Först bäddade jag. Därefter justerade gänget bäddningen (det var visst något med somliga kuddar). Slutligen gjorde jag om bäddningen (varvid gänget tittade på och suckade). Framåt småtimmarna hade busarna återställt kuddordningen. De sov väldigt gott, alla fyra, med huvudena på diverse kuddar. Det var bara att fiska upp reservkudden.

Den 19 åkte Lina hem och ”vad TOMT det blev” muttrade cockrarna.

När jag kom hem den 20 blev jag glatt mottagen för jag hade med mig 2 hovknivar och de behövde slickas. OK, verktygen var så slöa att de inte ens klarade av varmt smör. Det är tydligen något alldeles särskilt med doften av häst. Rofflorna blir vimsiga av förtjusning. Ullsaxar och klövtänger är BU! Får är ointressanta. Men allt, som har varit i närheten av häst, är OH!

Därefter blev det midsommar. Det blev en mycket lyckad midsommar! Den renbäddade sängen mottogs med jubelrop! Samtliga kuddar flyttades runt och sedan knölade 3 rofflor ihop sig allra överst och somnade så fint så.

 Somliga löper. Det ska förstås så, att en som annan smög igång löpning varefter en som annan hakade på. Det blir bra, det här. Alla 3 ska hela tiden borstas allra mest neröver ryggen, påpekar de. Till och med svansarna får borstas!

Björktrastarna lärde sig väldigt mycket förra året. Inte en enda unge har dråsat ner på marken. Samtliga bon finns utanför stängslet. Rofflorna stirrar och mumlar saker.

Gräset växte och växte och daggkåporna blev allt större. Gräsklipparen och jag tog oss den 30 juni en långvarig vandring över ytorna. Långt bakom oss strövade 3 rofflor. ”VÅRA PRIVATA HÖRN!” suckade de. ”Våra GRÖNSAKER!” muttrade de när daggkåpor (och de sista maskrosorna) blev små sönderklippta saker.

1 juli klipptes jag in av en god vän. När kort hår blir för långt så uppstår vissa bekymmer. Till dessa hör upplevelsen av att vakna av att 3 rofflor så nöjda så ligger alldeles stilla och liksom smågnager i mitt hår. 2 juli var det bara försiktigt slickning som fungerade. Och så var jag korkad 2 gånger. Första gången handlade det om transport till en återvinningsstation. Därmed försvann somliga älskade samt väl tuggade kartongbitar. Andra gången klippte jag gräset utanför trädgårdsdelen. När jag var klar och hade tagit av mig kåporna så insåg jag HUR ensamma och ledsna hundarna var. De pep inte. De gnällde inte. De YLADE ikapp och i alla tänkbara tonarter. Det var inte mig, som de hade saknat. Det var gräsklipparen. När den hade landat på sin plats och blivit pussad och fått sitt fodral, så gick rofflorna iväg åt olika håll. Mig struntade de i. Därmed kunde jag inse, att gräsklipparen är viktigare än jag. Den där gyllene Sofus tycks ha präntat in i rofflorna ett som annat. Dit hör bensindoftande maskiner och hur de ska pysslas om.

SOFUS är en COCKERIKON. Gyllene, kastrerad, svanskuperad samt diverse annat – SOFUS stampade ner sina tassar samt försvarade ”sina” valpar för ungefär 3 år sedan. HANS lavendel är älskad av de 3 marodörerna. Lavendeln är alltså 4 år gammal och väldigt ihärdig.

Yael fick en mynta samtidigt. Den är lika härlig nu, som för 4 år sedan. Yael lärde ”sina” 2 valpar (Artemis och Deborah) att försiktigt nosa på myntabladen. Artemis och Deborah har lärt Penelope samma sak. Alla 3 är lika försynta med lavendeln.

2 juli bar jag försiktigt bort en ganska ledsen huggorm och lade den i min slänt. Tacken var ett MYCKET litet ”hugg” utan gift. 3 cockrar slickade ovanpå plåstret.  (Nej, här åks det inte till sjukvård. Här tas det lugnt samt tvättas med Alsol vid behov). Jyckarna märkte aldrig ormen. Det var nog riktigt bra, det.

Klorna? Så absolut förnämligt inklippta! Detta skedde 3 juli och hundbusarna var samarbetsvilliga och stillsamma (men ville alltså slicka proffsets öron).

Det mest spännande, som skedde därefter, var en alldeles nödvändig rensning av anslutningen mellan en hängränna och ett stuprör. Huset är ståtligt. En av de längsta stegarna plockades fram. Linas husse (samt Lina) kom den 8 juli på förmiddagen. Stegen restes. 4 hundar ville provklättra. Hussen klättrade och fick med sig ett rejält rensband. 4 hundar häpnade över hur mycket märklig skit, som kom yrade först uppifrån och sedan ner genom stupröret. Det regnade riktigt bra dagen efteråt. Rensningen befanns vara väl gjord. Takvattnet försvann genom stupröret.

Jag har semester. Det innebär hantering av diverse källsorterat material (SNART klar!) och 3 purkna rofflor, för de vill också åka med till den lokala återvinningsstationen. Fast sedan traskar de bort till stället, där det blir smultron (inne i trädgården). Jag anar vad Artemis, Deborah och Penelope har planerat!


KRÖNIKA 14

2 april – 3 juni

Här började vi träna det där fina, som heter ”VARA UTE UTAN ATT FRYSA”. April är en nyckfull månad. Den var mycket nyckfull. Somliga dagar var det flera plusgrader. Visserligen var det slaskigt runt tassarna men DOFTER började komma. Det gjorde också maskrosblad och de är läckra när de är som nyast och minst. Det åts! Andra dagar var ….

Vi fick ett riktigt fint besök 3 april. Vädret var vänligt, kaffe kunde drickas på verandan, jag kunde slipa några köksknivar och besökarna satt i soffan vid utebordet – och hundarna planterade sig beslutsamt i knät på båda två. Dessa båda besökare var tålmodiga men inte särdeles befriade från cockerhår.

Sedan blev det tisdag och 25 april. Det var – om jag säger det så – ”upp-och-nervält mjölpåse” ute! Ljuset skimrade så fint in så in bakom gardinerna tidigt på morgonen. Ljuset skimrade visserligen riktigt fint utomhus också – men vi hade en knasig variant av snöstorm. ”VI? Kissa UTE? I det där vädret? IDIOT!” sa rofflorna och tvärvände, gick in och kissade på golvet (SKITHUNDAR!). Senare på dagen gick det alldeles väldigt bra att vara ute i ovädret och ha kul (samt sköta toalettärenden). Det blev 3 dm pulversnö och det blev till att hålla sig hemma från jobbet för duktiga idioter byter till sommarhjul 1 april. (Inte ens jeepar med 4-hjulsdrift tog sig fram.)

Sedan smälte alltihop. Gräsmatta? Nix! Lervällingsyta, jaha!

Valborg!

OJ, så fridsamt vi sov! Små cockernosar bufflade in sig i behagliga hörn. Cockeröron bredde ut sig. Cockertassar viftade lite då och då och mitt i natten var det 3 cockermagar att stilla klappa för 3 cockrar sov på rygg.

1 maj var en mycket stillsam och mycket trevlig dag, sa rofflorna ”men borde du inte gå i skolan?” sa de häpna när jag fortsatte med att dricka kaffe klockan 08. HUR VET HUNDAR VECKODAG?

Penelope blev allvarligt bekymrad fredag 12 maj, för då bar jag ut min lilla våtslipmaskin till bilen. Penelope har utsett sig själv till förste verktygsbevakare, nämligen. Sedan var jag (och maskinen) borta i många timmar (jag ersatte representanten för Tormek inne i Bollnäs bästa järnhandel på deras öppna hus). Lina med husse rastade cockrar. Sedan kom jag hem. Penelope guidade våtslipmaskinen in till dess vanliga plats. Sedan sa hon ”hej” till mig. Artemis och Deborah sa ”hej” ungefär hela tiden.

Cockrar har klor. Till klor hör sporrar. Vi har under denna krönikas tid hanterat klor (samt sporrar) rejält 3 gånger och nu äntligen har rofflorna fått de där stabila, stadiga, lättskötta klorna där pulpan vänligt nog har dragit sig ordentligt inåt. Det är proffset Malin, som har fixat detta. Kloklippning ingår numera i avdelningen STÖRRE NJUTNING, bara så att ni vet det.

15 maj blev precis allt väldigt bra! Visserligen försvann bilen och jag ca 18 men sedan kom bilen hem med mig och en av mina kusiner. Hon har varit här tidigare. Hon har en stor, röd resväska med hjul. Det vete attan vad cockrarna jublade över allra mest men OJ I KVADRAT så lyckliga de blev! Sedan var de lyckliga i en hel vecka, för denna kusin kan tala med hundar men skämmer aldrig bort dem. Det var HEMSKT att bli grälad på av kusinen (drabbade alla 3 i tur och ordning). Det var FÖRNÄMLIGT att bli berömd av kusinen (alla 3 i tur och ordning och i alldeles rätt sammanhang).

Sedan for kusinen hem. Det var mitt fel. Det är jag, som kör den där dumma bilen, som fraktar bort bra folk. Lakanen i kusinens säng fick vara kvar några dagar. Ledsna cockrar lade sig i lakanen och funderade tydligen över ditt och datt samt hur trevliga människor tydligen kan få försvinna.

Jag monterade ju en rejäl komposttunna förra året. Den är fortfarande rejäl. Det finns inte den mus, råtta eller sork, som kan ta sig in i den. Däremot tycks det finnas sork, som gärna bor under tunnan. Visst, det är regnskyddat ovanifrån om man ser det så. 3 beslutsamma cockrar har börjat gräva sig in under komposttunnan. Idag (3 juni) kunde jag notera 5 olika infallstunnlar. Eftersom jag dessutom har fått in kompisen Lina så blir schacktningsarbetena sannolikt betydligt mer genomgripande framöver. Lina stannar nämligen till måndag.

Jag behöver aldrig rensa s k ogräs. Maskrosor i synnerhet betraktas som läckerheter och äts rakt av. Daggkåpa är också gott och så finns det lite olika sorters gräs, som är njutningsmedel. Gräsklipparen står och laddar sitt startbatteri. Alla hundar kollar ofta hur gräsklipparen har det (den står på verandan, jaha). Sedan blir jag underkänd när gräset är klippt, men det får jag finna mig i.

Den 6 juni 2014 hämtade jag 3 valpar. Det kom sig att bli så att dessa 3 systrar bor ihop här uppe i Hälsingland, sedan Penelope anslöt sig i augusti 2015.

Just denna krönika (som av diverse skäl är kort) får sluta med följande:

TACK, ANKI, FÖR DESSA FÖRNÄMLIGA COCKER-SPANIELTIKAR!

Artemis, Deborah och Penelope håller med!


KRÖNIKA 13

27 februari – 1 april 2017

Det snöade den 27! Rofflorna öste ut, bromsade in, förrättade små privata ärenden och öste in alldeles väldigt snöberikade. På kvällskvisten traskade de ut, försvann ut i snömöljan och plaskade tillbaka in så småningom. Sedan frös det till. ”GLASS!” jublade idioterna på morgonen den 28 och gnagde sig flitigt fram på balkongen.

Så här års får skatorna vårkänslor. Deras bon måste renoveras! Det ska byggas ut! Alltså behöver skator pinnar och annat sådant material. Vi håller oss med 3 skator, som håller ihop (skata nummer 4 försvann för 2 år sedan). Skatorna och cockrarna iakttar något som kan beskrivas som ”vänskaplig fiendskap”.  När alla 6 är ute samtidigt i trädgården, så genomför de ett spännande aktivitetsprogram. Ingen förlorar! Ingen vinner! Alla möter ”de andra” och alla har uppenbarligen gruvligt kul. Skatorna bor i den stora tallen och cockrarna undersöker marken runt stammen flera gånger per dag. Tappade bopinnar bärs in i triumf av rofflorna. Samtidigt är bortkammad cockerpäls en trevlig inredningsfaktor i boet, anser skatorna.

Pälsar kammas och kammas och kammas och borstas och borstas och borstas. Det är otroligt hur mycket hår en cocker kan släppa greppet om. Vi är framme vid motorsax i förhållande till ben. 3 tjejer har en annan åsikt men 12 cockerben måste snart avlurvas. 6 cockeröron är riktigt snygga på insidorna. 3 cockerhuvuden ser nästan prydliga ut uppe på hjässorna.

Den, som har a) ett riktigt stort hus och b) 3 cockrar, bör ha en riktigt duktig dammsugare. Min (vår) dammsugare är stark, gul och har en praktiskt lång slang mellan skaftet och dammsugaren. Den förra slangen hanterades av cockertänder och sedan bröt den ihop. Nu för tiden stirrar flocken lystet på den nya slangen. Den får därför bo högt upp på en stång när dammsugaren vilar sig. Jag är därmed DUM för jag förstår inte cocker-spaniel, säger fjomporna. Den gamla slangen? ”OINTRESSANT! Har fixats!” mumlar de när jag hivar ner den på golvet.

3 mars kom jag hem med cockermat och förläts för att jag hade varit borta i nästan 3 timmar. ”Källaren! NU! Frysboxen!” jublade Artemis, Deborah och Penelope och öste ner för källartrappen. Allt var förträffligt fast frysboxen är fortfarande för hög för cockrar, så de stod på bakbenen och sniffade med nästan snabelliknande nosar när maten placerades. Sedan susade de upp och påpekade att cockergodiset borde provsmakas.

4 mars fyllde rofflorna 3 år. Det klokaste, som jag har gjort på många år, var att köpa Artemis, Deborah och Penelope! De är visserligen syskon men makalöst individuella. Artemis förblir en eftertänksam filosof. Deborah är en robust liten traktor. Penelope är mångsysslare och okuvligt glad. OK, alla 3 är glada och har ständigt viftande svansar.

Vi firade dagen med extra mycket cockerspecial. Det betyder STOR pälsansning med hjälp av ”harven” ovanpå ryggar och huvuden och motorsax på undersidorna och benen. Det var sanslöst så mycket lurv, som kunde avlägsnas från just benen. Och så blev det ju BORSTNING superextra mycket flera gånger på alla 3 och mellan passen stack de ut och for runt i snön och sedan kunde vi göra om allt igen för njutnings skull (för det var ju födelsedag, vilket de givetvis inte anade – tror jag). Somliga tassar friserades också. ”ONÖDIGT” muttrade alla 3. Och så fick de godis (7 kalorier per bit) vid lämpliga tillfällen och det var absolut särskilt bra, menade rofflorna. Resten av tassarna fixas senare, sa flocken.

Tassarna, alltså de 5 återstående, fixades den 5 mars. Det kom fram riktigt fina cockertassar. Alla tassavtryck i snön blev prydliga och precis lagom stora. Eftersom proffset Malin klippte samtliga klor den 25/2 så var tassavsnittet därmed mycket bra (enligt min uppfattning).

Cockrar har öron. På öronen har de päls. Så här års har mina cockrar ”plysch” på insidan och dessvärre stiliga och långa pälsar på utsidan. 6 mars var det dags! Motorsaxen togs fram. Cocker 1 infann sig. Öra 1 på cocker 1 snyggades till. Öra 2 snyggades också till. Sedan sa cocker 1 små, ogillande ljud och gick sin väg. Cocker 2 kom en aning tveksamt. Öra 1 utsattes för hantering. Cocker 2 började säga ganska tydliga ogillande ljud. Jag begrundade skärbladet. Sedan bad jag om ursäkt, för bladet hade brutit ihop. Bytte skärblad, fångade in 2:an och ordnade öra 2. Cocker nr 2 varnade cocker nr 3, som försvann spårlöst inomhus. Cocker nr 1 fnissade.

Vi övergick till borstning och då dök cocker nr 3 plötsligt upp och skulle vara en del i njutningen. Slutligen fick jag för mig att golven behövde dammsugas (hundhår, i massor). Projektet kom av sig innan det hade startat. Den stora dammsugarborsten hade rymt.  Jag letade. De illvilliga rofflorna deltog med stor förtjusning, men det blev till att sopa på gammaldags sätt. 7 mars fick cocker nr 3 sina öron friserade (under diverse små suckar). Sedan befanns dammsugarborsten ha återvänt från sin utflykt. Den låg precis mitt på golvet och var bara lite kanttuggad. INGEN erkände något. Golven blev väldigt mycket snyggare och sedan bytte jag påse i dammsugaren och alla 3 tjejerna assisterade ingående. Prydliga och blanka cockrar rullade sig på kvällen inne i pelletsförrådet och var därefter gyllene ovanpå det prydliga, så de fick förlängd kvällsrastning. In kom 3 vita cockrar. Det hade börjat småsnöa och småblåsa.

8 mars? Trivsamt småkornig snö samt flitigt snöväder! ”MYCKET flitigt snöväder!” ansåg cockrarna ungefär 12.30. Mina åsikter kan lämpligen strykas. Däremot uppstod ett maximerat cockernöje nere vid boden framåt eftermiddagen. Det grävdes i snön! Det hoppades omkring! Det lektes spårplog! Alla 3 var intensivt aktiva. Det tog TID! Skatorna höll sig klokt nog undan. Då och då for en cocker iväg mot nätstängslet. ”RIV ELÄNDET!” sa de samstämmigt. Spåren utanför summerade allt. Diverse sorkar förlorade sina tillfälliga bon och stack iväg nerför den norra trädgårdskanten. Morgonen den 9 mars tycks vår räv har varit riktigt nöjd för det fanns åtskilliga små ytor typ ”jag har hittat mumsbitar” nere vid hallonhäcken. Längre fram på dagen råkade jag titta på en stuprörsanslutning. Smältvatten skvalade stilla på utsidan. Efter en liten stund (och med cockerhjälp) var orsaken funnen. Det satt en stadig ispropp i markröret. Den guppade lite försiktigt när jag petade på den. 6 framtassar petade också på isproppen. Vi hjälpte varandra med att få bort proppen, jaha. Rofflorna var mest ivägen men de hjälpte ju till. Stuprör har en viss förmåga att ha små, vassa kanter och hörn. När proppen hade landat i snön en bit bort övergick 2 cockrar till att slicka min hand (nummer 3 tuggade på proppen). Det blev plåster. Sedan slickades plåstret. Sedan tog jag bort plåstret (det finns vissa gränser för vad rofflorna får tugga i sig).

Markröret hämnades den 10 mars. Det skvalade inte längre stilla och jämnt fördelat längs hela röret. Det sprutade så försynt så ut en liten vattenstråle. ”Fontän!” jublade cockrarna och så turades de om att sörpa vatten direkt från ”fontänen”. Det hela påminde faktiskt om den roliga statyn Manneken Pis i Bryssel!

Deborah, av alla, fick en ofantlig attack av cockerspader på kvällen den 11 mars. Alltså så här då – alla hade ätit middag och alla var uterastade och det återstod bara lite småfix i köket innan vi skulle gå och lägga oss. DÅ stampade Deborah beslutsamt med båda framtassarna i golvet, böjde sig ner, stirrade på sina syrror, stampade fler gånger, sa ”GNORRLJUDET”, glodde …   De båda andra tittade på varandra och suckade. Deborah ger sig aldrig! Slutligen åkte hundhögen UT och det var bara att inse, att samtliga ånglok hade fullt tryck i pannorna! Blötsnön öste runt tassarna, diverse gamla löv kom fram och alla 3 rofflorna hade enastående roligt. Sedan blev det alldeles stilla. 3 blöta hundar  vankade in. Det blev natt. Det blev fridsamt. Och jag fick i all nåd en hel kudde alldeles själv.

Vi varierade skojigheterna den 12, för då städade vi tillsammans ur askförrådet i värmepannan. Därefter var det till att vara ute i snön för svarta öron var mycket svarta. De betydligt renare öronen fick torka och sedan blev de kammade och hundarna krävde kamning på resten av hundarna. Snart, ganska snart, har rofflorna bytt helt och hållet till sommarpäls.

Deborah, denna stabila lilla storasyster, har utvecklat ett makalöst morgonljud. Alla 3 rusar uppför kökstrappan. Artemis och Penelope susar vidare in i köket och säger helt vanliga cockerljud (alltså vaffvaffvaff och vuffvuffvuff). Deborah bromsar in precis ovanför sista trappsteget. Därefter vänder hon sig om, glor på mig, blåser upp kinderna, rundar munnen och så kommer ”ooh, o o o, ooh!”. Därefter ser rofflorna till att jag ordentligt lägger frukostmat i alla 3 skålarna. Deborah får minst och Penelope mest. Artemis får, så att säga, portionen ”mitt emellan”. Deborah och Artemis avnjuter sin mat. Penelope äter blixtsnabbt. Sedan går hon med böjt huvud in i stora rummet, sätter sig ner innanför dörren, suckar och väntar. Deborah lärde henne för ett bra tag sedan att SOMLIGA syrror ska ge blanka attan i att försöka knycka maten för i synnerhet storasyster. Artemis var i hög grad nöjd med Deborahs insats. I det ögonblick då Artemis och Deborah lämnar köket så kommer en ivrig Penelope flygande. Nu är det ofarligt! NU kan skålar slickas alldeles rena! Att hennes skål putsas av de båda andra gör ingenting för den är ju redan proffsigt slickad av Penelope.

Med mycket bekymrade miner iakttog rofflorna den 15 mars att den lilla våtslipmaskinen + diverse tillbehör fraktades ut till bilen. Mina verktyg anses tydligen ingå i cockrarnas verklighet. ALLT ska helst vara hemma och inom cockerkontroll.  (Jag lånade ut sakerna till 2 duktiga elever eftersom det var UF-mässa.) 17 mars återställdes ordningen, sa hundarna, som mycket ordentligt kollade precis alltihop när det bars in och hamnade på rätt plats.

Vi knölade oss fram genom de sista vinterdagarna. Ibland var det riktigt torrt ute. Ibland blev det slaskväder. Samtidigt blev det allt tommare i pelletsförrådet. Det var inte så där kul att vara därinne, sa rofflorna. Fast sedan blev det mer intressant för jag monterade den lilla skyddsbarriären i dörrhålet – och så kom det pellets på kvällen den 21 mars! ”BRA OLJUD!” sa tjejerna. Den 22 mars blev de sura flera gånger. Först surade de vid morgonkissningen för det snöade alldeles kolossalt. Sedan surade i synnerhet Penelope när jag bar ut slipmaskin och sådant till bilen. Det var friluftsdag på skolan och jag hade fått tillåtelse att fixa med verktyg. Linas husse ordnade ”mittpådagen-rastningen” och då var minerna en aning gladare, sa hussen. Sedan kom maskin, pryttlar och jag hem och Penelope blev nöjd för just slipmaskinen är hennes, anser hon. Slutligen surade rofflorna för nu var det ju fullt i pelletsförrådet, så de kunde inte ta sig in.

Det blir alltmer vår ute. Snön sjunker ihop och diverse pölar dyker upp i det, som borde vara en gräsmatta. Ibland är cockrarna riktigt prydliga och blanka (och rena). De är ute riktigt mycket. Därefter rusar de in och då är de definitivt inte prydliga, blanka eller rena. Pölar ska man stampa i. Man ska rulla sig länge och ordentligt så att pälsen får en rejäl portion av vissna löv och torrt gräs. Man ska provgräva för att undersöka hur det är med tjälen. Vi umgås flitigt med diverse borstar och med skurhinken (blev nödsakad att köpa ny mopp för den första blev utnött).

Vårens ankomst signaleras definitivt av olika slags flyttfåglar. 23 mars var vi ute tidigt på farstukvisten och begrundade vädret. Då kom 12 sångsvanar flygande på låg höjd förbi huset. Artemis, Deborah och Penelope satte sig häpna ner och bara stirrade.  De satt kvar länge. Därefter gick de in – och missade de 3 tranor, som flög förbi.

Grannen på andra sidan 3-spårsmötet har höns. Vi på min sida (dvs cockrarna) har fått öva igen. Trevliga små fågelhundar får INTE skälla ut grannens höns när hönsen är ute. Det är alldeles OK att jaga och skälla ut björktrastar och skator och andra sådana flygande munsbitar men hönsen är totalt fridlysta. Grannen släppte ut hönsen för första gången i år. Hönsen jublade. Det gjorde Artemis, Deborah och Penelope också – i flera minuter. Sedan förpassades rofflorna in. Därefter övade vi (cockrarna alltså) konsten att hålla käft. De släpptes ut, de förpassades in osv tills de plötsligen kom ihåg att det var visst samma sak förra året. Därmed övergick gänget till att snegla bort mot hönsen, sucka djupt, glo surt på mig och sedan syssla med andra viktiga saker utomhus.

28 mars var det dags att byta lakan för det är trivsamt att inte slumra in i diverse instampade ler- och skräpytor. Örngott har fötter, om ni undrar. Påslakan är egentligen en variant av tunnlar. Vi hade kul ihop, hundarna, sängkläderna och jag. Det blev riktigt fint. Vi nattade oss, cockrarna och jag. Och – insåg jag efter en stund – en liten vass vedpinne samt en riktigt stabil kartong. Det var Penelope som tyckte synd om pryttlarna. Hon blev lite ledsen när pryttlarna förpassades till golvet. Vedpinnen och Penelope infann sig därför uppe vid mitt huvud och där somnade de så fint så. Deborah tog hand om kartongen. Artemis? Hon sträckte ut sig över kuddarna, lade ett öra rakt över mitt ansikte och mådde fint.

29 mars invigdes pelletsförrådet för cockerbesök. Sedan var sängen inte lika ren (den blev lite gyllene här och där).

Här i Hälsingland torde våren inträffa 1 april (och det är inget skämt). FINT! Det var + 6 grader och gråmulet. Tjejerna hjälpte till när den första omgången utemöbler ställdes på plats. ALLA viktiga avstånd kontrollerades flera gånger. Avstånden handlar om hur en cocker kan hoppa upp i fåtölj eller soffa och sedan upp på bordet och sedan ner till antingen fåtölj eller soffa. Vi provade flera varianter på avstånd till möblerna och det hoppades och hade sig och sedan var placeringarna godkända. Därefter bars högtidligen SOMMARVATTENSKÅLEN ut och placerades precis där den ska stå. Samtliga rofflor provdrack vattnet. NÅGON tvättade något i vattnet efter en stund. Det blev friskt, nytt vatten i skålen. Vissa cockeröron provklipptes med en nyslipad, synnerligen fin, sax (som jag fick hem för slipning). Det blev fina kanter nertill på cockeröronen. Saxeländet, däremot, blev så skärpt att saxen skar mig på fyra ställen på 2 fingrar. Plåster? Nähä! Cocktertungor tog hand om saken. Kompisen Lina dansade in och vidare ut och så inspekterades allting igen. I synnerhet vattenskålen inspekterades. Den godkändes om jag säger det så. Det blev till att förse den med nytt vatten.

Denna första vårdag avrundades med en mycket omfattande pälsborstning och det skulle vara särskilt mycket på 3 magar, sa rofflorna och låg på rygg. De har en alldeles särskilt tassvinkel när borsten ska ner på just magen. Tassen liksom viker sig runt borsten och sedan drar aktuell cocker frambenet lite snett neråt med tassen lutad mot borsten. Cockern ligger på rygg och liksom småsuckar förnöjt när jag har förstått hur borsten ska hanteras. Syrrorna står väldigt tätt intill och stör all njutning alldeles väldigt för den magborstade syrran. Detta upprepas alltså tills alla 3 har genomgått njutningen. Slutligen pyser hundarna UT och sedan kommer de In och då är de väldigt fina under allt skräp, som de har pyntat sig med ute.

Och – jaha – vi tränar olika saker. Det är inkallning och sitt och gå fint och snart ska vi börja med HOPPA (varvid Deborah förmodligen knycker den lilla stången igen) och så tänker jag mig balansvandring på planka. Apport? De där jyckarna? HIT MED EN MAMMUT! Att apportera är detsamma som att fånga in, sticka iväg med samt alldeles själv ta hand om det som ska apporteras.


KRÖNIKA 12

16 januari till 26 februari 2017

Det kom att bli vinter- samt influensastuk på denna krönika! Vinter betyder att vi njöt av minusgrader och härlig snö i lagom höjd (för cockrar). Snö ska dessutom förstås som ”knaprig glass” och då finns den dels på balkongen, dels på verandan. Denna glass mumsar små cockrar i sig tidigt, tidigt på morgnarna när de har glufsat i sig frukosten. Själv väntar jag ut kaffebryggaren. Rofflorna har lärt sig hur slutsucken i bryggaren låter och då traskar de in med isflagor i mungiporna. Penelope äter omåttligt mycket ”glass” och får därmed ganska ofta lös mage. Artemis och Deborah försvinner mycket fort från ”produktionsplatserna” för lös cockermageskit luktar illa.

Annars var januarisnön väldigt praktisk, ansåg rofflorna, för det var mycket enkelt att spåra t ex små sorkars irrfärder i terrängen. Den 22 januari var Artemis en stolt, svart panter för hon lyckades att spåra upp, jaga samt skrämma vettet ur en panikslagen sork. Sorken kastade sig pipande ut genom stängslets nätmaskor. DÅ vrålade Artemis det vredgade pantervrålet varpå hennes systrar omgående infann sig för att ta reda på vad som hade hänt. De hade makalöst roligt i det lilla sorkområdet för möjligen fanns det minst en sork kvar – kanske.

26 januari och ganska sent på kvällen behagade det en berguv att ropa sitt revirrop på andra sidan Ljusnan. ”Det var ett mycket märkligt sångljud” sade cockrarna och satte sig sida vid sida och lyssnade med lyfta öron. Sedan tassade rofflorna in, för berguven skulle nog helst inte få komma på besök. Berguven skulle hur som helst inte få cocker-spaniel som måltid, tycktes de anse. Därefter lyssnade vi alla i flera dygn på berguven – och cockrarna satt precis på tröskeln till ytterdörren.

Och så kom 27 januari och jag var korkad och dum i flera timmar. Motorvärmarkabeln bars ut redan 07.30 (”EN FREDAG?” muttrade hundarna). Lilla våtslipmaskinen samt diverse tillbehör ställdes innanför ytterdörren. ”ATTENTAT?” frågade rofflorna. Jag behövde byta framruta för den var blästrad av sand. Det tog 5 timmar. Så jag häckade på bokhandeln i Bollnäs och slipade en massa köksknivar.

Lina (och hennes husse) tog hand om rofflorna mitt på dagen. Sedan kom våtslipmaskinen och jag hem och med en alldeles ny framruta. Jag var nästan förlåten. Men varför luktade mina skor hund? Hade jag varit otrogen? ”VAR är den hunden?” undrade hundarna. Det var en liten och mycket blyg viol till jycke som tillhör bokhandeln. När jag hade stått stilla i 3 timmar, så smög violen fram och lade sitt lilla huvud på mina skor.

På kvällen fick jag influensa. Jodå, jag hade vaccinerat mig för det ska pensionärer göra. ”Mindre effektivt vaccin” meddelade smittskyddsläkaren för ett par veckor sedan. Jag håller med. Så vitt jag förstår saken, så lyckades jag att under ungefär 14 dagar dels sköta rofflorna och deras behov, dels fylla på pellets i pelletsbehållaren SAMT sköta min undervisning. ”Du stör oss! Du HOSTAR!” sa de jäkla jyckarna under nätterna den första veckan. Sedan uppfann de provisoriska andra sovytor.

Jodå, jag jobbade. Har man typ 37,9 i temp så är man inte sjuk på riktigt (har 36,0 i friskt läge).  Sedan stöp eleverna i tur och ordning. Hundarna? Pigga, glada och riktigt aktiva (givetvis). Fast de blev lite molokna när klorna klipptes 4 februari.

Uppriktigt sagt så minns jag inte så mycket fram till ungefär 13 februari. JO, förresten! Kompisen Lina bodde här ett par nätter och det piggade upp allt, ansåg flocken. Det piggade upp pelletskammaren också. Den behövde ändå sopas och skyfflas. De lekte ”stora lavinleken” och ”nedre utgrävningsleken” och hade kul, alla fyra.

Tjejerna gillade vintervädret framöver februari. Det har varit lagom många minusgrader (alltså ungefär minus 10 till minus 2) och precis lagom mycket snö. Lagom mycket snö handlar om upp till 15 cm. Fluffig snö ovanpå nos är vackert! Det är verkligen inte lika vackert med diverse snövarianter i benens jäkliga fanor. Därmed ska rofflorna och jag ansa diverse cockerben med MOTORSAXEN.

Vi har inte haft ett enda äventyr. Rådjuren är INTE äventyr, för de tillhör flocken sedan länge (men får inte sova inne och i synnerhet inte i det, som jag tror är min säng). Berguven är möjligen lite äventyrlig men den bor på andra sidan älven, så rofflorna sitter prydligt precis på tröskeln och lyssnar när uvsången kommer. MÖJLIGEN minns Artemis och Deborah vad cockern Sofus (den store) gjorde med gladan, som hade tänkt sig cockervalp som mumsbit. De tycks om och om igen informera Penelope om hur en begåvad cocker-spaniel ska göra när rovfåglar kommer (”ducka, in under buskar …”) och sedan inser de att Sofus inte finns och då försvinner tjejerna in.

För er, som har hängt med i alla krönikedelar: INGEN hund rör fortfarande den skinnfåtölj, som Sofus valde som sin. INGEN hund lägger sig i det hörn, som Sofus utsåg som sitt hörn. Sofus dog i augusti 2014. Tala om starka tassavtryck!  (Ni övriga kan scrolla er neråt till ungefär juli 2014 för där finns en special om just Sofus.)

Det där med utmanade inlärning är mer en humorfaktor. Artemis, Deborah och Penelope klipper allt. Sedan struntar de högaktningsfullt i det, som de lärde sig. På det sättet liknar de på sätt och vis ganska många av mina tonåriga elever. Skillnaden är mer pinsam. Hundarna minns det, som de lärde sig. Tonåringarna har ALDRIG hört talas om …

MOT PELLETSBEHÅLLAREN! Sedan gäller pälsborstning (för BARA Sofus var gyllene).


KRÖNIKA 11

12 december 2016 – 15 januari 2017

Vinterväder kan ibland vara en riktigt besvärlig sak, vilket jag kunde inse den 13 december. Det var minus 4 grader och det kom regnblandad ”mannagrynsgröt” (snöblandat regn eller möjligen regnblandad snö) på tvären när jag körde hem från jobbet på eftermiddagen. På 7 kilometer gick det åt ungefär 3,5 liter spolvätska. Cockrarna jublade när jag kom hem. Jublet upphörde omgående när jag hade släppt ut dem. ”Ska vi plaska omkring i det där?” fnös de. ”VAD har du gjort med snön?” grälade de. ”VI FRYSER!” meddelade gänget efter utevistelse nr 2 på eftermiddagen. Den blev ovanligt kort. Sällan har 3 cockrar kissat så fort. Det kom 15 cm snömölja. I normala lägen hade det handlat om 30-40 cm fluffig snö. Alltså blev det till att gnissla sig fram i möljan (jag med skyffel och rofflorna med tassarna). ”Hm! Knaprigt!” noterade cockrarna den 14 och 15. Sedan blev det töväder.

Färska grönsaker började dyka upp, t ex små, små maskrosblad. Tjejerna förvandlade sig till mycket små kossor och betade flitigt. Ännu fler tallkottar behövde värme och omsorg (inomhus, förstås).

En otrolig massa klor behövde ansas. Det fixade proffset Malin (på Lyan hund och katt i Bollnäs) den 19 december och nu tyckte t o m Penelope att det där med tassikyr var faktiskt alldeles förnämligt. Det fanns bara en lite obehövlig sak i sammanhanget. ”Varför klipper du bort våra tasshår?” undrade rofflorna före kloklippningsäventyret.

22 december fick vi pellets och OJ så kul det var, tyckte hundgänget. FÖRST kunde alla röja omkring i förrådet (medan jag fyllde pelletsbehållaren) och SEDAN kunde gänget sura när jag monterade dörrskyddet och DÄREFTER kom bulkbilen och det blev oljud.

Den 23 kom SOTAREN och det var minsann vår favoritsotare! JUBEL i kubik – fast varför var han tvungen att vara uppe på taket först, undrade hundarna. Det blev väldigt mycket roligare när han var nere i pannrummet. Det är en tålmodig sotare. Han förstår att små cockertjejer behöver få undersöka saker (men inte stjäla t ex vingmuttrar). Sedan dammsög vi allt! Det är klokt att ha en stor och stark dammsugare.

Julafton var en trevlig dag fast ”VARFÖR fick vi inte ta hand om skinkan?” muttrade tjejerna när jag ordnade griljeringen. Julklappar? ÄH! Kartongbitar är skojigare. Här ska det städas igen.

25 december hände det, som nog mycket få någonsin kan uppleva. Jag tände all utomhusbelysning vid 06-tiden. Allt var tyst och stilla. Cockrarna släpptes ut. De tassade iväg (för morgonbestyr). De kom inte tillbaka till verandan. Då ”tassade” jag iväg längs verandan - och fick denna juldagsmorgon se 4 rådjur och 3 cockrar stå alldeles stilla på varsin sida nätstängslet och mycket försiktigt nosa på varandra genom nätmaskorna. Det tog riktigt lång tid. Alla skulle tydligen hälsa på alla. Detta var, är och förblir nog det finaste jag någonsin har upplevt i samband med en jul. Cockrarna vände sig så småningom om och GICK in. Rådjuren återvände till sina legor nere mellan äppelträden. Någonstans inne i förstånden på Artemis, Deborah och Penelope har budskapet tydligen förankrat sig. Just dessa rådjur ingår i hushållet. En välartad och eftertänksam cocker sköter kontakten stillsamt och artigt. Hur i Herrans namn rådjuren har fattat samma budskap begriper jag inte.

Sedan blev det klang och jubel, för kompisen Lina kom dansande in på eftermiddagen och hade med sig middagsmat och frukost. Det blev snabba språngmarscher och tvärvändor ute i gräsmattan och vattnet i pölarna skvätte alldeles kolossalt mycket. När kräken hade torkat en aning så bjöd jag på extra stor och härlig totalborstning. ALLA skulle borstas samtidigt. ALLA mumlade saker och ALLA låg på rygg och ALLA behövde mer lite här och där och i synnerhet på magen. Det blev till att hålla reda på magar och ryggar och vara så rättvis som möjligt med borstarna. Därefter behövde alla 4 ut. De kom in så småningom. De var lyckliga. OCH blöta. Samt inte riktigt lika snygga för de behövde rulla sig.

Det förblev riktigt fridsamt under natten fast Lina drabbades av närhetsbehov, så hon sov, hon också, uppe på kuddarna.

Frukosten avnjöts tidigt. Flocken var svulten, meddelade flocken.

Resten av julen fortsatte i lugn och ro och med täta besök nere i källaren. Pelletskammaren är DUM, anser rofflorna. ”Spill åtminstone litegrann” sa de purket varenda gång som jag fyllde på pelletsburken i pannrummet.

Nyår? Äsch! Vi gick och lade oss i vanlig tid och sedan sovs det djupt och gott förbi 12-slag och raketer och annat. Det var sanslöst tyst och stilla ute 1 januari när flocken och jag steg upp ungefär 06. Det fortsatte att vara alldeles tyst och stilla i flera timmar. Allt var perfekt enligt rofflorna – förutom det att jag var oförståndig vid 11-tiden. Jag gick ut med den stora askspannen. Mina 7 vinbärsbuskar bjöds på nyårsläckerheter (alltså aska). ”Vi borde ha varit med! Vi kunde ha hjälpt till!” sa de unisont när jag kom in igen. ”Du har varit hos rådjuren!” lade de till efter att ha nosat på mina skor. ”Svikare! Drummel” suckade tjejerna. Sedan hjälpte de mig att städa askspannen. Därefter städade jag cockeröron. Nosarna torkades av på mina byxor (visserligen svarta men ändå).

Längre fram 1 januari satt alla 3 som statyer på farstubron och betraktade hur jag tvättade samtliga bilrutor och billampor. ”Du stinker” var beskedet från statyerna när jag kom in. OK, mitt fel, för jag använde spolvätska för säkerhets skull. Sedan blötsnöade det på bilen. För en gångs skull var jag förståndig (fast rofflorna surade igen). Jag röjde bort alltihop på kvällen.

Den 3:e insåg jag att det kommer mer vinter. Därmed samlade jag vid 8-tiden ihop hundarnas blåa fryskasse och fodersäcken och mig själv och så gick jag ut med kabeln till motorvärmaren. 3 statyer satt mitt på golvet när jag kom in igen. ”Vår fryskasse? Kvar INNE??? SLÄPP UT OSS!” De släpptes ut för stora vändor men OJ så fort de kom in för det var alltså massor av minusgrader under tassarna (det var ungefär minus 14 ute). Jag kom iväg vid 10-tiden (med fryskassen) och kom hem så småningom (bara 2,5 timmar senare). Då var det bara minus 8 ute, så det skulle springas och lekas och has sig i skift. FRYSKASSEN bevakades nämligen noga av en cocker i taget tills innehållet hade landat i stora frysboxen. Den fick stå på verandan före slutparkering av innehåll och det underlättade bevakningen. Sedan kom det mer vinter. Det började småsnöa på kvällen. På morgonen den 4:e hade vi fått 10 cm härlig, snäll och cockervänlig snö. Det kom mer under dagen. 3 rofflor var ute ofta och bökade omkring och sedan ville de in för att töa fram och sedan skulle de ut osv. Varenda gång jag tänkte mig att börja röja uppfarter och gårdsplan så fnittrade vädret och öste mer snö över nejden. Dessutom blåste det. Det är inte kul att köra snöslunga i motvind. Man får in snön genom gliporna i kläderna. Jag lät snön ligga där den låg. Cockrarna och jag höll till i trädgården istället. De hade rysligt kul, för ett antal sorkar hade också överraskats av vädret. ”Sorkjakt under snötäcke – DET är minsann kolossalt skojigt”, sa tjejerna och rotade omkring och grävde och hoppade och blev alldeles snövita och skulle in och ut osv. Sorkarna förblev kvar utomhus (jag kollade hundkäftarna noga varenda gång).” Fast det var en aning kallt ute”, sa cockrarna. De hade så rätt så. Det var, som mildast, minus 19 ute. 5 januari blev det aldrig varmare än minus 21. Penelope sa att hon tänker emigrera. Deborah funderade på samma sak. Artemis? Äh, hon traskade ut och donade omkring och kom in och var nöjd. Vi var nere hos värmepannan och askade ur för säkerhets skull. Det var bra, tyckte rofflorna, för det är ju varmt i pannrummet.

6 januari hade temperaturen sjunkit. Vid lilla morgonrastningen 05.30 var det alltså minus 27. Det blev den snabbaste morgonvända som jag hittills har varit med om. Den tog nästan 2 (två) minuter. Det blev kallare. 08.30 ville flocken ut. 08.31 ville flocken IN. Då var det minus 29. Det var annars väldigt vackert ute under dagen med sol och gnistrande vit snö. Det var gnisselkallt hela dagen. Vi fick till och med polarsnö! Då fryser fukten i luften till små glittrande punkter. Det blev riktigt många små kortvariga vändor ut och in, för cockrar förlorar ju aldrig hoppet. På kvällskanten sjöng isen nere på Ljusnan. Den sprack, med andra ord, och det blev ett enastående, långt, mörkt ljud. Rofflorna lyssnade och var häpna för DET ljudet var mycket märkligt.

Sedan sovs det. Mitt täcke var eftertraktat. Det var ett cockertäcke, hävdade de. Jag kunde gärna skaffa ett till mig också, sa de. På morgonen den 7 var det blidväder ute! Det var bara minus 8! STORA cockerarbeten skulle genomföras! Det handlade om att trampa upp gångar och att nosa på förfrusna maskrosblad och att spåra sork. Jag snöröjde uppfart och sådant. Sent på eftermiddagen insåg jag att cockrarnas sorkjakt hade haft vissa effekter. En liten, tydligen förtvivlad, sork kom ilande förbi snösläden när jag tänkte få undan snön vid schersminen. Sorken kastade sig rakt in i drivan på andra sidan gårdsplanen och försvann nog förbi björken. DUKTIGA cockrar! Bortskrämd sork är en sork mindre i trädgården. Möjligen hade jyckarna inte varit lika duktiga med vissa andra sysslor upptäckte jag vid sängdags. Fel, de hade varit duktiga på cockersätt, men all ved i huset befanns vara placerad vid och i sängen (och då i synnerhet på täcket, under täcket och på kuddarna). Ved bredvid sängen är OK. Ved i sängen är inte OK. Hämtade vedkorgen. La veden i vedkorgen. Sura rofflor tittade på. Bar vedkorgen till dess plats. 3 rofflor följde med. Gick och lade mig. Vaknade längre fram av att somliga vedbitar hade tagit sig tillbaka till sängen. INGEN cocker erkände något. Märkligt nog liksom fnittrade 3 cockrar. Jag tror att de skyllde på den där legendariska ”källarhunden”.

8 januari var en perfekt vinterdag med bara några få minusgrader så de tre systrarna var ute och ute och ute och grejade omkring. Måndag 9 januari var både motorvärmarkabeln och jag dumma för vi försvann ut redan 06.30. Jag kom visserligen in efter några få minuter men sedan försvann jag igen (skolstart, jodå). Därefter fick vi minusgrader med blöt snö samt blåst. Allt blir lurvigt utomhus av sådan snö. (Jag kommer aldrig att kunna begripa hur det samtidigt kan vara minusgrader och BLÖT snö!) ”GLASS!” noterade rofflorna på morgonen. ”GLASHALT!” konstaterade de senare efter att ha rusat längs verandan. Det ser kul ut när 3 glada rofflor kanar iväg ut i den snötäckta gräsmattan utan att ha planerat den varianten av avstamp.

Kompisen Lina dansade in på eftermiddagen den 12 och hade med sig terriermat och skulle sova över. Hundhögen hade massor att diskutera och göra och den lurviga snön pulvriserades och allt var enormt lyckat. Det blev lite ont om plats för mig i sängen men jyckarna hade det så bekvämt så, alla 4. Blankare matskålar finns inte. Alla hundar putsade ordentligt alla skålar, först efter middagen och sedan dagen därpå efter frukosten. Vi hade ett lyckat besök nere i källaren (fylla på pellets) men Lina blev en aning butter när hon inte fick dyka in i pelletskammaren. Hundborstning visade sig mildra humöret. Sedan åkte Lina hem och sedan var rofflorna ute och inne och allt var så där vintertrevligt.

Och nu är det söndag och fint, vackert vinterväder och bara minus 14, så cockrar vill vara ute och nosa och springa. Ett väl bekant VRÅL kom från utsidan för en stund sedan. 3 tjejer rusade mot ytterdörren med vilt viftande svansar. Det var Lina! Hon öste in och sedan öste de 4 ut på andra sidan huset. Terrierns människor behövde lite hundpassning. Hundarna hade ju inte setts på många timmar, så allt är enormt lyckat för alla. Fast Lina blev lite sur när hennes favoritvattenskål var tom. ”NÅN har druckit för mycket!” sa hon och glodde på cockrarna. Det var bara att fylla skålen. Nöjd terrier drack länge. Sedan behövde 1 terrier och 3 cockrar få komma ut igen.

Paradiset? Det finns här. Det består av 1 hus, 3 cockrar med kompis samt vinterträdgård med snö och sorkgångar – och minst 1 fylld vattenskål inomhus.


KRÖNIKA 10

6 november till 11 december 2016

Här hos oss tänks vintern komma den 7 november. Vintern blåste in med täta snöbyar den 6 november. Ystra rofflor kastade sig ut och hade kul och blev oavbrutet hela tiden snögummor, som behövde torka i sängen. 7 november var det inte lika kul, sa hundarna. ”För mycket snö!” grumsade de. ”Vi tar oss inte fram!” muttrade de och sedan vistades de under verandan så mycket som möjligt när de var ute. Jag var ondsint för visserligen skottade jag snö nästan hela dagen men det gällde ju att få fram bilen, gårdsplanen och den södra uppfarten.

8 november blev jag äntligen klok, sa de. Jag började röja fram cockrars olika banor och tvärgångar och (hemliga) dassytor (de har varsin). 2-3 dm snö, jodå, men den tar emot när en cocker vill fram. Det var lyckat med gångar, menade flocken. Den 9 november var precis ALLT misslyckat! Det hade dråsat ner mer snö under natten. Det dråsade ännu mer hela dagen. Jag höll mig hemma (”KUL!”) och skottade snö (”BRA!”) och skottade snö och vi var ömsevis ute och inne för cockrarna behövde torka mellan snövändorna. Sängen var fuktig när vi lade oss. Den användes flitigt som torkyta. Somliga rofflor hade torkat under täcket. Det var en aning otrevligt, enligt min åsikt. Sedan snöade det lite försiktigt under natten till 10 november. ”Tur att vi har de där gångarna” sa hundarna på morgonen. Vad jag sa ska inte omtalas. Nu har vi cirka 40 cm snö.

11 november bet jag ihop och åkte iväg för att hämta hem den nya snöslunga, som jag borde ha hämtat för ett par veckor sedan. Sofus den store skulle ha blivit lycklig, för maskiner, som luktar bensin och olja, var hans passion. (Ny läsare? LÅNGT ner i denna textmassa finns en liten special om Sofus. Jag tror att dateringen är juli 2014.) Artemis, Deborah och Penelope stirrade på slungan, skakade på sig och gick in.

Sedan skottade vi snö. I synnerhet rofflorna lade massor av kraft på snöhantering. Det var gångar och tunnlar och sedan kom den stora förtjusningen, nämligen ett par sorkar, som hade förirrat sig upp ur sina hemliga gångar. Det tog timmar och 3 hundar var inte att känna igen när de behövde in för avisning och godis. Vit engelsk cocker-spaniel, jaha. Ny färg, förmodligen. 12 november dansade Lina in (för husse skulle kolla någonting med slipgrejer) och JISSES, som snön sprutade runt flocken! (Fin, trevlig, snö och minus 10. Perfekt, alltså.)  Och så blev söndag och vi hade kul ihop för vi skottade snö! ALLA gångar är upptrampade och minsann att somliga hittade kottar under den stora tallen. Kottarna var ensamma och frös, sa kottarna, så det bars in kottar och lades lite var som helst. Det senare visade sig också handla om en värmande plats under täcket. Små tallkottar är riktigt obekväma sängkamrater.

Sedan blev det töväder. Vems fel om inte mitt? Jag hämtade ju hem min nya slunga. Sofus skulle som sagt ha jublat.  Det blev töväder i flera dagar. Rofflorna skiftade mellan att vara torra och att vara plaskvåta. Det gjorde några sorkar också. De fick översvämning i sina gångar. MYCKET lyckat!” tyckte hundarna och så var det sorkjakt i trädgården.

Därpå kom daggkåpor och färska maskrosor att dyka upp i gräsmattan. ”GRÖNSAKER! HURRA!” jublade Artemis, Deborah och Penelope och så smaskade de i sig de fina små läckra bladen. (Färsk sork med bladgrönsaker?) 21 november upptäckte gänget på eftermiddagen att det var dags för kloklippning. De suckade och stod ut för proffset är ett riktigt proffs. Sedan var det till att putsa tassar alldeles väldigt mycket. Jag tror att de räknade sina tår också – och att de hjälpte varann med räkningen för de blev en enda stor hög med tassfejande rofflor.

22 november var en sådan där dag då jag försvann gräsligt tidigt och kom hem gräsligt sent. ”Det gjorde ingenting” meddelade cockrarna, ”för vi har haft Lina och hennes husse här” lade de till.

Hussen lagade en liten elaksinnad skada i motorutrymmet på min stora slipsten och han fick massor av hjälp, sa han. I synnerhet Deborah var extra intresserad. Deborah älskar små skruvar och små muttrar och hon gillar verkligen att ha hela huvudet ivägen när man måste stå på knä för att komma åt. Artemis och Penelope sysslade i princip med annat och Lina var övervakande terrier. Han hade välputsade öron efteråt, sa hussen. Det var Artemis och Penelope misstänker jag.

Jodå, vi hanterar pälsarna också lite då och då. Borstning är ett stående och mycket älskat moment. Man ligger på sängen, gör man som cocker, och så borstas magen och lite grann på benen. Sedan ställs man upp på benen (USCH) och så borstas ryggen (”ÅH! HÄRLIGT!”) och sedan rymmer man för svansen får verkligen inte borstas. Alla 3 är riktigt fint borstade och alla 3 har definitivt oborstade svansar. Helst ska alla 3 borstas samtidigt …

Pelletsförrådet har erövrats efter påfyllningen. Det var massor av saker som behövde göras nere i ”lavinkammaren”! ”HM! Hur smakar det här lasset? Kan man revirkissa litegrann? Jädrar, hon bär pellets in i pannrummet! Spiller hon? Hur fungerar lavinstarten nu? Om du gräver där och jag gräver här – får vi fart på alltihop då? Jaha, syrra högst upp startar lavin! OK, vi tar oss upp! KUL!” är somliga av kommentarerna. Därefter borstades de gyllene fähundarna. Det förhöjde uppenbarligen trivselfaktorn.

Vi (alltså i princip jag) städade ur hela värmepannan. Det var gott om sot och aska. Så allt detta skulle förpassas till den rejäla askspannen. ”JA! Vi är sotare!” sa de glada hundarna och hjälpte till. Sedan kollade de ingående och alla 3 att jag hade städat ur askförrådet ordentligt. Tur att de har svarta öron allihop. Så därefter borstade vi i synnerhet öron och sedan åkte de UT för avrullning i den blötsnöförsedda gräsmattan.

24 november kom jag hem med intressanta saker (dvs ett större antal oslipade köksknivar, 2 särdeles oslipade elevknivar samt 2 misshandlade yxor). Gods av sådant slag gör rofflorna glada, för de vet att jag kommer att stå nästan alldeles stilla i närheten av slipmaskinerna. ”Får vi nosa?” undrade de med nosarna tryckta mot köksknivslådan. ”Luktar LÄCKERT!” hävdade cockrarna. (Svaret var och är NEJ!)

25 november behagade vädret att ösa ner riktigt blöt snö på oss allihop. Den gröna gräsmattan var vit tidigt på morgonen. De färska grönsakerna fick muddras fram. Förbryllade cockrar insåg att toalettbestyren nog sköttes bäst under verandan. Jag kom hem med fryst hundmat efter att ha varit borta ett par timmar och då blev jag förlåten (”Du får inte gå i skolan på fredagar!”).  Därpå frös det förstås. Det är makalöst så hala trädäck kan bli! Med bister förtjusning såg gänget på när jag sandade verandan. Uppe på balkongen blev det skorpig isglass. I synnerhet Artemis tycker att skorpig isglass är det godaste som finns. Hon gnager sig stilla fram genom de små ytorna. Deborah och Penelope föredrar att tugga på isglassen nere i gräsmattan.

Jag har en riktigt trevlig och stor bod. Till rofflornas förtret har jag monterat en slags grindar, så att inga rofflor kan ta sig bakom boden när det är nattsvart ute. 27 november befanns alla 3 vara bakom avstängningarna när vi hade förmiddagsutekul. INGEN hade saboterat någonting, sa alla 3. De är enormt lojala sinsemellan, dessa 3 systrar. Jag anar vem som ordnade utbrytningen. Deborah, givetvis. Surmulet betraktade gänget mina försök att återställa avstängningarna. ”Sorkarna är smaskigare bakom boden” var deras förklaring. De hörde inte på när jag ampert påpekade sorkbristen bakom just boden. Så vi makade oss in på den tillåtna trädgårdsytan och den var så eländigt förfärligt enastående uruselt stentråkig så rofflorna krävde att få gå in samt få GODIS.

Trösten var enkel. Vi askade ur pannan. Detta görs faktiskt riktigt ofta och rofflorna vet precis hur det ska gå till. Först tar vi oss ner i källaren och så stängs brännaren av. Därefter går vi upp och väntar 1 timme (för annars bränner jag mig på alltihop i pannan). ”Väldigt långsam timme” suckar gänget och vill ner i källaren igen. ”Det är kul i källaren” påpekar de. De har olika hörn och skrymslen som ska kollas hela tiden. Sedan är de ofantligt i vägen när pannan städas ur.

Vädret bar sig åt. Det töade. Det blev pölar. DET GICK ATT GRÄVA! 12 leriga små tassar satte avtryck överallt (inte minst i sängen). 10 december tänkte jag mig att det vore trevligt med en alldeles renbäddad säng. 3 inte helt förtjusta cockrar ingrep för de anade doftförändring. Sedan blev de lite gladare. Ett påslakan kan bli en lekstuga! Rofflor kan krypa in – och sedan får påslakanet eget liv, så att säga (och behöver definitivt tvättas).” Örngott ska vädras!” ansåg tjejerna. Jag hängde ut diverse filtar och kunde samtidigt fånga örngott, som var på rymmen i trädgården. Artemis släpade in sin favoritpläd för den fick inte vädras, sa hon. Den åkte ut och då kom Deborah med hundarnas specialkudde för den behövde verkligen vädras, ansåg hon. Och så skulle underlakanet monteras. Penelope assisterade. Hon var underst och då blev det lite svårt att få lakanet fint på plats. En cocker tar liksom plats, jo. Resultatet blev så småningom riktigt lyckat enligt rofflorna. Innan jag på kvällen hann lägga mig hade alla 3 bäddat ner och in sig överallt och de sov så gott så. Jag fick yttersta kanten och bara lite täcke …

Nu är det den 11 december och det har snöat sedan igår. Här rusas det ut och görs gångar och sedan rusas det in för torkning i den (än så länge) rena sängen.

Detta är dessutom årets sista krönika (mer kommer 2017).

GOD JUL! GOTT (SMÄLLARFRITT) NYTT ÅR!

Med hälsningar från systrarna Artemis, Deborah och Penelope via sekreteraren Ylva


KRÖNIKA 9

12 september – 5 november 2016

Något häpna såg cockrarna på när jag den 12 september tog på mig mina arbetsbyxor (med reflexer längst ner) samt körde in fötterna i de stålhättade skorna. När jag så småningom kom hem blev hundarna alldeles vimsiga för skor och kläder DOFTADE! ”VAD är detta?” frågade de och kom av sig fullständigt med att säga ”hej”. Jag samt kläderna luktade ko! Många kor dessutom.  (Det var dags att ta in nötkreaturen från sommarbetet och eftersom jag arbetar på ett naturbruksgymnasium och det behövdes hjälpare så ställde jag upp.) Hur förklarar man för cockrar att kor är en tyngre och trögare variant av djur? ”Hela du luktar ju!” sa cockrarna sedan.  (Somliga kor hade egna idéer om placering och annat. Närkontakt, jodå.) ”Hit med kläderna!” sa rofflorna när jag bytte till betydligt renare varianter. ”NEJ! Inte TVÄTTMASKINEN! Dofterna försvinner ju!” suckade flocken. Sedan rengjorde jag skorna med 3 misslynta åskådare mycket tätt intill. Den åtgärden blev tydligen inte alldeles väl genomförd till tjejernas lilla glädje. Sällan har tunga arbetsskor blivit så ordentligt slickade, putsade och hanterade som dessa skor blev senare under nattens första del. Cockrarna hjälptes åt. Skor vältes. Sulor ansades. Skosnören sögs rena. Sedan infann sig hundarna uppe vid mitt huvud och fortsatte rengöringsarbetet för mitt hår var tydligen inte tillräckligt rent. Penelope är specialist på kanten bakom öronen. Artemis inriktar sig på nackgropen. Deborah tuggar gärna lite grann på pannluggen. De var extra idoga natten mot den 13 september.

Den 16 september uppstod massor av frågetecken i cockerskallarna. ”Varför bär du ut lilla slipmaskinen till bilen? Varför bär du ut den där lilla arbetsbänken till bilen? Varför, varför varför…?” undrade gänget. Sedan körde jag till jobbet med alltihop och kom hem till frågetecknen.

17 september försvann jag och var borta länge (och hade inbokad hundpassning). Sedan kom jag hem med slipmaskinen och arbetsbordet och DÅ återställdes god ordning, sa cockrarna (det var årets ”Nytorpsdag” och jag ansvarade dels för barnavdelningens små grävmaskiner osv, dels för gratis slipning av knivar).

September är en härlig månad. Det är höst. Vinbär och äpplen går mot sen mognad. ”Maskrosor och skräppa är grövre och liksom tyngre i smaken” sa jyckarna och så åt de maskrosor och skräppa så de fick gröna mungipor.

PÄLSAR! En riktig hund börjar byta till vinterpäls i slutet av september! Rofflorna är riktiga hundar. VÄÄÄLDIIIGT långsamt inleddes fällning.  Vi har dammsugit. Vi har BORSTAT. Vi har sopat. Skojiga hår finns inflätade överallt och i synnerhet i mina skolkläder.

6 oktober blev rofflorna först häpna och sedan lyckliga. På morgonen kom 2 välartade elever samt hundarnas älskade vaktmästare. Vaktmästaren försvann men gossarna var ju kvar. De har startat ett UF-företag med inriktning på slipning, så vi roade oss på många sätt med anvisningar och tips och råd samt koll på olika maskiner och slipdon. Cockrarna menade att detta var ju 2 synnerligen utmärkta elever – men varför försvann de ihop med mig efter bara 3 timmar?

Kompisen Lina dansade in och ut några gånger. Allra bäst var det när hon hade mat med sig (för en terrier har EGEN mat, jodå). ”SOVA HÄR? YIPPIE! NU planerar vi BUS!” hojtade flocken.

Allt blev ofantligt lyckat. Första natten ägnades mest åt skoomflyttningar. INTE skoätning, nähä!  Alla skor var hela samt hade kvar sina snören men på morgonen hade jag 2 skor att använda. Den ena var en träsko. Den andra var en arbetssko. Båda skorna hörde ihop med höger fot. Uslingarna hade mage att fnittra när jag stapplande tog mig till toaletten med dessa båda högerdojor. NÅN hade snällt nog dumpat vänstra träskon precis utanför dörren så sedan var morgonen räddad och alla kunde få FRUKOST. Nästa natt kom att handla om pappersmassetillverkning. Ett par dagstidningar samt en stadig COOP-kasse omvandlades till makalöst fina och många småbitar. Båda nätterna handlade också om den vackra sången ”Jag är en liten, oklappad hund som aldrig får någon kärlek …” vilket betyder att alla fyra i tur och oordning infann sig för särskilt mycket pyssel och omklappning.

Det är riktigt mäktigt och makalöst fint att väckas på morgonen av ett antal mycket försiktiga nosar och lika försiktiga små tungspetsar. Lina har lärt sig av cockrarna hur en duktig hund ska göra för att få mig vänlig på morgonen. Jo, hon har lärt sig morgonkelet också (klappas på magen med mera). Det tar flera minuter för alla ska kelas lite till.

Och så var dags igen för klohantering. Detta anses numera vara en riktigt trevlig form för ”tassikyr” och till och med Penelope går med på hanteringen (”fast man måste ju få sucka” sa hon och suckade alldeles väldigt).

När det är oktober här hos oss så går det snabbt mot vinter. Somliga utomhussaker ska fixas. Dit hör utomhusmöblerna på verandan. Jag började stillsamt med ”de bortre” möblerna. Bordet lutades med en långsida neråt och skivan mot väggen och de 4 stolarna placerades upp-och-ner mot bordsskivan och mot väggen. ”?????” sa rofflorna. ”HEMSKT skojig tunnel” menade de sedan och så ålade de sig in och runt och ut massor av varv.

Två olika saker inträffade ungefär samtidigt mitt i oktober. Cockrarna blev fascinerade. Den ena saken handlade om shunten i källaren (alltså typ husets värmeväxlare). Det läckte lite försynt vatten ut genom shuntens undersida. Jag satte en liten balja under droppet och knöt en plastpåse runt själva rördelen och då droppade det så fint ner i baljan. ”GOTT!” sa rofflorna och höll efter vattennivån i baljan.  (Jo, jag ringde servicekillen också.)

Den andra saken handlade om stora, tunga maskiner och rejäla lastbilar och massor av märkliga oljud. Trafikverket lade om hela Gamla landsvägen! Vi var ute och tittade många gånger. Sedan började huset att darra! Det darrade bara då och då men darrningarna hörde ihop med ett makalöst OLJUD och ”?????” undrade tjejerna. Det var en 12 ton tung vägvält med vibrator. ”Har ståltåget börjat köra på landsvägen?” frågade de. (Vi bor i ett osedvanligt välbyggt gammalt stationshus med bland annat tjocka källarväggar av huggen granit och bara 15 meter från Norra stambanan. Cockrarna kan allt om olika slags tåg. Inte ens ståltågen alstrar samma vibrationer och definitivt inte samma slags oljud.) De löste problemet. De försvann till sängen och parkerade sig där när vägvälten körde förbi. Den körde förbi riktigt ofta i 14 dagars tid.

Servicekillen kom, begrundade shunten, drog loss den och sa FULA ord för han fick varmt vatten rakt i ansiktet. Sedan gnirkade han tillbaka shunten, drog ur elkontakten samt kilade fast allt med en elastisk spjäla. (Det var styrpinnen. Den hade gått av på mitten.) Rofflorna deltog förstås i alltihop (tålmodig servicekille). Därmed inleddes flera dygn med vandring i källartrappan för vägvältens vibrationer kunde möjligen skaka loss spjälan. Penelope var alltid först ner (och sist upp).

Sedan blev det allt svalare inomhus. Den natt kom, då jag fick sällskap under täcket. Då var det + 13 inne. Vi knölade ihop oss och allt var så trevligt så, ansåg rofflorna. Nu har vi värme igen, för shunteländet är åtgärdat. Vi har fått hem pellets också. Erfarna cockrar säger ingenting när det dråsar in 3 ton pellets i pelletsförrådet. Fast det är fånigt att inte kunna leka i pelletskammaren när leveransen är på plats, hävdar de. (Det är LAVINRISK!)

30 oktober landade den andra omgången utemöbler i vinterläge. ”MER TUNNEL” jublade gänget. Sedan fick regnmätaren sin dos rödsprit för att inte frostsprängas.   ”Luktar inte bra!” muttrade hundarna efter att ha undersökt saken. Därpå försvann jag och ett antal tomma spannar (hinkar). Hem kom torr, saltad sand. Förbryllade cockrar tittade på när spannarna bars in. ”Sandlåda? Inomhus? Ska du skaffa KATT? HIT med den! Vi vill ha halstrad katt!” meddelade de.  (Har 110 meter uppfarter, som kan bli mycket glashala. Därför finns det saltad sand hemma.) Därefter lagade vi tillsammans den mindre snösläden (som är en praktisk snöröjargrej). Den behövde 1 ny liten bult med bricka och mutter samt en bricka till på en annan bult. Artemis lyckades att lägga ytterkanten av ena örats nedre frans under muttern. Hon sa fula saker. Jag hann lossa muttern. Deborah glodde surt på mig (åverkan på liten syster = HM).

2 november var det blötsnö ute när rofflorna skulle sköta morgonbestyren. Ut sprang 3 torra hundar. In kom 3 plaskblöta snögummor. De intog sängen, rullade av sig det värsta – och ville ut igen.

5 november singlade det fin, torr snö rakt ner. De är lyckliga, är de, Artemis, Deborah och Penelope. Rullvänlig snö är gudarnas gåva till riktiga cocker-spanieltjejer! Det är Alla helgons dag. Jag gick ut i morse med Artemis, Deborah och Penelope och njöt av deras snörullningar. Sedan tittade jag ut över fälten och så sa jag tyst inom mig: ”Tack, Yael, Isis, Ishtar, Sapfo och Sofus! Ni var riktigt underbara cockrar!” Alla 5 hann ju vara här, i paradiset i Lottefors. Sedan tittade jag på de 3 systrarna och sa: ”Lev länge, tack!”  De svarade ungefär så här: ”GODIS NU, jaha!”. Och det fick de.


KRÖNIKA 8

6 augusti till 11 september 2016

”Lyckat att slippa TRATTEN” sa Deborah och de båda andra på morgonen den 6 augusti. Sedan susade kompisen Lina in tidigt och då var det ännu bättre att slippa tratt! Vi besökte källaren och pelletsförrådet och det var kul, sa hundhögen, så sedan blev det till att sopa källargången för de strödde ut diverse pellets.  Lina åkte hem sent på eftermiddagen och då var 4 hundar trötta och glada i tassarna av allt springande och grävande.

Den 7:e packade jag skolryggsäcken. Detta iakttogs ganska vresigt av rofflorna.  Söndagar är förresten bitvis ganska otrevliga enligt hundarna. Då moppas cockeröron. Cockeröron har ibland en märklig förmåga att lukta illa samt vara en aning sumpiga. Här plyschklipps öronlapparna på insidan och så blir det öronrens efteråt. ” Inte kul men OK!” tycks det sammanbitna beskedet vara.

Den 8:e försvann skolryggsäcken och jag och slokörade cockrar satt och lyssnade på de fula orden ”Jag går i skolan. Vakta huset”.

Deborahs mage (eller ljumske) läkte ihop så fint så. Hon har full koll på var tratten befinner sig. Hon sneglar uppåt och liksom ryser till en aning.

Och så var det mysteriet med dammvippan. Väldigt många böcker alstrar damm. Alltså hade jag en sådan där färgglad dammvippa. Den bara försvann – spårlöst – någon gång i mars. Ny dammvippa flyttade in. INGEN cocker erkände stöld av äldre dammvippa. 10 augusti låg Penelope ute i gräsmattan och flådde den gamla dammvippan. Deborah assisterade. De hade otroligt roligt. Det fladdrade små färgrika saker runt öronen på dem. Artemis? Hon satt i värdig panterposition uppe på verandatrappan och begrundade syrrornas tilltag. Jag anar att dammvippan kom att tillbringa sista delen av vintern någonstans inne i spireahäcken. Den kommer nu att flytta till återvinningscontainern (plast). Den nya dammvippan bor högt upp, men med tanke på cockrars förmåga att antingen klättra eller rentav använda öronen som vingar så borde den förmodligen låsas in. Min gula keps är försvunnen igen (Månadsbok 3, jaha). Jag har 2 som vardera är NÅN, dvs en buse.

Därefter lånade jag sticksågen igen och sågade färdigt allt uppe på balkongen. Det lät kolossalt tillfredsställande igen. Sedan blev det en rejäl kasse med plankstumpar. Dessa plankstumpar fiskas upp ur kassen och sedan fraktas de till olika hörn och platser i huset (inklusive min säng). ALLA 3 deltar i detta arbete.

12 augusti fick jag in flera arbetskamrater för lunch (alltså hemmalagad ostfondue). 1 av dem kom tidigare och hjälpte till med att riva ost och skära bröd och fixa matig sallad. Rofflorna uppförde sig fantastiskt! De stal ingenting, de tiggde inte vid bordet och de gick och lade sig lite diskret i olika hörn (men nära dofterna). Det är första gången jag har varit riktigt mallig över resultatet av mina varianter av hunduppfostran!

Och så blev det 14 augusti och ingen av cockrarna förstår att det har gått precis 1 år sedan Penelope flyttade hem till Artemis och Deborah (MER månadsbok 3!) ”för vi har väl alltid bott ihop, va?” menar de.

Klor! Det är ju bara otroligt så fort cockrars klor växer! Alltså hojtade jag in PROFFSET den 15 och den här gången var t o m Penelope tyst och alldeles stilla! Den enda nackdelen med klippta klor är att jag inte i nattens mörker hör var någon av hundarna vandrar omkring.

Det ska bli höst. Alltså börjar hundarna att byta päls. Vi borstar och borstar och alla 3 ska borstas mest, hävdar alla 3. De kommer susande från olika håll när jag plockar fram ryktdonen. Dagens 5 minuter är högt uppskattade. Till och med kompisen Lina bufflar in sig i aktiviteten här hon är här. Hon har förövrigt samma inställning som cockrarna till det där med öronhantering. Lina sov förresten över natt! Det var mycket lyckat, ansåg flocken, för de hade massor att diskutera. Uppenbarligen hade de massor att göra också, för i stort sett alla hundleksaker var utspridda på morgonen. Glada hundar åt frukost. Sedan åkte Lina hem (men jag vet att hon kommer att vara här i drygt 3 dygn ganska snart).

I synnerhet cockrar behöver träna hjärnan för att bli ännu skickligare. Jag bar ut de små röda konerna. Vi använder dem inomhus vintertid och då kan 3 rofflor minsann ”gå slalom” och vika till höger och till vänster och allt möjligt sådant. ”UTOMHUS? Har du blivit TOKIG? SÅNT gör man inomhus!” sa Artemis, Deborah och Penelope unisont. ”Hoppa själv” muttrade de när jag monterade hoppställningen. ”Kul pinne” sa Deborah och knyckte pinnen. Den kunde jag hämta själv nere hos pionerna. Däremot går det kolossalt bra att hoppa upp på trädgårdsbordet (71 cm i höjd) och dessvärre lika bra att hoppa ner och ladda för språngmarsch innan man har landat. Artemis är proffs! Penelope ligger tvåa och Deborah struntar i sådana dumheter för hon odlar sin värdighet som storasyster.

Den alldeles för skrala mattilldelningen har fått tjejerna att äta skräppa och maskros i stora mängder. Det händer att de också liksom småsuger på den lilla myntan, som cocker Yael fick häromåret. Fräsch andedräkt, ja tack!

Och så blev det äventyr den 24 augusti! Det åktes bil! Det var till att möta årets nybörjare på mitt jobb! Eleverna hade fått underlag (på engelska och svenska) och arbetsmaterial och allt handlade om (engelsk) cocker-spaniel. Ut ur bilen dansade de 3 rofflorna. Deborah kom ihåg fjolårets läckande flytgödseltank och susade åt det hållet. Penelope mindes den röda pelargonen och stack till den platsen. Artemis tittade allvarligt på eleverna, satte sig ner och var vacker. Och eleverna tittade och jämförde och diskuterade och klappade försiktigt och övade sig på de otroligt svåra namnen. Sedan åkte hundarna hem. De var – visade det sig – ofantligt törstiga när de kom hem, så de drack kind vid kind ur samma skål. (Sedan sov de utmattade – länge).  (Förra besöket finns i Månadsbok 3.)

Vad eleverna sa när jag kom tillbaka? Jo, bland annat sa de att visst var det trevliga hundar – men den bästa jakthunden var nog Artemis. De har alldeles rätt, eleverna! Hon har ett enastående spårsinne!

Det kom (den 25 augusti) nerför kökstrappan dansande och prasslande en stor papperskasse. Den hade bråttom. Den skulle ut! Motor? Jodå. Penelope! Aldrig förr har en cocker fått så bra tag i en hank till en kasse. Papperskassen förvandlades sedan av 3 glada rofflorna till bruna, fladdrande strimlor ute i trädgården. Den 26 augusti var det inte alls kul att gå ut, för det var ett sådant där smågnetigt duggregn precis hela dagen. Däremot var det tydligen mycket kul att vara arbetscocker, som hanterar ved och leksaker och är flitig sängbäddare. Jag kom hem från bilverkstan ungefär klockan 09. Jag kom nog för tidigt. ”Hon är här! JÄKLAR!” sa de små rösterna. Mest generad var Artemis. Hon hade en svart socka hängande i ena mungipan.  (Jag har ”förrymda sockors påse”. Just den sockan var extra eftersökt. TACK, Artemis!) Sockan hade rymt i tvättpassagen mellan tvättmaskin och torktumlare. Man drumlar sig ibland som människa. Sängen bäddades flera gånger för det skulle rullas syrror på den alldeles ofantligt och många gånger.

Och så körde jag iväg den 27 för att handla diverse viktiga saker typ HUNDMAT. Vi har en särskild kylväska för HUNDMAT. Den är blå och den bor nära inre ytterdörren. Rofflorna sätter sig ner och håller alldeles tyst när just den lilla kylväskan förflyttas till den yttre ytterdörren. Detta är en mycket viktig handling och cockrar säger ingenting (men dreglar nog lite). När kylväskan kommer hem är den laddad med cockermat – och cockergodis! (Cockergodiset är svindyrt och bra.) Hemma befanns det finnas 4 hundar! Sången var härlig!  De ylade i takt! Lina var här! Och detta ska ni, krönikeläsare, begrunda! Hundar är flockdjur. Min flock är rolig och trevlig. Det tycker medlemmarna också.

Vi (= jag) tvättade somliga fönster. Sedan var det så där trivsamt. Små gropar inspekterades. Andra gropar blev lite större. Hundar borstades (”MINA MORRHÅR MEST, TACK!”) och så hände ingenting, tror jag. Och sedan åkte Lina hem och därpå insåg jag att NÅN tycks börja löpa.

Cockrar är mycket begåvade. De lär sig bland annat mycket fort vad deras människa tänker göra eller syssla med. Somliga sådana människoaktiviteter fyller rofflorna med förtjusning. Jag plockade ihop metallputsmedel, trasa och en anslagshake (”vinkeljärn”) för att snygga till grejen. JUBEL! ”Vi ska ut! Hon tänker stå stilla på verandan!” sjöng tjejerna 8.30 den 28 augusti och öste med full fart genom hela huset fram till verandadörren. De sjunger likadant när jag intresserar mig för den stora slipstenen, den lilla maskinslipen , den lilla våtslipmaskinen samt det kulledsförsedda lilla skruvstycket. Dessa hundar kan identifiera olika slag av verktyg och vet hur användaren tänker uppföra sig. Detta är – anser jag – inte riktigt vettigt, men vi har kul, har vi. Sedan fixade jag mumsiga lunchlådor åt en kompis. Gänget dreglade.  ”Våran kyckling! Våra korvar! VÅRAN köttfärs! VÅRAN GRYTA (nöt med diverse skojiga grönsaker och kryddor) … ”    Jag var kasserad. Ingenting ramlade ner till cockerskrällena. Fast senare på dagen blev det mycket bättre för då kom två av mina arbetskamrater. Cockrar klappades. Cockrar fick godis. Fast sedan kom jag i onåd igen för jag var på fel sida av stängslet (för jag kapade ner diverse storsly). ”Hussen” släpade bort storslyet och det var ju egentligen riktigt roligt, tyckte rofflorna, men jag var som sagt på fel sida. Jag förläts (nästan) vid middagen. Den torftiga hundmaten kryddades med nymald nötfärs! 3 svansar blev alldeles stela. 3 svansar stod rakt ut. 3 rofflor åt andäktigt. Sedan slickades skålarna omsorgsfullt av alla 3 i flera varv. Slutligen glodde jyckarna på mig och sa ungefär ”Hörru – det är mer köttfärs kvar. HIT MED DEN!” sa gänget. Nosavtryck på kylskåp, jodå. Vinklade tassar mot kylskåpsdörr, suckar samt förebrående ögonkast – det var söndagens middagsbelöning till mig.

De 4 skrällena befanns vara ihop den 2 september när jag hade varit iväg för att handla. Jo, jag visste om att Lina skulle bo här några dagar, men det var fint att först höra ylkören och sedan mötas av 4 glada kompisar.  Här dammsögs det lite senare. Det var enastående kul, ansåg fyrbeningarna, så de assisterade av alla krafter. Lina hade vid sängdags åsikter om en liten kudde och cockrarna hade massor av åsikter om ett par fleeceplädar men till slut var allt i fin hundordning, sa flocken. Vi hade kolossalt kul hela tiden, allihop. Sedan uppfann Lina LÅNGSAM ätning vid samtliga måltider. 3 cockrar suckade, suckade samt suckade. Därefter långsamslickades alla 4 skålarna av allihop, jodå.

Lina stannade i flera dagar. Det blev lite fler gropar i gräsmattan. ALLA hundarna skulle borstas samtidigt. Resultatet blev en aning märkligt. Vedpinnar vandrade omkring. Och Lina kommer på Deborahs invisslingssignal!

8 september kom det folk! 2 av mina danska kusiner och en god vän till dem vandrade in i huset på eftermiddagen. Cockrar blev klappade! Cockrar njöt! Sedan blev cockrar lite purkna för de fick bara sin vanliga mat medan människorna åt Nikkaluoktasoppa. 9 september kom det ett litet frysskåp vandrande in med hjälp av mig och min ene kusin. ”MYCKET intressant!” sa flocken. Sedan kunde de små cockrarna sucka för de fick inte HÖSTGRYTA till middag. 10 september var ännu mer spännande. Först flyttade frysskåpet upp i köket. Samtliga tassar och öron var ivägen. Därefter blev det källarbesök! Den ene kusinen och jag bar upp en stadig, välgjord och definitivt tung gammal dörr. Flocken assisterade. De var – milt sagt – i vägen ända från kolboxen via källargången, uppför den smala källartrappan och sedan uppför kökstrappan. Båda trapporna går i vinkel så det var till att vika och vända (och svära) och ta sig runt hörn. Hundarna blev så trötta så de blev tvungna att dricka upp allt vatten i köksvattenskålen.

Och sedan blev det kväll och flocken fick sin vanliga mat och sedan talade flocken om att det där med renskav och kantareller och mandelpotatis - det var nog egentligen vad flocken skulle ha fått (och vi kunde ha ätit deras mat).

Omdömet om hundarna? ”Trevliga, välskötta, blanka och riktigt väluppfostrade”, sa de danska besökarna. (Hundarna sa samma sak om besökarna – tror jag.)

Och här slutar krönika nummer 8. Det är den 11 september 2016


KRÖNIKA 7

1 juli till 5 augusti 2016

Sedan blev det semester (och godkända arbetsbyxor). Gräset? Jesses – jag kan snart sälja förstklassigt hö!  De 3 förnöjda cockrarna uppfann SOVMORGON! ”Här stigs det inte upp före 06.30”, mumlade de. ”Det ska vara extra lååångt morgonkel” var nästa besked. ”Du har GLÖMT vår FRUKOST!” var och är det kommande beskedet. Då stiger vi upp och rofflorna är lyckliga samt blandar sig i mina försök att ta på jeansen och då tar det tid och då dansar de ännu mer och är ännu mer i vägen (nere i byxbenen). Smärre toalettbestyr, jodå, men ”VI SKA HA FRUKOST!” så kökstrappan avverkas i rekordfart. 3 skålar fångas in. 3 cockrar ser till att den riktiga hundmaten tas fram ur kylskåpet och att jag fördelar (de alldeles för snåla) portionerna i skålarna. Sedan ska detta kryddas med lite torrfoder (FÖR LITE anser alla 3) och så blir det frukost! De alldeles för små portionerna äts väldigt fort (dvs Deborah liksom smågnager på sitt torrfoder varvid Penelope sätter sig en bit bort och suckar) och sedan putsas skålarna flera gånger av alla 3. Artemis brukar traska iväg för att gnaga lite på någon intressant kartongbit. De båda andra har morgongymnastik (välta syrra, brottning, jaga syrra under bordet, dra i samma tidning …).

Och så fick vi besök. Det är en klok och erfaren människa (som har varit här tidigare). Hon kom 7 juli. Det gjorde hennes stora, röda, hjulförsedda väska också. Rofflorna kom av sig. Vad ska en cocker göra först? Hälsa? Undersöka röd hjulförsedd väska? Hundarna delade bums in sig i arbetsskift med snabba arbetsombyten. Det tog lite tid men var tydligen mycket lyckat. Besöket skrattade och hade det kloka förstånd som gjorde att hon höll händerna stilla. Alltså inskränkte sig hälsningen till hennes skor och byxben (samt väskan).

Övernattande gäster bör ha en någorlunda hyfsad säng. Cockrar är mycket duktiga när det gäller bäddning! Det blev till slut riktigt lyckat (samt kryddat med diverse hundhår). Sedan hade vi det så där trivsamt i flera dagar. Sedan åkte besöket (och väskan) hem 10 juli på förmiddagen. De lite molokna tjejerna hjälpte till med gästrumssängen. Fast jag hade nog slarvat bort besökaren, jo.

Sedan blev det middag. Sedan sa jag de där otrevliga orden: ”Går i skolan. Vakta huset!”

Mycket häpna cockrar satte sig ner, tittade på varandra och förstod ingenting för egentligen borde vi väl ordna nattceremonierna. Därefter kom jag hem med nästa besök med en stor, röd, hjulförsedd väska! Bakom väskan fanns min trevliga, danska kusin som var här i september -15 (se månadsbok 4). Det blev ingen hastig arbetsfördelning. Det blev JUBELTJUT! Jag kunde ta hand om väskan. Cockrarna tog hand om kusinen alldeles själva. De guidade henne uppför kökstrappan, de ledde henne in i gästrummet, de talade om att cockrar har ett enastående gott minne. Jag godkändes lite så där hastigt, för nu hade jag varit nästan duktig. Jag hade fångat in en KOMPIS till rofflorna (fast stora, röda, hjulförsedda väskor är nog en aning opålitliga).

Det blev väldigt lyckat, sa Artemis, Deborah och Penelope. Bara det att gästsängen skulle bäddas igen var mycket förnämligt.

Sedan följde flera mycket fint cockeranpassade dygn. Här lagades det doftrik mat. INGEN cocker fick ens smaka maten, men dofterna bredde ju ut sig över cockrarnas torftigt försedda skålar.

Kusinen fick väckas! Dvs, först skulle rofflorna ha frukost och sedan skulle kaffe ordnas men SEDAN fick gänget dansa in och säga hej. Kusinen visade sig ha stor talang på att borsta cockrar! Faktum är att cockrarna fick presenter. Det var sådana där förträffliga, täta kardor. Betyg enligt rofflorna: denna kusin ska behållas.

Sedan reste kusinen hem (ovanligt KORKAT, sa tjejerna) och sedan tyckte de att sängen gärna kunde vara obäddad ett par dagar, för möjligen hade kusinen bara liksom gömt sig under täcket, sa hundarna.

Alla husägare vet att hus hela tiden hittar på saker, som nog borde åtgärdas. I detta hus visade det sig vara 2 olika saker, som krävde åtgärder. Det ena var balkongdäckets ena ytterkant. Det andra var ett dörrhål.

Vi anföll balkongdäcket först. Detta betyder att jag borrade hål i ytterkanterna på varje bräda. Det var många brädor. Det uppstod ett riktigt tillfredsställande oljud (somliga grannar har maskinarbetat under sin semester). Artemis, Deborah och Penelope undersökte grundligt vartenda borrhål. Sedan kom Linas husse med en motoriserad sticksåg. Därpå uppstod ännu bättre oljud. De snedavsågade ytterkanterna fiskades upp ur hängrännan och staplades prydligt. Rofflorna kollade alltihop många gånger. ”Väldigt trevliga klossar” sa de och bar in somliga efterhand.

Sedan var det dörrhålet. Dörren var förpassad till kolboxen i källaren. I stället hade en tidigare ägare låtit montera en skjutdörr av plast. Denna skjutdörr gav illusionen av en stängd dörr. Samtliga husets hundar fnissade och så traskade de rakt igenom åbäket. Plasten hade givit upp längst ner (troligen på grund av ålder). Det gick riktigt snabbt att plocka bort plastschabraket. Rofflorna inspekterade hela saken ordentligt och flera gånger. Därefter har de med förtjusning susat fram och tillbaka genom dörrhålet. ”Det här är ju bekvämt” menar de. Antagligen blir de en aning purkna när den ursprungliga dörren har kommit på plats.

På morgonen den 24 juli hade Deborah en liten röd prick på nedre sidan av nedre vänstra juvret. Den 25 var pricken lite större. Den 26 började hon tvätta pricken vilket innebar att den 27 hade pricken ”gått sönder” och Deborah försågs med tratt. Jag jagade veterinär och fick tid den 28. Då var den tidigare pricken en liten krater (och Deborah var SUR). Vi kom hem igen efter 2 timmar. Då var kratern rensad och ett fint litet dränagerör satt på plats (spolas 2 gånger per dygn). Tratten var monterad. Artemis och Penelope uppförde sig förnämligt. Deborah halvsov. Jag lusläste bipacksedeln till hennes medicin (Metacam). Den 29 insåg jag på morgonen att någon hade haft diarré under natten. Vid 9-tiden spydde Deborah (utomhus). Tratten tog emot leveransen. Tvätta tratt, tvätta Deborah på halsen samt börja fundera. Sedan spydde hon igen. Därpå hade hon diarré. Hon hade inte börjat med medicinen så vad var möjligen orsaken? Läste behandlingspapprena och hittade Rheumocam. Slog upp medlet. Och jo – där fanns den troliga orsaken, nämligen substansen meloxikam. Den finns i Metacam också. Biverkningar är tämligen ofta kräkningar och diarré. Därmed kontaktade jag veterinären och bad att få ett mildare antiinflammatoriskt medel för det går inte att ha en hund behandlad med ett preparat som bär sig så illa åt. 1 hund på 10 reagerar alltså negativt på substansen meloxikam. Deborah fick ingen tablett. Hon fortsatte med diarré (också under natten till den 30) och så spydde hon ytterligare en gång. Hennes systrar var föredömligt diskreta och  hänsynsfulla.

30 juli köpte jag en tub LHP 1%. Den är ”milt antiinflammatorisk”, receptfri och innehåller väteperoxid. (JO, jag trippelkollade först att hundar tål väteperoxid.) Vi får se hur detta utvecklar sig, men Deborah är just nu en riktigt glad cocker igen.

Sova? Med TRATT? Det går fint. Artemis och Penelope bökar ner sig i olika hörn. Deborah (samt TRATTEN) sover enormt nära mig. Det är kolossalt lärorikt för en människa att sova ihop med en TRATT. Den är hal, den är varm och den har ibland ondsinta kanter. Jag betraktas tydligen som reservkudde, vilket betyder att TRATTEN placeras över min nacke eller hals. Inuti TRATTEN finns en sovande cocker, som pustar och småsnarkar. Det ger viss ekoeffekt, om jag säger det så.

Det där dränaget ska spolas 2 gånger per dygn. Det går förnämligt! Alla 3 rusar till sängen. Artemis och Penelope placerar sig uppe vid kuddarna. Deborah lägger sig på rygg alldeles själv nere i fotändan. Sedan spolar jag igenom såret. Deborah halvblundar. Syrrorna ser fundersamma ut. Och sedan ska alla 3 ha GODIS (7 kalorier per bit) för ALLA har varit duktiga fast på olika sätt.

31 juli hade Deborahs ”sår” läkt så bra att det inte gick att spola enligt anvisning. TRATTEN betraktas däremot som en praktisk maskindel. Man är en schaktmaskin! Man bufflar bort allt och alla. Man använder sitt nya ljud (OOOUURHRROOAAH!) och då flyttar syrrorna på sig. Därefter använder man tratten som grävskopa. Stackars sorkar! Deborah tycks ha lyssnat på Sofus den store, för han kunde allt om hur en tratt skulle kunna användas.

Artemis och Penelope sysslar med mer stillsamma aktiviteter typ äta gräs, jaga fjäril samt tassgrävning precis framför södra trappan till verandan. Penelope har dessutom en specialhobby. Hon hittade häromveckan en kasse med tomma kartonger. Den allra finaste kartongen ligger alltid längst ner. Alltså plockar hon ut alla de andra kartongerna för att komma åt dagens objekt. Sedan kan jag plocka tillbaka alltihop – och så gör P om arbetet och så gör jag om arbetet. Detta är makalöst roligt, tydligen. Artemis tar ibland hand om någon av de ratade kartongerna. Hennes specialitet är kartongstrimling. Deborah suckar för TRATTEN är i vägen för kartongarbete.

Alla 3 äter färska maskrosblad! Sådana blad är delikata och ska njutas när de är fräscha och daggvåta, menar rofflorna.

Och så blev det 2 augusti och dags för veterinärbesök igen för dränaget + 2 stygn skulle tas bort. Jag beställde vaccinering också (alla 3). Vi hade tid klockan 14. Klockan 11.30 började rofflorna att säga saker typ: ”HÖRRU, GÖR nåt! Vi ska åka BIL, ju”! Då hade jag inte ens varit i närheten av bilen eller kopplen eller något annat i den vägen. Vi kom iväg i god ordning 13.35. Då hade Deborah dessutom insett att tratten skulle ersättas med en munkorg (transportburen rymmer inte en trattförsedd cocker + 2 systrar). Och så kom vi fram till Linas hus och det blev häpet tyst när Lina hoppade in i bilen och hade sin husse med sig (för Lina skulle också vaccineras).

3 systrar skred in hos veterinären (för Lina fick vänta utanför). Stygnen togs. Dränaget försvann. De 3 vaccinerades. Rofflorna uppförde sig riktigt fint. Och därmed är det så att Deborah väger 11,7 kg, Artemis väger 12 kg och Penelope väger 12,1 kg. Det är mycket ovanligt här uppe att man har 3 cockersyskon. Tjejerna väcker viss uppmärksamhet. De är mitt i alltihop faktiskt riktigt olika.

Sedan for vi HEM allihop och Lina och hennes husse steg ur bilen där de bor och vi andra kom också hem. Av med koppel och halsband, av med munkorg (”äntligen” pustade Deborah), VATTENINTAG samt montering av TRATT. Det är ju lite sår kvar och de ska helst inte slickas. Däremot skulle de spolas. Vi har spolat. Deborah har njutit. Artemis och Penelope har var lite försiktigt avundsjuka.

4 augusti var det omöjligt att spola någonting. Allt hade grott ihop (dvs läkt nästan fullständigt). Jag blev lite galen, så jag köpte en liten, liten billig arbetsbänk (199:-) när jag var och handlade. Den skulle sättas ihop. Den BLEV ihopsatt och alla små pryttlar fanns med i kartongen. Däremot var monteringsbeskrivningen av ett särdeles otydligt slag. Rofflorna deltog ivrigt och förskingrade ingenting. Jag har ett ovanligt rikt ordförråd. Somliga ord var i detta läge mycket bättre än andra ord.

Sedan var arbetsbänken klar och så invigdes den. Slipmaskinen ställdes dit. Den lilla maskinslipen ställdes också på plats. Cockrarna inspekterade och nosade och TRATTEN var ivägen men alla var riktigt nöjda.

Därefter upptäckte jag att min säng var ombäddad. Täcket låg på golvet, diverse kuddar var spridda åt alla håll och madrassen hängde på trekvart. Vi samtalade lite om detta men cockrarna hävdade att det var nog den mystiska källarhunden som hade gjort detta. (Källarhunden uppfanns när jag bodde i ett hus utan källare nere i Skåne. Källarhunden GÖR saker men syns aldrig. ”PRAKTISKT” anser de tre i gänget.)

”Det var källarhunden, som slickade på min mage” påstod Deborah den 5 augusti och efter frukost. Hon har inte TRATT vid måltid men jag tyckte att det såg riktigt fint ut så jag skrotade trattpåtagning en liten stund. Det blev TRATT för ”stället” skulle moppas, menade Deborah (dvs ”källarhunden”). Sedan blev det tvättning av ett litet sårområde. ”Ljuvligt” sa Deborah. Och DÅ lade sig Artemis och Penelope ner och hävdade att nu var orättvisan alldeles för stor, så här skulle det minsann tvättas 2 cockermagar till. Det var bara till att effektuera beställningarna. ”VA? BLÖTT? USCH!” sa fjomporna och stack iväg. Kan hundar flina skadeglatt? Det gjorde hur som helst Deborah. ”Kan njutning, jodå” tycktes hennes min säga. ”Tramsungar” lade storasyster till när småsyrrorna försvann.

Fast ungefär klockan 15 den 5 augusti tröttnade både Deborah och jag på TRATTEN. Deborah hade massor av synnerligen viktiga saker att hantera ihop med Penelope (välta syrra på rygg, grufsa mot syrras hals, dra syrra i öronen osv) så det tog faktiskt tid för jyckarna att ta hand om uppladdningen. TRATTEN hade ju förstört allt sådant. Artemis log, som vanligt, på sitt vänliga sätt och satte sig uppe på trädgårdsbordet för att ha en riktigt bra överblick.

Jag ska bädda om sängen. Skurkarna susade in dit också. Resultatet var …

TRATTEN är spritrengjord och har fått nytt band och har parkerats på ”tratthyllan”. Deborah tittade på. Sedan skred hon ut med stolt svans.

I övrigt kommer de på inkallning, tigger inte vid bordet, håller TYST vid kommando, älskar att åka bil, stjäl måttfullt (och då i synnerhet mina pennor) och får inte ens kunna gå fot för då ser jag dem inte.

Så nu får vi se hur det går för (den dyra) magen. Utan TRATT.


KRÖNIKA nummer 6

15 maj till 30 juni 2016

Det blev en märklig väderblandning ett tag. Torra och rena cockrar susade ut. In kom alldeles för ofta plaskblöta rofflor med obeskrivligt leriga tassar. När kompisen Lina var här så uppfyllde hon också alla krav på konsten att bli en riktigt smutsig hund. Resultat: alldeles rena lakan alldeles väldigt ofta. Jag ogillar att lägga mig i fuktiga små lerpölar.

Om det var den goda hundmaten eller det fuktiga vädret (eller en blandning av dessa saker) vet jag inte men pälsarna växte sig ymnigt lurviga på alla 3. Det blev pälsslåtter. Fram kom 3 snyggisar. Detta firades med rullning (precis som vanligt).  För att riktigt prydligt avsluta putsningsarbetet blev det KLOKLIPPNING. Nu stod till och med Penelope ut med pärsen. Hon suckade bara lite grann. (De där jädra klorna växer alldeles otroligt fort!)

Jo, vi har ju som möjligen är bekant en pelletsbrännare (läs tidigare krönikor för information). Den fortsatte att driva mig till vredesmod och servicepersonen till vemod och gränsen till uppgivenhet. Cockrarna gillade läget. Servicepersonen kom EN GÅNG TILL!  ”HURRA! Vi hjälper till!” jublade rofflorna. Denna gång åkte jyckarna ut ur pannrummet. De fick larva med upp för att sätta på kaffe.

Sedan kom servicepersonen upp och såg förväntansfull ut (och fick kaffe) och så klappades rofflorna och sedan fick tjejerna lufsa med ner till pannrummet. De inspekterade allt ingående. Vad som hade gjorts? ALL tidigare modernisering av brännarens datoriserade funktioner hade återställts till ursprungsläget. Detta betyder färre besök om insatsen fungerar. Det är nog klokast att inte förklara detta för jyckarna. Servicepersonen har blivit dem en synnerligen kär vän. Han kom lite senare i ett helt annat ärende (slipning av verktyg). Tala om prägling och beteende! Jubeltjut! Dansande tassar! Samt rask språngmarsch mot källardörren! Totalt helhäpna cockrar fick tvärnita framför den stängda dörren, göra snurr och sedan störta ut på verandan med den samlade förvånade min som sa ”VA? UTE? Inte PANNRUMMET?”

Det blev sommar. Gräset växte. Blommor av skilda slag slog ut. Doftberusade tjejer vimsade omkring i härligheten. Somliga blommor kunde ätas. Daggkåpa och givetvis maskros och lite mynta och så alldeles vanligt gräs. Gräset utgör en alldeles egen historia. Gräs bör klippas. Det är mitt fel att det har regnat så bedrövligt ofta. Varenda gång som jag har plockat fram gräsklipparen (för gräset har varit lagom torrt) så har det börjat regna. Ni vet – gnetigt regn. Vi bor numera i en slåtteräng. I den finns vindlande små gångar som Artemis, Deborah och Penelope har trampat fram. Hundarna syns inte alltid, men det vajade gräset avslöjar var de befinner sig.

Det finns här uppe en fågel, som kallas björktrast. Vi säger ungefär ”tjaart”. Det är riktigt gott om dessa fåglar. Förmodligen är de vuxna exemplaren begåvade men ungarna är definitivt korkade.

En cocker-spaniel är en slags ”fågelhund” (fast egentligen handlar det om morkulla) ”JA! JAG är en FÅGELHUND”, jublade Penelope och sedan la hon sig på verandatrappan och knastrade i sig den väldigt hoptorkade första ”tjaart-ungen”. ”STICK!” morrade hon till sina en aning häpna systrar. ”LÄCKERT – men möjligen lite segt!” muttrade hon efter en stund. ”Du? Kan du peta bort den där fjäderjäveln mellan tänderna?” kom hon så småningom och sa. Jodå – den petades bort.

Det blev en doftrik natt lite längre fram. Penelopes systrar undersökte – på håll – möljan. Vem städade? Jag. Vem sa: ”Lagom åt dig?” Jag. Vem fnittrade? Penelope, den skurken.

Sedan dråsade en tjaart-unge ner ur boet. Den menade att den minsann kunde flyga alldeles själv, jaha. Det höll ungefär 4,5 meter. Krasch samt markstuds, jo.  (Hej förälder! Eller hur? De små vännerna kan SJÄLV, så det så … lite grann … och gärna olovligt …). 3 rofflor samt 2 fågelföräldrar började argumentera samt HÖRAS.

Så här då:  Den förbaskade ungen överlevde (segt släkte, jodå) . Den vändes upp och ner, den slickades, den FLYTTADES, den spottades ut (äcklig), den pep, dess föräldrar sa precis allt som mycket ilskna föräldrar kan, ska samt bör säga, 3 rofflor hade ofantligt KUL …

Jag har numera ett par ”fågelhandskar” snabbt tillgängliga. Den fjantiga fågelungen fångades in samt förpassades ut på andra sidan stängslet (samt nära boet). Tystnad. Föräldrar kollar vanartig unge. Purkna cockrar går åt annat håll. (Med handskar förstör man inte fågelns egen doft.)

Det var 4 fjantiga ungar till. Det blev 4 förpassningar till. Vid förpassning nr 2 suckade cocker nr 1. Vid förpassning nr 3 avvek de närvarande 2 cockrarna, och sedan hämtades jag av vakthavande cocker för det övriga  (”Du! Det är en sådan där oätlig idiot till där borta! Den piper!”).

Det blev sedan så att jag kom hem från jobbet med mina utmärkta arbetskläder på mig. 3 lyckliga cockrar började att säga allt som heter HEJ! Sedan bromsade de in. De sänkte huvudena. Nosarna började vibrera. Försiktigt började de undersöka mina arbetsbyxor. 3 cockrar backade. 3 cockrar satte sig. Jag - eller rättare byxorna – stank. Det skulle inte vara något godis, NEJ! ”ÄCKEL!”

Bytte byxor (samt resten). Godkändes. Godis kunde i all nåd accepteras – men ”OM DU INTE TVÄTTAR DET DÄR FÅR DU SOVA UTE!” sa tjejerna.

Jag hade städat ur ett större antal gamla verktygslådor på jobbet. Om vi säger det så här: Råttor är fantastiska. Men att råttor hade lyckats att ta sig in i metallådor/verktygslådor och där dels kissa ner allt samt dessutom bygga små bon … (jag hällde faktiskt ättika i tvättvattnet).

För övrigt är alla 3 tjejerna duktiga på att komma på sina privata visselsignaler och alla 3 kommer på den gemensamma.


KRÖNIKA nummer 5

8 april till 14 maj 2016

Komposttunnemontering! 9 april grep vi (jag alltså) tag i det hala fenomenet. Lyckliga rofflor deltog av alla krafter. Tunnan skulle sättas ihop med ett slags ”clips” och givetvis skulle detta vara enkelt, stod det på anvisningen. Jag fick hjälp. De båda första tjocka (samt hala) sidorna sattes ihop. Det var de 3 första ”clipsen”. ”Kul sak!” sa jyckarna. Därefter fraktade vi bottendelen, den första ”väggen” samt de båda resterande delarna (och resten av ”clipsen”) till tunnans plats. ”Här? På den där saken? Måste nosas ordentligt, hörru!” och sedan var de i vägen när sida 3 sattes ihop med resten och så lirkades alla 3 sidorna på plats på bottenplattan varvid 6 cockeröron var i vägen. ”Hundkoja!” jublade tjejerna och susade in och ut. Dags för sida nummer 4. Den kom på plats. 3 ”clips” lirkades på plats. Då hände 2 saker samtidigt. 1 cocker saknades och någon ville UT! Det var Artemis. Hon var purken. Bort med 3 ”clips”, bort med sida 4, trösta Artemis, räkna in 3 cockrar utanför tunnan samt göra om sida 4 med ”clips”. Det gick riktigt bra. Sedan gällde de sista 3 ”clipsen”. Låt mig säga det så här – krångliga IKEASAKER är ett underverk vad avser enkelhet och precision. ”Clip” nummer 10 var en aning motvilligt. ”Clip” nummer 11 gjorde motstånd. Cockrarna surade för hundkojan var ointaglig. ”Clip” nummer 12 utsattes efter en stund för robust hantering (bändes utåt) och slutligen assisterade 3 cockrar när jag slog ner ”clipet” med en hammare. Sedan skulle tunnan ”grundas” med ris och allt möjligt, så det bars diverse sådant och hivades ner. De försökte hjälpa till. De VAR duktiga med somligt (krafsa fram, riva ihop osv) men hiva ner? ”Den är ju för hög! Den är HAL!” grälade de. Utskälld och utmorrad varmfodrad komposttunna ( f d möjligen trevlig hundkoja) – det är vad summan blev.

10 april blev en sådan där märklig dag då det egentligen inte hände någonting men samtidigt var allt HÄRLIGT, sammanfattade cockrarna saken. Fast komposttunnan blev ordentligt undersökt igen utifrån och flera gånger.  ”TYP! FJANT! ÅBÄKE!” sa rofflorna misslynta.

Aprilvädret uppfyllde framöver alla förväntningar på just aprilväder. Cockrar kastar sig ut i solskenet och kommer in dyngblöta. Alternativet är att cockrar traskar ut i det mulna vädret och kommer in som små snögubbar (ja, ja – snögummor då). Jag bar ut regnmätaren den 17 april och placerade den på det vanliga stället. Därpå fick behållaren 3 milliliter rödsprit för att inte frysa sönder. ”?” undrade rofflorna. ”Stinker!” sa de efter en stund. Det var betydligt trevligare att hjälpa mig nere i källaren för den behövde dammsugas. Därpå bars det spannar med pellets – och OJ, så kul det är för 3 cockrar att böka runt inne i pelletsförrådet! Man kan göra LAVINER! Man kan SURFA! Man kan RULLA SIG! Så källargången dammsögs en gång till. De skakade snällt nog av sig där (och inte i sängen).

Eftersom jag lyckades att införskaffa det mest utpräglade måndagsexemplaret av en annars välkänt pålitlig pelletsbrännare så kom vår numera MYCKET omtyckte sotare igen. Han ogillar att brännaren kvider ”dåligt drag” eller rentav piper ”överhettat” fast allt egentligen är som det ska. Artemis, Deborah och Penelope var saliga. Han har verktyg och pryttlar och står på knä och cockrar kommer åt hans öron och allt är sanslöst lyckat, menar de. Han är tålmodig. Fast sedan påstod brännaren att den fungerade, jaha, så sotaren åkte hem.

Därefter blev jag en snäll människa, för jag kom att stå alldeles stilla flera gånger. Första gången handlade om hovknivar (igen). Därefter var det flera omgångar med stora, kolossalt slöa köksknivar. ”Utmärkt, för då hinner vi dona med viktiga saker alldeles nära dig” sa tjejerna och så hämtade de undangömda viktigheter, som skulle gnagas eller tuggas eller strimlas. De har några skattgömmor, som de tror att jag inte känner till. Jag blundar när jag passerar skattgömmorna. En finns under lilla soffan i kaminrummet. En döljer sig bakom pirran ( säckakärran för er skåningar). En tredje har placerats till vänster i hörnet under kapphängaren på övervåningen och så finns den fjärde längst in under gästsängen i det östra rummet och då bakom förvaringslådorna. Varje cockerägare förstår detta. För övrigt har terrierkompisen Lina också en liten skattgömma. Den finns under mitt f d sängbord (alltså under hundarnas sovbord). Samtliga hundar pysslar ofta om sina skattgömmor och glor misstänksamt på mig om eller när jag kommer i närheten. De har onda aningar, jodå. Jag är opålitlig i vissa avseenden. Jag stjäl samt förskingrar hundars skatter.

Kompisen Lina fick komma på övernattningsbesök! Hon dansade in på glada tassar den 21 och så hade gänget mängder att göra ute och inne. De hade tydligen ofantligt roligt. Detta berättade de om när vi hade lagt oss. Alla 4 måste få ligga på ryggen in mot min högra axel och liksom meddela små saker. Turordningen var inte riktigt klargjord, insåg jag. Det löste sig utan bekymmer (mer än att jag ibland har alldeles för få händer för klappning).

24 april blev en verksamhetsfylld dag. Den väl indoftade sängen röjdes ur. Lakanen förpassades till tvättmaskinen. Nya lakan monterades. De blev monterade …    Det verkligen väl använda täcket ersattes av en stor filt. Då blev cockrarna en aning förvirrade – för hur gör man? Det underbart och gediget VÄL doftimpregnerade täcket landade längst in i tvättstugan (i en säck). Den nya filten luktade (som Sofus skulle ha sagt det)  ”ÖÖÖRRRP!”  Till och med Lina ansåg att jag hade genomfört ett attentat. Fast senare åkte hon hem. Cockrarna var kvar. Det blev en intressant ombäddnings-aktivitet rätt länge. På morgonen dagen därpå låg fina filten i sitt påslakan borta vid tvättstugedörren. Kvar hade jag ett par tunna filtar samt 3 cockrar, som hade snott kuddarna. De mådde fint, sa de, när morgonklappningen skulle genomföras. Senare nästa dag fick ”täcket” återvända till sängen. Fast det tog flera dagar med flitig hantering innan rofflorna accepterade att täcket var just det täcke som skulle befinna sig OVANPÅ mig nattetid. ”Vi är bättre” menar tjejerna och lägger sig huller om buller rakt över mig. Tyvärr lägger sig aldrig någon därnere vid mina fötter. Mina fötter blir ensamma. Däremot blir mitt huvud tämligen ofta väldigt varmt. Vi har samtalat om saken men ingen cocker tycker att 1 cocker= 1 fot. Här finns 3 cockrar. Alltså borde de enligt mitt förslag fördela sig så att mina båda fötter fick 1 cocker var och sedan kunde cocker nr 3 vara uppe runt huvudet. Jag är nedröstad. Alla 3 ska vara allra tätast intill mitt huvud. Alla 3 nosarna ska vara placerade så nära mina näsborrar som det bara går. Det händer att jag hinner andas lite grann. Andas jag för mycket så kommer minst ett cockeröra och lägger sig över luftintaget.

Vi har numera den årstid, som kallas vår. En liten maskros vågade sticka upp sin lilla bladbukett och blev därmed omgående uppäten av 3 glada rofflor. Daggkåporna är tydligen också mycket delikata. Jag tog mig en mer närgången titt på jyckarna. De får alldeles för näringsrik kost (samt alldeles för små portioner säger de hela tiden). ÖRONEN! Alltså de där rejäla ÖRONEN. 6 ofantliga lurvbuskar, det var exakt vad jag kunde notera. Fram kom 6 riktigt snygga öronlappar med plysch på insidorna. I övrig är den svarta Artemis blåskimrande blank. Den vita och svarta Deborah gnistrar i det vita och Penelope behagar vara en blänkande blue-roan. Vi borstar oss ofta, jodå. Men för finliret tar jag den dyrbara borsten med riktig svinborst och sedan avslutar jag (eller vi) njutningarna med ett riktigt sämskskinn. Småfåglarna får allt som har avlägsnats. Här är det gott om lyckliga småfåglar.

Cockrarna? Den som äger en cocker begriper följande. Nyborstad och blank cocker fullföljer pälsvården genom att rulla sig länge, grundligt och omsorgsfullt i den definitivt inte välvårdade gräsmattan. Sedan borstas cockern igen. Och njuter. IGEN.

Valborgsmässoafton blev stillfärdig. Visserligen behövde några brisera smällare men cockrarna höjde inte ens på ögonbrynen. ”VI är ERFARNA”, sa de. ”VI tänker sova” sa de sedan och sedan sov de i godan ro. 1 maj inleddes visserligen tyst och stillsamt men vi insåg alla 4 att det luktade sur rök någonstans ifrån i grannskapet. Cockrarna gick in. Jag ringde Räddningstjänsten. Så småningom ringde Räddningstjänsten tillbaka. Det var en liten kase (rishög) och en liten brasa till, som inte hade släckts ordentligt. Utryckningen sa inte ens ”BAA BO, BAA BO …” . Det var alldeles för tidigt. Men rofflorna iakttog noggrant allt som gjordes så där tyst och effektivt och stilla. ”RÖD BIL? STOR? VATTEN? SLANG? SPRUTAR VATTEN? KILLAR/TJEJER i uniform? VI VILL DIT!” De satt uppe på balkongen och var duktiga och tysta och exemplariska cockrar.

Därefter hade vi det så där tilltalande lagom urtråkigt. Fast det dök upp lite spännande saker i trädgården. Scillorna slog plötsligen ut! Vi har alltså vår på riktigt!

Den 2 maj sade krokusarna att de gillade att synas. Jag räknade dem De var 8 stycken lila krokusar. De gula och vita är alldeles för blyga ännu. Rofflorna sade att de inte tänkte tugga på den sortens saffran. Det som borde vara påskliljor kommer hundarna inte ens åt. Förmodligen får jag framöver påskliljor vid pingst om inte rådjuren äter upp stackarna dessförinnan.

Därpå blev det angenämt trevligt hemma den 3 maj, meddelade rofflorna efteråt. Jag tog hem några avslutningselever. Det serverades glass och kakor och saft och läsk (och snopna cockrar fick ingenting). Vad som skedde var att 3 små kompisar blev mycket rejält klappade och beundrade och fotograferade och vandrade från famn till famn och fick magarna fint kliade och öronen beundrade. ”Bör vara mycket mer sådant – OFTA!” verkade det som att jyckarna menade senare.

Dagen därpå blev hundarna misstänksamma redan på morgonen. Jag plockade fram osedvanligt rena kläder. Jag borstade skorna. Sedan bytte jag till de där fina kläderna. Rofflorna satte sig långt bort i huset, sänkte huvudena och suckade. Det var attentat på gång. De sa inte ens hejdå, när jag försvann (till 3:ornas skolavslutning). Desto större jubel när jag kom hem (och mycket snabbt bytte till ”vanliga kläder). Det var förnämligt vårväder ute. Verandadörren ställdes på vid gavel. Utevattenskålen sköttes om (behövligt för någon hade tvättat en maskros i den). Och solen lyste ännu mer och då bar jag ut det, som hopmonterat blir ett parasoll. Den runda sockelskivan kollades ingående (av cockrarna).  Därpå lirkades själva stången på plats. Därmed sa jag fula ord om mig själv, för jag hade glömt att köpa en extra bricka och en extra mutter. OK, stången skruvades fast någorlunda. Sockel och stång ställdes på verandagolvet. DÅ avslöjande sig den bandit, som förra året hade tuggat så fint så på en av låsrattarna. Det var Artemis! ”Kan tugga lite till, tror jag” sa hon och viftade mycket på svansen. Deborah och Penelope log. De var (tydligen) oskyldiga till fjolårets angrepp. Slutligen var vi alla nöjda, för parasolldelen kom på plats och det blev skugga och allt var som det skulle vara, sa gänget – och krävde godis för de hade ju varit aktiva. Sedan pysslades utevattenskålen om för någon hade dränkt ett par gamla tallkottar i vattnet.  Jag hittade för övrigt lite färsk mossa i en av inomhusvattenskålarna lite senare.

Och så blev det Kristi himmelfärdsdag och ett förnämligt väder. Rofflorna njöt. De kunde vandra ut och in alldeles efter behag för verandadörren fick stå öppen. Deborah parkerade sig så småningom borta vid lekstugan och åt länge på något som uppenbarligen var väldigt gott. Penelope rullade sig i allt som kunde fastna i pälsen och det gjorde hon flitigt. Artemis åt maskrosblad. Nyttigt med grönsaker” sa hon.

Dagen därpå hade vi omfattande cockerborstning. De blev så fina, så. Det blänkte och gnistrade och allt var förträffligt. Penelope skred lite senare iväg till en orullad del av gräsmattan. Hon återvände med ett förtjust leende för hon ville bli mer borstad. Det blev hon. Det behövdes, om jag säger det så.

Och så blev det 8 maj. NÄHÄ! Vi var inte med nere i Sjöbo. Det var alldeles för långt (186 mil tur och retur). Vi roade oss på hemmaplan. Jag röjde undan tallsmåttingar på andra sidan stängslet. Cockrarna njöt av alltihop (och är därmed inte lika vackra som igår. Kåda …) Fram mot 15-tiden kom rofflorna in och sa ”PUH! VARMT!”. De hade rätt. Det var lite drygt +31 grader i skuggan. OK - rent, svalt, vatten i utomhusskålen. ”Nej tack” sa rofflorna och gick in och drack rumsvarmt vatten i en inomhusskål.

10 maj kom jag hem efter att ha opererats för grå starr. Det var en genomgripande upplevelse att se klart. 3 faktiskt snygga cockrar kom susande. ALLA fläckar i huset fnittrade. Vi hjälps åt, cockrarna och jag, med fläckborttagning. (Kommer att ta tid, jo.)

11 maj fylldes rofflornas nosar med fantastiska dofter. Jag fraktade med mig hem från jobbet smutsiga svetshandskar och smutsiga svetsförkläden, allt gjort av skinn. ”Delikata dofter!” sa jyckarna. Därpå åkte handskarna ner i rengörande sadelsåpsvatten och förklädena förpassades till en förvaringspåse. 3 cockrar irrade mellan påsen (som försvann in) och baljan (som var ute). Ondsint nog såg jag till att allt av skinn var bortom hundhåll. Därefter blev det lite tristare, för de rena handskarna lades på tork HÖGT upp. ”Jag når inte”, muttrade Artemis. ”Sabla människa” pustade Penelope. ”Äsch!” summerade Deborah alltihop och traskade iväg för annan sysselsättning.

Slutligen blev jag rejält utgrälad på kvällen den 13 maj. Jag kom hem 21.50! Jag hade varit borta i fyra timmar! PÅ KVÄLLEN!  (Jag hade umgåtts med gamla arbetskamrater.)  Här är man ordentliga samt går och lägger sig SENAST 19.30. ”FY!” var inledningen till de bistra rofflornas samlade kommentarserie. ”Så här uppför man sig INTE som ordentlig flockmedlem!” tycks fortsättningen ha varit. ”Du har klappat en främmande hund!” påpekade de därefter.

Fast 14 maj är läget fint. Golv har snyggats till. Jag är hela tiden försedd med minst en bevakande cocker och de små jäklarna går skift! Regnet faller i duggform. Fuktiga cockrar, jaha.


KRÖNIKA nummer 4

6 mars till 7 april

Måndagen den 7 mars snöade det ”mannagrynsvälling” på tvären! Det blåste nämligen sidlänges på råga av allt. ”Valptoner! ÄKTA skånsk snö!” muttrade Penelope och dök in under verandan vid morgonkissningen.  Summa av den dagen var en otrevlig massa dum fuktig snö samt 3 dyngsura cockrar och 1 lika dyngsur ägare. Vi torkade sakteligen tillsammans i sängen när vi hade lagt oss. (Det var sportlov häruppe. Det är ALLTID fel sorts väder då, enligt mina erfarenheter sedan 1954.)

Vår bäste vän sotaren hojtades in för pelletsbrännaren var inte samarbetsvillig. ”Dåligt drag!” kved den. Cockrarna och jag städade ALLT – från brännaren rakt genom pannan och ända fram till skorstensanslutningen IGEN. Detta ska ni förstå – engelsk cocker-spaniel har stora talanger när det gäller uraskning och sotning (läs gärna föregående krönika!) så vi var allihopa lika sotiga efteråt. Vi tog oss ut i resterna av den där mannagrynsvällingen och blev riktigt rena. Sotaren kom. Sotaren sa STORA STARKA ORD. Sedan kom sotaren tillbaka 2 dagar senare och cockrarna njöt. Exakt hur sotaren bar sig åt vet jag inte men plötsligen behagade det brännaren att fungera. De små underbara jyckarna? De sörplade med stor förtjusning i sig droppvattnet från den (CENSUR) eländiga cirkulationspumpen, som alltså inte bär sig tilltalande åt. En packning har tydligen givit upp. Under åbäket står just nu ett rejält gammal handfat. DET vattnet är godare än allt annat vatten i samtliga rena samt fyllda vattenskålar, har rofflorna enat sig om. Alltså njutningsdricker de i handfatet varenda gång som jag levererar pellets till brännaren.

Linas husse kom på besök utan Lina. Det var konstigt, sa rofflorna. Lina hade badat i ett mycket lerigt dike och var grundligt nytvättad efteråt, sa hussen, så Lina fick inte åka bil.

Snöslungan har flyttat till alla kvaddade snöslungors himmel. Sofus hade sörjt, hade han, och sedan hade han med stor omsorg pysslat om den nya snöslungan när den äntligen var hemma. (Ny läsare? Sofus var en viktig ”pappahund” sommaren 2014. Bläddra dig neråt så förstår du bättre.) Det blev hur som helst riktigt mycket golvyta att ta hand om efter snöslungan. Vi hjälptes åt. Det var KUL, menade rofflorna. Därpå såpskurades ett golv på ovanvåningen. Det var ännu roligare, sa de och så försökte de att knycka skurtrasan. Rotborsten höll jag i ett stadigt grepp.

Här är det senvinter i månaden mars. Det betyder att det skvalar i stuprören fast det är minusgrader ute. Solen är duktig! Cockrarna är också duktiga. De försöker att komma åt skvalvattnet nere vid stuprörsmynningarna. De ogillar fortsättningen av stuprörens anslutningar. ”Den är i vägen!” hävdar de vid varje stuprör och så arbetas det med tassar för att få undan ”det där” som gör att törstiga cockrar inte kan sörpla smältvatten. Det rena, härliga, förnämliga dricksvattnet i de trevliga, rejäla vattenskålarna inomhus saknar arom, har rofflorna meddelat. De föredrar olika varianter av cockersmoothies. Alla dessa smoothies består av naturförenade ingredienser, som har hamnat i utomhusvatten. Grundfärgen ska vara någonstans mellan gul och brun. Gyttjegrå går också bra. Sedan tillkommer olika ingredienser beroende på läge. En mycket omtyckt variant består av utomhusvatten i pöl, försedd med murket gammalt gräs samt gärna en ordentlig dos med lera. ”Du drack upp MIN andel!” är en vanlig kommentar. En annan variant handlar om just stuprörsvattnet. Det är också fint färgat och kryddas av sådant som fågelskit, sot och lövrester. Det kan njutas enbart i mycket små klunkar (för anslutningsdonet är i vägen) så tjejerna njuter en och en. Det är krångligt att vrida in käften, är det, så njutande cocker låter i princip alltid ganska surt ( ”JÄKLA MATTE! FIXA SERVERINGEN!”) varvid de 2 i kön suckar.

Trist nog har det läckra vattnet i pannrummet (förhoppningsvis) försvunnit. Servicemannen var här och gjorde en helt ny packning till cirkulationspumpen och därefter är det lilla handfatet under installationen sorgligt tomt.

En cocker kan allt - SJÄLV – eller hur? Lystra på inkallning? ”HÖRRU, jag HÖR men jag är UPPTAGEN”! Variant nummer 2 för tillfället är roligare. ”JAMEN – VI ÄR JU INNE, JU”! Där visslar jag alltså in fähundarna. Det fåniga är att de då har tyst och stilla smitit in bakom mig och satt sig i prydlig rad för GODIS. De ler så fint och vänligt. Svansarna daskar bara lite mot golvet.

Artemis har bestämt sig för att hålla ett bevakande öga på mig när vi är ute. Är jag utom synhåll, så kommer hon susande och kollar vad jag gör. Penelope kommer IBLAND när hon vill ha en alldeles särskild liten klappning. Deborah? OJ, denna mycket personliga och säkra personlighet. Hon sysslar med just det som hon för tillfället sysslar med. Allt annat är inte så där direkt viktigt. Vissla in hundar? Jodå – Artemis kommer bums. Penelope kommer strax efteråt (med fladdrande öron). Deborah lämnar suckande sitt projekt (oavsett vad det handlar om), går LÅNGSAMT, kommer på att hon behöver kissa (lääänge) och sedan skrider hon med värdiga steg in (för hon är ju storasyster och har sista ordet …).

Inomhus går de nästan ”fot” för vi tränar slalomvandring med hjälp av små, röda koner. När det går att göra samma övning ute så anar jag att rofflorna kommer att garva samt ta genvägar.

Idag är det 19 mars och senvintern envisas. Hundarna och jag kan allt om dagmeja (för då är marken våt) och så kan vi nästan allt om blötsnö och konstiga isfläckar. För säkerhets skull snöar det. ”Himmelsk glass”! är deras glada utrop. Än så länge är de rena i pälsarna. Det tar slut senare idag. Vi ska roa oss med den där värmepannan och dess försåtliga vän pelletsbrännaren. Detta begriper de. De har susat ner och upp längs källartrappan sedan jag stängde av alltihop i pannrummet. De stirrar uppfordrande på mig. ”RÖR DIG”! säger de. Jag rör mig inte. Jag väntar tills innehållet i pannan har svalnat. Bränd cocker låter (och luktar) illa, ju. Bränd matte SVÄR. Så vi övar tålamod. Det är mitt fel att det sölas, mumlar de. De har rätt. Men de får ju en sagolik träning eftersom de lubbar nerför och uppför källartrappan för att liksom ha koll på läget.

Söndag! Stillsam, alldeles tyst söndag den 20 mars. Det var på det sättet, för det hade snöat ännu mer under natten. Resterna av uraskningen försvann under morgonpasset i trädgården. Samtliga cockeröron och cockertassar blev alldeles fräscha. Sedan gick vi ut en gång till vid 8-tiden. 1 svart cocker, 1 blue-roan och 1 vitsvart cocker försvann på glada tassar ut i vintern. Tillbaka kom 3 varianter av igloo. De var kompakt snövita. Konstig order åtlyddes! ”SKAKA AV ER”! De lydde. Originalfärgerna kom fram. Cockrarna släpptes in. Sedan ville de ut igen för det var visst något med att lokalisera olika doftställen i spireahäcken. ”Det har dråsat snö på ställena” var deras kommentar. ”Vi måste undersöka saken ordentligt” lade de till. De fick stanna inne för torkning men jag förläts för jag fixade med 3 hovklingor. Dessa verktyg kom hem i veckan och såg ruskiga ut men doftade så enastående ljuvligt av häst att rofflorna blev nästan vimmelögda. Cocker + häst = lycka! Eftersom hovklingorna var sämre än smörknivar vad avser eggskärpa så fick de varsin att dona med. De var mycket duktiga. De kollade också varandras arbete. De ansåg att de hade varit duktiga.

Sedan var vi snälla mot de små fåglarna ute. Vi donerade päls efter borstning. De små fåglarna blev entydigt väldigt glada för i stort sett alla hårresterna försvann i ett moln av kvitter. Rofflorna blev riktigt blanka.

Den 23 mars kom det PELLETS! De modiga rofflorna var ensamma hemma för jag var på jobbet. De sade ingenting om ”jordbävning” eller annat farligt när jag infann mig. Däremot grälade de på mig för morgonens frostiga snö hade blivit klaskig. Det är en aning svårt att springa loopar i klaskig snö. Man slirar liksom, muttrade de.

25 mars hände det saker! Först ställdes en omgång utemöbler på rätt köl. Möblerna inspekterades ordentligt och sedan godkändes arrangemanget. Därpå kom rofflornas påskbesök! OJ, så bråttom Lina hade in och OJ, så fort allihopa kunde springa ut i trädgården! Sedan inspekterades utemöblerna igen. Därpå kollades min (ordentligt) bäddade säng och den underkändes så flocken bäddade om den. Det var visst lite fel med somliga kuddar och så var det klander vad avsåg ett par fleeceplädar. De passade på att välta en vattenskål också när de ändå ingrep i ordningen. Därefter susande flocken upp till köket och kollade att matskålarna fanns. De är TOMMA!” sade gänget men sedan började jyckarna att skimra för jag placerade fryst Linamat i en särskild burk. Med visst vemod insåg de därefter att skålarna skulle fortsätta att vara tomma hemskt länge för resten av den frysta Linamaten förpassades till frysfacket och den ynkliga smulan i burken doldes av ett lock. Cockermaten fanns i kylskåpet, högt uppe och oåtkomlig.

Det blev en förnämlig påsk. Här kom det att sysslas med massor av saker. Påskafton, t ex, handlade i synnerhet om pinnar och kvistar utomhus. Jag fick ingående hjälp av gänget. Det betydde att alla pinnar och kvistar flyttades minst 3 gånger. Hur som helst så lyckades vi att röja av platsen där varmkomposttunnan tänks bli placerad. ”UTMÄRKT!” sa flocken. ”HÖRRU, marken är ju HOPPLÖS!” sa flocken en stund senare för det gick inte att gräva. Tjäle, jodå. 1 centimeter blöt markyta (som verkligen harvades) och därefter var det bara att begrunda islagret. 16 rejält smutsiga tassar övergick till språngmarscher.

Påskdagen var ännu härligare, enligt rofflorna. Visserligen fick allihop alldeles för lite mat hela tiden (som vanligt) men det fanns annat som kryddade tillvaron. Numera källsorterar vi allting. Det innebär olika slags kassar och påsar. Jag hade klokt nog hivat in allt utom kassen med tomma mjölkkartonger i bilen (eftersom jag anade ett som annat). ”FYND!” jublade hundarna tidigt den 27. Tomma mjölkkartonger kan, efter viss tandbearbetning, bli en aning uppfläkta. Jyckarna hade kul. Det spreds snabbt diverse kartongspillror över nästan hela huset. Doften från åldriga mjölkdroppar spred sig lika ordentligt. Smärre kartongbitar bars ut av diverse glada hundar. ”Kul med städning!” hojtade gänget. ”VARFÖR har du burit ut vår leksakskasse?” frågade de efter röjningen inne. (Den landade i bilen.) Vi fick den allra första dagen på året när ytterdörren kunde vara öppen hela tiden. Flockmedlemmarna ilade ut och in (och då ut med just diverse kartongspillror). Det är nyttigt med motion. Jag plockade alltså kartongdelar utomhus samt hann att begrunda den sorgliga gräsmattans trista utseende.

Framåt dagen började hundhögen att intressera sig för den plats, där utomhussommarvattenskålen brukar stå. Dricka inne? NEJ! Dricka ute? JA, TACK! Deborah, den begåvade cockern, ledde gänget in i tvättstugan. Hon visste var skålen fanns. Så skålen fylldes, bars ut, placerades på rätt plats, vattnet provdracks, skålen tömdes (av mig) efter tassprövningar, skålen fylldes igen och placerades på rätt plats igen. Sedan var god ordning införd samt ”Får vi GODIS nu?” sa flocken.

Annandag påsk kom att handla om cockrars pälsar. De där hundarna får alldeles för god och näringsrik mat (i alldeles för små portioner). Det är ju sanslöst vilken tillväxtförmåga pälsarna har! Lurviga tassar! Enorma fanor! Tendens till polisonger!  Det fanns 3 riktigt snygga cockrar innanför lurvet. Vi frossade avslutningsvis i stor borstning. De blanka rofflorna skred in för belöning. De små fåglarna dök efter pälsresterna. Alla var glada. Sedan gick vi ner och pysslade om pelletsbrännaren. Därefter borstades rofflorna igen (och jag tvättade mina sotiga händer – före borstning nummer 2).

Och snön, den försvann så stilla så. Den allra sista lilla snöhögen gav upp till slut och blev en liten ledsen pöl. Fast cockrarna tyckte att tillvaron var förträfflig, för jag var hemma (pga påsklov). De har bland annat lyckats att provsmaka på de första späda grässtråna.

Den angenäma tillvaron kryddades av ett trevligt besök, som förstod hur cockrar ska klappas och klias. Besöket hade en sådan där hjulväska och den borde ha lagts ner på golvet och öppnats, sa rofflorna, för hjulväskor ska kollas och godkännas av rofflor, sa rofflorna. Det var den enda missen med besöket. Noll koll i väska, alltså. Sedan åkte besöket med sin hjulväska men då kunde ju den sängen undersökas. Det genomfördes och det tog lång tid. Väldigt praktiskt, sa jag, när jag kunde fånga ett av örngotten som kom traskade in i tvättstugan (hjälpt av Penelope).

4 april var en nästan bra dag fast kvällen var en aning tråkig för då kom PROFFSET och det blev TASSIKYR! 3 tysttassade cockrar färdades efteråt genom huset.

Då var 7 april en riktigt fin dag för först kom jag hem med 2 nygjorda arbetsbockar och det var väldigt viktigt att pryttlarna undersöktes ingående. Sedan kom sotaren för pelletsbrännaren var på dåligt humör. Hundarna blev på väldigt gott humör och hjälpte honom av alla krafter. Han är numera erfaren. Han stänger locket till den finaste lådan, alltså den där det finns skruvar och muttrar och annat sådant. Deborah var inte riktigt belåten med just den åtgärden. Artemis pussade sotaren lite försiktigt på handen. Penelope försökte slicka honom på örat. Sedan åkte sotaren och sedan gick vi och lade oss och hundarna mumlade saker om en lyckad dag.


KRÖNIKA nummer 3

30 januari till 5 mars 2016

Vinter! Mer VINTER! Här har häpna cockrar lärt sig oanade mängder om snö, hala trädäck och ogenomträngliga drivor. Fluffig snö kan man använda som skumbad om man är cocker-spaniel. Då ska man kasta sig rakt ut i snön, göra ”skruv med ålning” och sedan rusa iväg med viftande öron. Resultatet är en fint snötvättad päls. Överskottssnön skakar man givetvis av sig inne i huset. Fluffig snö är bäst, säger Penelope. Den drumlar ner som stora, härliga tofsar och en skicklig cocker kan fånga somliga av snötofsarna med tungan! Då står man på bakbenen och har tungan ordentligt utsträckt och så går man hit och dit – fortfarande på bakbenen – och så fiskar man in härligheterna i munnen. Artemis och Deborah nöjer sig med att vara fyrbenta neråt och enbart fånga en och annan snötofs ibland.

Snön har varierat sig. Här har det varit tjocksnö, skarsnö, lössnö, blötsnö och ondsint pulversnö. Pulversnö är inte att acceptera, har rofflorna enat sig om. Pulversnön susar in i pälsen när det blåser. Den blir hal. Den går inte att använda vid utomhussnörullning.

Vi har, givetvis, haft kompisen Lina på diverse besök. Lina gör sitt allra bästa för att dels lära cockrarna hur man ska vara en terrier, dels själv lära sig hur man ska vara en cocker. Resultaten är en aning blandade. Deborah har med stor förtjusning lärt sig att det där med inkallning är mycket ointressant. ”Kan själv…” samt ”Har inte tid just nu” + ”Tjata inte – jag kommer …”

Artemis har lärt sig STORA YLET. Penelope nöjer sig med LILLA YLET. Deborah struntar i allt som heter YL. Lina äger ett fenomenalt stort YYYYYYL och detta yl startas så snart husets människa är på fel sida av ytterdörren. Fast när enbart cockrarna är i huset, så ylas det inte när jag är på fel sida av ytterdörren. Det suckas.

Dessvärre har Deborah lärt Lina hur man tar sig ut genom diverse stängsel. Lina har varit mycket duktig och verkligen tittat på. Sedan har hon övat, sa hennes husse. ”Hon är skicklig”, lade husse till med en ganska sur blick ner på Deborah. Deborah behagade att inte förstå någonting.

Cockrar har klor. De har mer bestämt förfärligt många klor. Dessa klor måste hanteras. Därmed lyckades jag att få ett proffs att komma hem till oss alla i början av februari. ”KLOKLIPPNING, ja tack” sa jag till proffset. Artemis? Hon njöt. Deborah? Hon ansåg att hon nog njöt. De höll sig alltså stilla. Penelope? Glöm allt om ”njutning” och ”stilla”! Även hon har 16 klor och 2 sporrar. Proffset var ”proffsigt”. Penelope insåg – efter framtassarna – att hon MÖJLIGEN fick behålla även baktassarna. Hon sa ingenting. Hon försökte varianten ”jag är en såphal ål”. Det går faktiskt att hålla en såphal ål i ett stadigt grepp. Efteråt muttrade de saker om TASSAMPUTATION och kollade varandras samtliga tassar flera gånger. Det blev så fint tyst på golven. Inte en enda liten förbaskad klo undkom. Proffset återkommer …

De hala trädäcken handlar i synnerhet om godsrampen och verandan. Besvärligast är verandan, har rofflorna påtalat. Den fungerar som ansatsbana före stort hopp rakt ut i trädgården. Man samlar – som cocker – ihop tassarna, tar fart med baktassarna, springer i allt högre tempo mot den lilla trappan i söder och slutligen skjuter man iväg från verandagolvets sista del i ett så stort hopp rakt ut som möjligt (varvid baktassarnas trampdynor ska vinklas utåt och uppåt). Är trädäcket halt blir detta besvärligt, för cockertassar kan slira på underlaget vid avstamp. Surt meddelade cockrarna att kloklippningen förstörde deras medfödda isdubbar.  (Jodå, den kapade dessutom hopplängderna med cirka 30 centimeter!)

Balkongen är nästa förträfflighet. Den sitter riktigt högt upp och från den kan vi alla kolla tågtrafiken och hur rådjuren och räven rör sig intill banvallen. Balkongen skottas, den också, vid behov. OK, säger tjejerna, men de står frågande inför detta att snön slängs ut över balkongräcket.

Därmed är vi framme vid de ogenomträngliga snödrivorna. Snö packar liksom ihop sig. Svårast är drivan sydväståt vid verandan. Inte ens den lilla, urstarka, traktorn Deborah tar sig igenom. Drivan fungerar alltså som styrketräningsdel för cocker (för alla 3 är där och arbetar). Den är dessutom lömskt placerad, så en cocker måste antingen ge upp eller försöka klättra lodrätt rakt upp för att passera. Det går inte att klättra rakt upp. Mycket vresiga cocker går en annan väg. Om de hinner så glor de purket på mig. Jag vägrar att hantera miniglaciären. Den får hantera sig själv. Cockrarna har andra mynningar under verandan.

I denna krönika ingår en delikatessredovisning. Delikatesserna består av dels snöglass, dels skorpiga isflagor.

SNÖGLASS består av en mixning. I den ingår dels skarsnö, dels fluffig snö. En skicklig cocker biter liksom ner i det översta lagret, tar en rejäl tugga, blundar och smackar i sig härligheten.

Skorpiga isflagor kräver annan hantering. Man gnetar sig in under det yttersta islagret, vrickar upp den lossnade flagan och sedan väljer man mellan tuggning eller sugning. De har enat sig om att tuggning är klokast, för om man bär in en isflaga för senare njutning så förvandlas den märkligt nog till en pöl. Pölar är inte kul. Penelope bäddade in en riktigt stilig isflaga i sin favoritpläd. Hon blev mycket bekymrad senare för VARFÖR hade isflagan försvunnit och VARFÖR var pläden våt? Hon behövde diskutera detta länge när vi hade lagt oss för natten.

Rakt igenom denna krönika har det varit vinter i Hälsingland. Vinter betyder olika saker. Motorvärmarkabeln är en av detaljerna. Mina rejäla kängor är en annan detalj. ”O jisses, nu går hon ut med den där saken”, det är rofflornas molokna suck på morgnarna när jag ska till jobbet. ”HURRA! Hon bär in den där saken!” är det muntrare utropet när jag kommer hem och bär in motorvärmarkabeln. Kabeln bor synnerligen högt upp med tanke på diverse skickliga cockrars förmodade attentat. De är avslöjade, alla tre, ståendes på bakbenen och med de små nosarna ivrigt sniffande upp mot just den kabeln.

Kängor? Jo, alltså, det är klokt att vara väl skodd. Därmed plägar jag att (försöka) ta på mig rejäla vinterkängor innan jag försvinner hemifrån. 1 människa, 2 kängor och 3 cockrar. Upplagt för äventyr. Direkt cockervänligt, dessutom, för det mesta sker på golvnivå. Det har visat sig vara så, att varje känga är nästan perfekt anpassad för en cockernos. 2 kängor på golvet = 2 cockernosar inbökade i varsin känga. Cocker nummer 3 knycker samtidigt minst 1 varm socka. Alltså jagas cocker nummer 3 för sockinfångning så att man har 2 sockor till hands. Cocker nummer 3 surar därvid men avvaktar. Sedan tar jag av mig de vanliga skorna och greppar varm socka nummer 1. 2 cockrar assisterar. Cocker nummer 3 inspekterar en känga. Därpå gäller socka nummer 2. Då har cockrarna liksom bytt arbetsplats, så 2 assisterar medan nummer 3 inspekterar nästa känga. Det är en aning krångligt att ha 2 cockrar inblandade i sockpåtagning men de är ju delaktiga och glada. Därefter kommer kängorna. Mina fötter får plats om det inte finns cockerhuvuden i vägen. Vi brukar diskutera detta. Slutligen sitter kängorna på plats. Då kommer slutkrisen. Kängsnörena ska knytas. Cockrar har ÖRON. Dessa öron är stiliga, långa och ibland enormt i vägen. Numera vet jag hur det låter om den cocker, som har slarvat in ett öra i mina kängsnören. Alla 3 har begått dundertabben – men Deborah innehar rekordet än så länge. Hon lutar sig så stilla med ena örat mot kängsnörena så jag hinner inte alltid fösa undan eländet innan jag knyter. Resultat? SUR COCKER – oavsett vem av dem som har lagt ett öra i vägen. (Detta kunde vara den mest ondsinta varianten av att få en cocker att gå fot, ju. Jag vägrar. Så här knyts kängsnören om och om igen tills inget jädrans öra är inblandat.)

Här köptes det samt fraktades hem en rejäl kartong med innehåll. Den vistas på verandan och den doftar så spännande att alla 3 måste undersöka den varenda gång de släpps ut. Det ska bli en varmfodrad komposttunna av innehållet. Löv, gräs, fallfrukt, malda kvistar, diverse kringirrande växter, krukjord – japp! Vi kommer att få en kul framtid ihop! Därmed avser jag såväl komposttunnan som cockrarna och jag. Mest spännande blir det nog att montera ihop tunnan. Sannolikt får jag all tänkbar assistans av de 4-benta åbäkena.

De har fyllt 2 år! Alltså – grattis till de båda syskonen också så här i efterhand! 4 mars blev en sådan där cockerfantastisk dag för jag fick umgås mer ingående med värmepannan och pelletsbrännaren och givetvis fick rofflorna vara med! Här askades det ur och sotades och rensades i alla tänkbara rökkanaler och OJ så skitiga vi blev allihop utom pannan, som blev ren. Därefter singlade det ner rejäla härliga snötofsar när cockrarna hade förpassats ut för enkel pälsrensning. Slutligen blev det 2 (två) godnattgodisar till var hund när vi hade slarvat iväg oss till sängen.

Idag (5 mars) är de än så länge en aning bekymrade, för jag fixar lunchlådor åt en kompis och det som just nu är rofflornas stora fundering är ”HUR FÅNGAR VI KÖTTFÄRSEN”? Så nu går jag upp till köket och förstör köttfärsen med hjälp av kryddor och annat. 3 sorgsna små läckergommar kan glömma allt om den köttfärsen.

Fast det som hände innan jag gick upp var att jag slarvade med cockrar! Penelope traskade med in. Jag stängde ytterdörren. Sedan var det makalöst hundtomt, sa Penelope. Kvar ute satt Artemis och Deborah på sina små bakdelar och sa inte ett enda litet pip. Jag fick en släng av sura ögonkast men förkläts när godis delades ut. (Godis = ca 7 kalorier per bit.)


KRÖNIKA nummer 2

21 december 2015 till 29 januari 2016

Här har vi hjälpts åt med det som kallas ”städning”. De är, tjejerna, ”kontraproduktiva” (enormt fint ord som nog betyder att något blir liksom åt andra hållet). Det städas därmed ganska ofta i detta hus, för det lönar sig i flera minuter. Sedan återställer de tre SIN ordning. Vi har olika uppfattningar om vissa slag av ordning. Jag föredrar att veden vistas nära kaminen (och helst i vedkorgen). NÅN har beslutat att minst ett vedstycke måste bo i sängen.

De var inte riktigt snälla, nähä, när jag skar mig på en yxegg den 23 december. Eggen var milt sagt rakknivsvass. Jag hade gjort den sådan alldeles själv. Jag HÖGG inte. Jag skulle ta yxeländet för bortforsling. INGEN cocker råkade illa ut fast alla tre försökte dels välta mig, dels komma åt yxan. Fast när fingret var omplåstrat så visade det sig att tjejerna hade städat golven efter missödet. De fick varsin lilla godis. Och så blev det julafton och den var mycket lyckad enligt cockrarna. STOR rullning och grävning i pelletsförrådet! BORSTNING av tre hundar! (Behövligt efter pelletshanteringen!) Jag var hemma precis hela dagen! De höll – för säkerhets skull – ett vakande öga på motorvärmarkabeln men den låg alldeles stilla och hoprullad och rörde sig inte ur fläcken. STOR omgång av grävning och rullning i gräsmattan! MER BORSTNING! Julklapp? Varsin stadiga och tomma kartong för flisning, strimling, sönderrivning och småbitstuggning! Julklapparna tycks ha gillats alldeles väldigt mycket.

Det där milda klimatet kärvade till sig den 27 december. ”Kissa UTE? JAG?” pep Penelope när det var ungefär minus 14 på morgonen. Fast de tuffa syrrorna kissade faktiskt ordentligt (ute) så hon satte sig ovanpå en av fläckarna och snabbkissade.  Sedan surade alla 3 för marken hade tjälat, så det var omöjligt att gräva i sorkgångarna. Vad gör begåvade cockrar en sådan gång? Jo, de rusar bort till tallen och samlar kottar. Var hamnar vissa, utvalda, kottar? Alldeles rätt! Jag har lärt mig den hårda vägen att rensa sängen innan jag lägger mig. Tre inte så nöjda cockrar ser på och sedan summerar de kottförrådet borta under det stora bordet (jag är visserligen fånig men inte elak, så kottarna får vara kvar inne).

BIL! Mer BIL! Vi hälsade på hos Lina - och det är en synnerligen viktig del av rofflors livsglädje. Denna glädje består av följande delar: först åker man BIL, sedan leker man med Lina hemma hos henne och slutligen åker man BIL. Det är särskilt fint att vara hemma hos Lina, för hennes människor har en kökssoffa och när människorna dricker kaffe så kan cockrarna sitta i kökssoffan ihop med Linas husse. Det är en mycket tålmodig husse. Detta decemberbesök var praktiskt dessutom, för alla fyra tikarna började åbäka sig på ett sådant sätt, att vi människor begrep att det är löpning på ingående och på riktigt.

Sedan kom Lina och hussen på besök alldeles i slutet av december och först var det ett riktigt bra besök. Sedan var det ett uselt besök. KLOKLIPPNING! OK, Artemis och Deborah stod ut. Penelope meddelade efter cirka 5 klor (på sammanlagt 3 tassar) att AMPUTATION inte ingår i hennes val av livskvalitet. Hon förvandlade sig till en sanslöst hal ål. Vi släppte henne och berömde henne för de fem klorna.

NYÅRSAFTON? FYRVERKERIER? SMÄLLAR samt DUNDER OCH BRAK? Här sovs det i all godan ro. Inte ett enda morrhår rörde sig. Trygga, stabila samt skott- och smällarsäkra cocker-spanieltikar – det är exakt vad jag har i huset. Förra nyårsskiftet mumlade A och D små saker om mammutar (och det finns omtalat LÅNGT ner i den här serien). Den här gången var mammutar fullständigt ointressanta.

NÅGON har tyckt illa om slangen till min rejäla dammsugare. INGEN erkänner. Slangen var plötsligen försedd med HÅL uppe vid munstycket. Dammsugaren var purken. Det var omöjligt att fånga in ens minsta lilla dammtuss eller annat smått, sa dammsugaren. Hundarna fnissade, allihop. Silvertejp – DET är en förnämlig uppfinning. Den smakar för övrigt tydligen riktigt illa. Så dammsugaren och jag vandrar efter omplåstringen genom huset och hörn blir rena och golv lättare att svabba av (och hundar inte lika nöjda).

Vintertid kan man häruppe höra hur isen sjunger (eller möjligen råmar). Det är ett långt, ganska mörkt och mycket klangfyllt ljud. Det som händer är att isen spricker av olika orsaker. Ljusnan rinner förbi en bit bortanför mitt hus och sedan finns det berg längre bort och de ger ekoeffekt. 2 januari och tidigt på morgonen sprack isen på älven. Tre cockrar lyssnade häpna på sången. De sa ingenting. De lyssnade. Och lyssnade. Och traskade in. Sedan sjöng isen igen. Och rofflorna lyssnade och bestämde sig för att detta var ”TILLÅTET”.

Beställde pellets, jodå och såg till att bygga den praktiska lilla ”antirasbarrikaden” på insidan av dörrhålet när leveransdatum hade meddelats. Det var inte populärt! Tjejerna surade för sedan kunde de ju inte hoppa omkring i pelletshögen inne i förrådet. Därefter surade jag för de hämnades alla tre genom att kissa varsin lilla pöl utanför pannrumsdörren. Rofflorna tyckte att det var särdeles skojigt att jag fick våttorka hela källargången (för de hade ju trampat runt i småpölarna också). Penelope blev lite betänksam när leveransen kom men Artemis och Deborah brydde sig ju inte om oljudet så då beslutade Penelope sig för att det nog var i princip OK. Detta var ju bara andra gången i hennes liv som pelletsbulkbilen var på besök.

Därefter blev det riktig vinter! Först blev det flera minusgrader och då tjälade ju marken, varvid det inte längre gick att gräva alls. ”Det är svårt att kissa på frostigt gräs” muttrade alla tre. Det var bara inledningen för sedan kom det snö och så kom det ännu mera snö och slutligen fick vi en försynt variant av snöstorm (12-13 januari). ”MAN KAN INTE KISSA ELLER SKITA NÄR ÄNDAN ÄR NERE I SNÖ!” meddelade rofflorna men därefter kom de ihåg verandans undersida. Jag anser att cockrar faktiskt minns gjorda erfarenheter. Artemis och Deborah kan allt om att inte vintertid klafsa ner i en nygjord pöl ute (för då blir baktassarna först våta och sedan isklunsiga och det är otrevligt). Penelope har nu lärt sig samma sak den svåra vägen. Det kom den riktigt kalla morgon, då hon slarvade iväg med just baktassarna (det var ungefär minus 25) och det tvärfrös i trampdynehåren. ”VARFÖR kan jag inte gå på frambenen?” gnällde hon och försökte och försökte. (Det såg dessvärre makalöst roligt ut, dessutom!) Tydligen diskuterade hon saken med syrrorna, så nu gör Penelope också ”det medelstora känguruhoppet framåt” efter förrättat, blött, ärende utomhus snöberikad vintertid. Resultat: TORRA BAKTASSAR! LYCKLIG COCKER!

Så här, då – jag har varit ondsint, oförstående samt dum. Jag grävde bort kompakt snö från min större uppfart den 12 januari. Jag grävde en hel dag (för det har sina fördelar med att kunna t ex ta sig till jobbet). Det är en lång och ganska fånig uppfart – i synnerhet längst ner. 3 alltmer bistert buttra cockertjejer tyckte visserligen att det var ju bra att jag kom in ibland (för att töa upp) men HUR skulle det vara om DE hade fått vara med, påpekade de. (Det hade varit ofantligt omöjligt, jo. De hade stuckit ner till landsvägen och åbäkat sig därnere i trafiken, hade de.) ”Varför har du burit in den där saken (= snösläde)?” ”Den ska lagas.” En liten fjantig mutter gav sig av. Alltså vinglade redskapet. Ny mutter sattes på plats (tur att man är en hamster). ”Ja men – varför är spaden inne?” ”Den ska bli knackad i ena kanten. GRRRR – kanten har vikt sig.” ”Varför byter du sockor?”  (De var ganska fuktiga och därmed kalla. Hann tänka mig för. Sockorna hamnade MYCKET högt upp. 3 purkna rofflor insåg detta).

Somliga är fräscha i pälsarna! 18 januari kunde jag med stor njutning inse att min fördärvliga variant av pälshantering faktiskt fungerar. De RULLAR sig ute i snön. De leker BORRMASKIN (nos först och påskjutande tassar - rakt in i snödrivor). De gör stampgångar och stora loopar och tävlar i ”snöhopp” och INGEN får pälsklunsar. Så här då: alla tre tar sats längs med verandan och sedan gäller avstamp och därpå landar duktigaste cocker längst ut i snön. Oftast vinner Artemis. Sedan gäller snösimning men det är ju bara en utmaning, så man simmar tillbaka till mer fast bottenyta (vi har ca 3,5 till 4 dm snö). Att skotta snö är för övrigt en särskild utmaning, för i regel befinner sig minst en cocker precis där skyffeln ska greppa tag och sedan har man minst två cockrar ovanpå lasset. Det tar liksom lite tid, jodå, men det är enormt tilltalande att vara med om den fullständiga snöglädje, som de har!

Alltså bytte vi lakan i sängen samma dag- Även om detta är en återkommande rutin, så visade det sig att snörena cockrar minsann hade åtskilliga anspråk och åsikter. Penelope vandrade iväg med det skalade täcket för täcket ville vara nära braskaminen, sa hon. Artemis och Deborah nöjde sig med att förskingra samtliga örngott. Underlakanet fick jag hantera själv. Så här då: nytt underlakan monterades utan större bekymmer. För varenda kudde fick jag peta ut en cocker ur örngottet. Påslakan? 3 spralliga rofflor? Det tog tid. Till slut gick jag ut med täcket och påslakanet och monterade ihop dem. Tre ursura tjejer undersökte saken när den hade landat på sängen. Sedan hivade de ner täcket och kuddarna och bökade runt för att cockerindofta det där nybäddade sängeländet. Snövaskade cockrar samt doftinprägling = fnitter från min sida. Men det kom att sovas kolossalt tätt intill den natten. Alla tre behövde sova allra tätast intill mig. Det blev en aning trångt på kuddavdelningen. NÅGON har dessutom en inte alldeles fräsch andedräkt. INGEN erkänner sig som innehavare (men jag misstänker Deborah, för hon är en fantastisk liten skräp- och sophittare).

Jo, jag har jobb och därmed kör jag hemifrån somliga dagar. 20 januari var en sådan dag. 3 luttrade cockrar gick och lade sig ungefär 07.50 när jag försvann. Kom hem ungefär 12. Då var det 4 (fyra) hundar i huset. Lina var på besök! ”KOLOSSALT lyckat”! sa alla fyra och så skulle det vara godis och sedan gällde UT I SNÖN. Fast sedan åkte Lina hem på seneftermiddagen och det var inte lika kul, sa cockrarna. ”Vad HÄNDER?” undrade Penelope nästa dag när det kom en stor, stark, gul traktor. Vi grävdes fram, dvs andra delen av gårdsplanen samt hela norra uppfarten + den hemska mynningen längst ner röjdes fram. Det tog 1 timme (för mig och för hand hade det tagit cirka 10 timmar samt en massa fula ord). Hundarna satt ute på farstukvisten och tittade på. Penelope satt mellan Artemis och Deborah för syrrorna visste tydligen massor om stora, starka, snöröjande traktorer. Sedan var jag framgrävd och traktorföraren hade fått kaffe och hundarna varsin godis och allt var mycket bra, ansåg Penelope. Hon har upptäckt skarsnö. En cocker provar först med ena framtassen. OM den står ovanpå snön så testar man med nästa framtass. Fungerar detta så blir det baktassprov också. Med lite tur kan man därefter gå ovanpå snön – tills man kommer till ett murket lager. Då blir det snösimning. Vad som sedan händer? En äkta cocker ger sig ALDRIG! Så manövern upprepas, om och om igen. Detta betyder att alla tre börjar bli riktigt muskulösa. Detta syns inte minst vid längdhopp rakt ut från verandan. Artemis vinner fortfarande! Deborah och Penelope ligger jämsides tvåa.

24 januari dansade Lina in och det var som vanligt populärt. Hon hade sin husse med sig. Det var planerat att en snöraka skulle popnitas nere vid mynningen. Snörakor blir ibland ganska fåniga när kantskoningen brakar ihop. Så här bör det summeras: hundarna hade förfärligt roligt, Hussen tänker köpa en ny popnitare. Han var nästan framme vid gränsen för starka, arga, fula ord. När Lina hade åkt hem angrep jag den där s k ”sängen” för madrasserna hade fått spader och glidit iväg åt olika håll. Artemis och Penelope flydde. Deborah satte sig på sängbordet. Där satt en skadeglad cocker och njöt av samtliga mina åtgärder. Det tog tid, för sedan kom de båda andra lurkarna och hade åsikter om täcket mm. Sedan såg det ut som en bäddad säng. Sedan kom täcket vandrande ut till kaminrummet och flåsade litegrann och var tydligen hemskt ensamt. Sedan pratade jag med täcket. Penelope sa att hon verkligen inte förstod någonting. Artemis och Deborah? De lunkade med täcket tillbaka till sängen. Penelope hämtade en ynkligt liten vedpinne och lade sig fridsamt bakom skrivbordet för tandslöjd. Hon var SÅ oskyldig så (fast hennes tassar syntes under det vandrande täcket).

Penelope försökte stjäla Deborahs middag! Detta inträffade 27 januari. Så här då: det gör Penelope ALDRIG mer! Artemis tittade förnöjt på när jag lyfte Penelope rakt upp och grälade. Deborah åt stillfärdigt vidare. Penelope? Efter detta sorgliga missöde sätter hon sig på respektabelt avstånd från Deborahs matskål så länge Deborah äter. Framför Penelope sitter Artemis. Artemis beskyddar Deborahs matfrid. Penelope SUCKAR!

Och så blev det töväder mitt i hela vintern. Inga snöklunsar i öron! Inga snöklunsar på ben! Fräscha jyckar klafsar omkring ute och kommer in och doftar så där renvaskat (samt torkar i min säng).

När det töar, så uppstår takras. De båda erfarna tjejerna pysslade om den förvånade Penelope den tidiga morgon, när det mullrade ner från ett av takfallen. Sedan var det enastående roligt att gräva i rasmassorna. Det var inte lika roligt för mig att skyffla undan eländet – men jag behöver aldrig gå på något gym.

Och nu är det 29 januari och jag ber om ursäkt! Här avslutas krönika nummer 2!

Krönika nummer 3 kommer framöver.
 


Krönika nummer 1

Vi har bytt till en ny huvudrubrik! Det handlar om att numera är de tre visserligen yngre men egentligen vuxna cockrar och då blir det ganska tjatigt att hålla reda på och berätta om ungefär samma slags händelser. Krönika nummer 1 omfattar därmed 1 oktober till 20 december 2015.

Artemis, Deborah och Penelope övade flitigt en hel massa konster under hösten. En sådan konst heter ”kast med liten kotte”. Man ska vara minst två och helst tre cockrar. Först hämtar cocker 1 en kotte och så springer man med kotten förbi cocker nummer 2 och så kastar man upp kotten i luften. Lyckas kottkastaren att fånga kotten igen, så har kottkastaren vunnit. Lyckas cocker nummer två att norpa kotten så har cocker nummer två vunnit. Då brukar cocker nummer tre att försöka tackla kottfångaren och om kotten då hamnar på marken så har tacklaren övertagit segern. Sedan upprepas alltihop tills kotten är totalt kvaddad. Det är mycket gott om kottar under tallen…

Sedan har vi konsten ”tvärkurva med hopp”. Det här handlar om att tjejerna jagar varann av alla krafter (och JESSES så de kan springa). En av dem gör en mycket tvär kurvtagning, siktar in sig på en av de andra, tar fart och HOPPAR ÖVER den syrran. Då blir DEN SYRRAN butter och försöker samma manöver med den som klarade av konsten. Skickligast? Artemis! Hon är makalöst smidig och listig.

Jaha, sedan kommer ”längdhopp med skruv”. Därmed tar cockrar fart längs med verandan (som är LÅNG) och så kommer de fram till översta trappsteget. Där gäller avstamp. I enklare lägen hoppar de bara rakt fram (och Artemis vinner) men ibland har någon av dem bestämt sig för att skifta riktning (och då är det ”med skruv”). Här är det Penelope som är skickligast – med Deborah på andra plats. Man hoppar alltså rakt ut men lyckas vrida till sig så att man landar åt ett helt annat håll än den tänkta riktlinjen. Hänger ni med? Det gör inte alltid syrrorna – så det uppstår ”sidokrock” och det är enormt roligt för då blir det jakt på knuffsyrran!

Vi har minsann haft förträffliga besök i oktober! Först kom den husse, som var här under midsommar 2014. Det mindes Artemis och Deborah – och de kom ihåg att det var EXTRA kul att dyka ner i hans byxben när han skulle klä på sig på morgonen. Så de såg till att Penelope invigdes i ”byxbensdykning” och alla 4 hade våldsamt roligt. Jag råskrattade också, ute i köket, för jag hörde ju kommentarerna. Just den hussen har den talangen, att han sannolikt skulle kunna få en ursinnig noshörning att snällt gå fot och att inse att det är precis så som en ursinnig noshörning egentligen vill ha det.

Sedan kom nästa förnämliga besök (som faktiskt är min äldsta vän om man räknar antalet år som vi har känt varann). Vad hände? ”OH!” suckade cockrarna. ”BRA!”, lade de till. Sedan fick jag sura blicken. ”Och exakt var har du gömt HENNE så LÄNGE?” mumlade tjejerna. I synnerhet Penelope försökte muta besöket att tappa godsaker på golvet. Denna min kompis är klok. Hon tappade ingenting trots vädjande tassar, insugna kinder och kopiöst vädjande cockerögon – allt förstärkt med små, darrande suckar. Artemis lade till ”lutande huvud med fladdrande ögonlock” samt ”vemodig blick”. Kompisen och jag gjorde gelé (på hagtorn och äpple). Vi hade tre assistenter. Burkar gjordes rena (och locken fick varsin dos Renat) och de tre odågorna ville provsniffa. Det fick de inte. Äpplen ordnades, men ”FY, så äckliga!” sa cockrarna när de fick varsitt. Hagtornsbären ansades men de var tydligen så ointressanta så hundarna sysslade med annat. Det blev en riktigt trevlig gelé och jyckarna vet precis var i källaren burkarna befinner (OVANFÖR cockerhöjd samt i ett väggskåp med dörr).

Och så kom den stund då jag fick hem pellets. Artemis och Deborah vet allt om hur det låter när det blåser in 3 ton pellets i pelletsförrådet. Penelope var SKAKAD och HÄPEN. ”Jordbävning?” ”Ramlar huset ihop?” samt ”ÄR DETTA FARLIGT?” De båda erfarna syrrorna mumlade tydligen kloka små saker för Penelope slutade att vrålskälla. Jag lät faktiskt Artemis och Deborah ta hand om situationen. Alla cockrarna fick godis och beröm. Därefter var jag underkänd, för ingen cocker fick hoppa in i pelletsförrådet (LAVINRISK!).

Terriervännen Lina har varit här flera gånger och fått sova över natt. Alla fyra hundarna anser att detta är utmärkt, för hundar ska få vara i flock och det är nödvändigt med vänner som har fyra tassar var. Morgon betyder först morgonklappning. Alla hundmagar ska klappas. Alla hundhuvuden ska klappas. Alla hundar ålar sig runt varann för att slicka mig i ansiktet. Alla hundar hjälper mig med skorna (det är en aning knepigt att få in fötterna när det är fyra nosar ivägen).

FRUKOST! Fyra hundar sitter blickstilla och följer minsta rörelse över fyra matskålar. Sedan får Lina först och sedan stängs dörren och de tre cockrarna får sina skålar. Aldrig är skålarna så välslickade som när Lina är här! Samma gäller MIDDAG!

Sova? Här hos oss? ”HURRA!” jublar Lina och ser till att bädda sin favoritplats extra ordentligt (den är under mitt före detta sängbord). Och så går vi och lägger oss. Det vill säga, jag försöker att erövra min lilla yta för huvud, ben samt helst diverse andra kroppsdelar. Jag har den knasiga åsikten att jag vill läsa i min ”nattbok” innan jag somnar. Jag vill helst dessutom få tillräckligt mycket ljus från sänglampan. Då syns bokstäverna bättre.

En terrier samt därtill tre cockrar skymmer sikten alldeles ofantligt. De har infört GODNATTPUTSNING. Den är omfattande, den tar tid och vissa områden på mitt huvud måste putsas minst en gång till. Sedan knycker Lina Penelopes plats vid knävecken, Artemis behåller övre kanten av kuddarna, Deborah lägger sig i Linas fina håla och Penelope sover på sängbordet. Till en början, alltså. Jag begriper att dessa fyra kamrater pysslar med diverse saker längre fram under natten. Vattenskålar blir tömda. Ved flyttas runt. Leksaker får nya platser. Ingen hund erkänner någonting.

Artemis, Deborah och Penelope har varit på besök hos Lina flera gånger. Cockrarna begriper redan innan de ens har hamnat i transportburen att det ska bli KUL! De häver sig in, de sätter sig sida vid sida, de SUCKAR och de anser att jag kör alldeles för långsamt. När vi kommer fram är de knäpptysta. När vi åker hem är de saliga och ligger ner i buren. De har haft ROLIGT. Det som är pinsamt är att Deborah har lärt Lina hur man gör hål i stängsel. Lina har varit mycket läraktig, sa hennes husse.

I min cockerflock ingår ett starkt arvsanlag från de djur, som kallas LEMURER. De tre tjejerna går på bakbenen. I särklass skickligast är Penelope. Hon går obehindrat framåt, sidlänges och bakåt. Faktum är att hon dessutom – fortfarande på bakbenen – tar sig över trösklar av alla slag. De båda andra går ner vid sådana passager och blir fyrfotingar. Sedan lyfter de också och går på bakbenen. Detta ser inte riktigt klokt ut. Alla tre övar flitigt på konsten att använda nedre ugnsluckans handtag som stegpinne. De har räknat ut att OM man kan ta sig upp på spisen så kan man komma åt såväl allt ovanpå spisen som allt i och bredvid diskbänken. Möjligen försökte Sofus att lära ut knepet till Artemis och Deborah. Han var på god väg att lyckas den gång då jag klokt nog hade parkerat 10 kotletter längst in på spisen och bakom diverse stadiga grytor. (Ny läsare? Det finns Sofustext ganska långt ner i denna serie. Sofus var en gyllene, kastrerad och riktigt trevlig cocker.)

Fenomenet ”NÅGON” fortsätter – och numera handlar det definitivt om två cockrar. Artemis är i stort sett alltid oskyldig. Det vill säga – Artemis går igång NÄR ett bus har resulterat i att ett byte har landat på golvet. Hon älskar tuschpennor! De ska tuggas ihop ungefär mitt på och sedan ska hatten avlägsnas och därefter ska den svarta färgen spridas ut så mycket som möjligt. Svart cocker, jodå. Vi lever ett sanerande liv ihop med bland annat rödsprit.

Täcket i min säng började leva ett alldeles eget liv. Jag kunde hitta täcket lite varstans. Sedan lyckades jag att vara på plats när NÅN hjälpte täcket att gå. Det såg inte riktigt klokt ut. Där kom täcket, tyst och försynt, ner från sängen och så fortsatte täcket ut på golvet. Täcket liksom pustade då och då. Det var Penelope. Hur gör en begåvad cocker? Jo, man krälar in och sedan greppar man tag i täckets nederstas kant. Därefter ger man sig iväg med det stora, härliga och förnämliga bytet och man syns inte för man är liksom under alltihop (samt får lite för lite luft så man måste pusta). Artemis och Deborah satt stilla och beundrade händelsen.

Och så blev det klang-och-jubelglädje för den händige servicemannen kom. Han får min pelletsbrännare att vara duktig och så begriper han hur man lite provisoriskt får den stora cirkulationspumpen att arbeta. Alltså gjorde han en provisorisk packning av en kolossalt gammal vinkartong. Tjejerna deltog med största tänkbara entusiasm. Kartongspillrorna är fortfarande trevliga, små förnöjelser i pannrummet.

Därefter kom SOTAREN! Så här då: Skorstenen är ren. Kanalen till pannan är ren. Pannan är ren.  ALLA vingmuttrar mm är på plats. Cockrarna blev rena lite senare för vi hade fortfarande SNÖ ute.

Annars kan de tre det mesta om motorvärmarkabeln. Den bor högt upp och den bär jag ut till bilen minst 1 timme innan jag ska iväg. Jag hatar att skrapa rutor och jag vill att bilen är uppvärmd. NÄR jag greppar kabeln så sätter de sig ner och ser vemodiga ut. Elakt attentat har planerats av mig! Däremot skimrar de förtjusta när jag hämtar de två torra plastpåsarna, som jag skor in ytterbackspeglarna med (jag AVSKYR att skrapa ytterbackspeglar). HUR KAN HUNDAR BEGRIPA SÅDANT HÄR?

För övrigt fixade jag lite ny ved. Alltså bars sågbocken ut, vedsågen hämtades, ved kapades i rätt bitar, sågbock och såg bars in, liten yxa + liten huggkubb hämtades, ved klyvdes, HUNDAR HÖLL SIG UNDAN, yxa + kubb bars in – och sedan hade de tre spridit nästan alltihop rakt ut över den (då) frostnypta gräsmattan. Veden samlades ihop och bars in. Veden staplades på tilltänkta platser. Tre glada tjejer deltog aktivt. Natten till den 20 december insåg jag vad aktiviteten egentligen innebar. Det hade varit synd om riktigt många vedstycken. De behövde omsorg, värme och bekvämlighet. De var fraktade till vår gemensamma sovplats. Somliga låg under täcket. Ett par var nerfösta i kuddområdet. Några låg bredvid sovplatsen. En liten vedpinne låg på sängbordet.

Annars är de tre tjejerna blanka, smidiga och har angenämt fina öronmynningar. Det är till att vara blekrosa därinne och att lukta gott. De är en aning skeptiska till mitt senaste inköp. Det är en ”kloslip” – men MÖJLIGEN kan en eftertänksam cocker testa redskapet (sa Artemis).

Krönika nummer 2 kommer i slutet av februari 2016.

GOD JUL! GOTT NYTT ÅR!

Artemis, Deborah och Penelope samt Ylva

 

MÅNADSBOK 4

30 augusti till 27 september 2015

Det blev ett väldigt lyckat besök, sa cockrarna. Lilla, fina, Nelly som är en Västgötaspets, tog hit sina människor. Så medan människorna drack kaffe så undersökte hundarna varandra och sedan lekte de. Det tycks finnas foton på alltihop.

Sedan var jag dum, för jag var på jobbet, jaha. Fina, snälla, kloka cockrar uppförde sig riktigt föredömligt. Alltså låg det 8 vedträn i sängen och 3 pappershylsor var fintuggade och smulorna var spridda över bottenvåningen. Detta är alltså summeringen av 2 dagar.

Den 3 september åkte Linas husse och jag rakt in i ONÅD. Det blev kloklippning gånger 3 cockrar. Sedan blev vi i all nåd pussade för ALLA tassar satt kvar. Det är egentligen otroligt hur många klor det kan finnas på en cocker, ju. Då är inte sporrarna inräknade.  (De klipptes, de också.) Därefter blev det tyst på golven.

REGN. Massor av REGN.  Gnetigt, lömskt REGN, jo, det var vad vi fick under 2 dygn. Erfarna cockrar kissar under verandan.

Lika erfarna cockrar susar sedan in rakt genom huset och rullar sig torra i MIN säng. Sedan stirrar de förebrående på mig när det är kväll – för deras fleecefiltar är ju fuktiga och ”hur ska nu detta hanteras”, muttrar de. Snabba och skickliga tassar hivar ner fleeceplädarna på golvet. Sedan parkerar sig 3 nöjda rofflor överallt medan jag försöker få tillbaka åtminstone 1 fleecepläd.  Samt EN kudde.

6 september kom den gula kepsen fram, elegant buren mellan ett par av Penelopes huggtänder. VAR hundbusen hade gömt den begriper jag inte. Kepsen var alldeles oförstörd men den var definitivt inte alldeles ren. Samma dag kom en trevlig arbetskamrat och hade med sig styckade bitar av älg och rådjur. 3 cockrar svor högt över den hopplösa frysboxen för de insåg det där borde vara deras godaste mat.

7 september satte sig rofflorna sida vid sida inne i pelletskammaren och kissade varsin försynta pöl på golvet. Sedan var de mycket energiskt i vägen när jag bar pellets. Sedan rusade de upp och hävdade att de skulle ha belöning. Sedan blev de sura för de fick ingenting.

8 september fixade jag ett lieblad. Artemis och Deborah kan ALLT om lieblad. Penelope var undrande. Därefter började jag med slipningen. Lieblad liksom ”sjunger” på ett speciellt sätt när de slipas. En häpen Penelope ställde sig till slut på bakbenen och stirrade. Därefter gick hon baklänges – på bakbenen – vände vid tröskeln och ilade iväg till vedkorgen. Där hämtade hon ett saftigt vedträ, som hon sedan parkerade i sängen så att hon hade något vettigt att göra medan det lät så märkligt.

Sedan fick vi besök 11 september. Det var min nästan jämnåriga kusin från Danmark. De 3 odågorna uppförde sig riktigt väl när hon och jag kom in i huset. ”Fast varför kommer det in en röd stor väska på hjul?” undrade rofflorna och undersökte den ingående (utifrån). ”Bo hos oss?” frågade de sedan när väskan och kusinen tog sig uppför kökstrappan. ”Södra rummet? BÄDDA SÄNGEN? Vi hjälper till!” sade de och hjälpte till. Sedan fick rofflorna mat. Därpå startade kusinen och jag vår mat. ”VAD ÄR DETTA?  Det luktar HÄRLIGT! Det är säkert till för cockrar!” påpekade tjejerna när kalvsteken åkte in i ugnen.

12 september fick cockrarna susa in till kusinen och väcka henne. Det var/är en bra kusin. Hon överlevde attacken – men Penelope stal hennes ena toffel. Den behövde sugas på längst fram. Det var en mycket trevlig toffel, menade Penelope.

Det blev allt värre för de doftkänsliga rofflorna när det gällde maten, för sedan blev det älgstek och sedan pyttipanna på älgstek och så blev det rådjursstek och inte en enda smula tlllföll en enda cocker. ”Och ska ni verkligen äta upp den där fina köttfärsen? NI? BARA NI? kved tjejerna när kusinen gjorde det godaste jag vet, nämligen dansk millionböf.

Kusinen och jag gjorde en enastående utflykt norröver för vi åkte till Järvsö och till den vilddjurspark som finns där. (REKLAM! Den heter JÄRVZOO!) Vi var borta i cirka 4,5 timmar och möttes av 3 tämligen purkna cockrar när vi kom hem. Sedan började cockrarna att nosa på oss. Därefter nosade de alltmer. Det måtte ha flugit doftpartiklar som hade fastnat på oss – varg, björn, ren, älg, lo och järv bland annat. Vi stod länge på varje plats och tittade. (Kusinen? Hon häpnade över hur eleganta älgarna är, hon förvånades över hur stor en björn kan vara och hon föll pladask för järvarna.)

Sedan åkte kusinen hem 15 september och sedan blev jag underkänd för jag hade slarvat bort henne. Jag var underkänd i flera dagar.

Jag har skrivit det tidigare. Jag har ju en längre tid haft en hund, som är ”NÅN” (Deborah). Jag har 2 numera (Penelope också). Artemis skimrar, det är vad hon gör (fast hon hjälper så gärna så till med att strimla, kvadda och förstöra eventuella fynd). En tidig morgon var det bara 2 hundar som gick med in från balkongen. Nummer 3 var obefintlig. Nummer 3 hade smugit in före oss andra. Nummer 3 stod på köksbordet och undersökte allt och då i synnerhet min (tomma) kaffemugg. Det var Penelope. Hon skämdes inte ett enda dugg. Tvärtom! Hon ansåg att hon faktiskt ville ha morgonkaffe, hon också. Med mjölk, ja tack.

Lilla, stora P lyftes ner på golvet medan jag sa väl valda ord om hundar och bord. A och D satt platt ner och såg skadeglada ut. P viftade lyckligt med svansen och tyckte att alltihop var särdeles förnämligt! Jag brydde mig ju alldeles speciellt om henne!

Sedan kom den eftermiddag när jag kom hem från jobbet. I vanliga fall möts jag av klang och jubelrop. Det var tyst. Olycksbådande TYST. Förklaringen var enkel och tydlig. Rofflorna var upptagna.

En ryggsäck hade förpassats till golvet. Den var – när jag åkte hemifrån – ordentligt stängd. Den var ordentligt öppnad ÖVERALLT. Alla fack och fickor var öppnade. Deborah och Penelope hade huvudena inkörda i samma stora fack (så de hörde inte att jag kom). Artemis hade fått sin första andel av bytet, nämligen 2 tuschpennor och hon hade så mycket att göra med pennorna så hennes hörsel var också avstängd. Det är en röd ryggsäck. Det såg bara makalöst ut – en vit-och-svart cocker och en blue-roan med huvudena inne i en röd ryggsäck. VARFÖR har man aldrig en kamera på plats?

Framåt kvällen började det kylna i huset. Det kunde lämpligen inte vara brist på pellets, så flocken och jag tog oss ner till pannrummet. Det var askskrapan. Jag stängde av driften och gick upp för att byta till lämpliga kläder. Rofflorna gick också upp men de bytte inte till lämpliga pälsar.

Sedan gick vi ner. Tjejerna assisterade mig mycket duktigt och mycket ingående. Luckan längst ner på pannan går till askförrådet. En cocker får faktiskt plats därinne (när jag har öst undan askan). De turades om att kolla platsen. Och så startade jag brännaren (när alla luckor var stängda och alla cockrar var på utsidan). Allt fungerade. Därpå tog jag mig en titt på rofflorna. Sedan sjöng jag en sång för dem: ”Min far, han har 3 brokiga grisar. En blå (Artemis), en grå (Penelope) och en som han aldrig visar (Deborah)”. De var – om man säger det så – milt och jämnt gråfärgade. Så de fick komma in i pelletskammaren för en första avrullning (”grå-och- gyllene” cocker, som sagt). Sedan åkte de UT!

Dagen därpå bytte jag lakan.

Vi tränar och övar och repeterar och övar somliga saker. Numera tycks till och med Penelope ha fattat att folk ska få färdas nere på landsvägen utan att bli utskällda. ”Detta är SVÅRT!” suckar P men biter ihop. Gränsen går – för alla 3 – vid trimmade mopeder och EPA-traktorer. Tyvärr håller jag med. Så vi skäller och ylar ihop – tills jag morrar: ”FÄRDIGT”! Då tystnar flocken och övergår till små buttra ljud. Det är helt tillåtet att ha små buttra ljud. Faktum är att alla 3 har varsitt buttra ljud. Det är praktiskt, för då kan jag höra vilken roffla som för tillfället är just butter.

ARTEMIS! Alltså ARTEMIS, denna stillsamma, eftertänksamma och filosofiska cocker, tog sig upp på det stora bordet i rummet invid balkongen! 23 september samt på morgonen stod HON uppe på det stora bordet med halva sig nere i den (tomma) stora kylväskan och slickade ivrigt på de riktigt upptinade frysklamparna. Jag hade gjort lunchlådor till en kompis och lådorna var hämtade. Deborah och Penelope var så häpna att de satt kvar på golvet. Artemis? Hon ansåg att detta var mitt fel, för en cocker får aldrig frestas …

25 september körde vi stora pälsborstningen.  (Vi har liten sådan ganska ofta.) ”Mer DÄR!” och ”Du borstar för mycket på henne” och ”Min MAGE måste borstas” och ”Försiktig med MINA morrhår” och till slut var alla 3 blanka och riktigt belåtna.

26 september var jag på jobbet (och var skärslipare). Hundpassare var en erfaren karl, som har haft hundpensionat och egna hundar i övrigt. Resultat: JAG ÄR BELÅTEN! Rofflorna var synnerligen skeptiska när han kom in. De påpekade att han var en främling. HAN gick raka vägen ut, vände ryggen mot dem och väntade. Sedan godkändes han.

Hans betyg på cockrarna är vackert. De är välbyggda, blanka, vaksamma och vänliga. Han har haft cocker själv. Det enda lilla klagomålet var att de är ”små”. Suck! De väger ungefär 12 kilo var …

Jodå, jag kom hem på eftermiddagen den 26. Bortsett från det jag slipade så hade jag träffat hundar, småbarn, vuxet folk samt ett osedvanligt korkat får. Med mig hem hade jag 3 hovknivar (hovklingor) som ska fixas till måndag. Rofflorna undersökte mig givetvis. Hovknivarna är direkt intressanta. Jag kan slänga mig i väggen. Jag är vanlig. Alla 3 står på bakbenen vid stora slipstenen och närmast dreglar för SÅ gott doftar hovknivarna.

Nu är det 27 september. Jag ska ut och skörda hagtorn och nypon. Små cockrar ska borstas och kloklippas.

    -------------------------------------------------------------------------------------

Söndag 30 augusti

Månadsbok 3

3 – 30 augusti 2015 

Detta är månaden då PENELOPE flyttade hem till sina systrar!

Joho! 2 augusti drack vi kaffe hos Lina och det var mycket trevligt alltihop. Sedan blev jag dum med start 3 augusti för då började jag jobba. Det blev bara något enstaka hyss (med Deborah som startkraft) så nu är en av de fina röda ryggsäckarna ordentligt tömd och tråkig (enligt rofflorna alltså). Det blev väldigt mycket roligare när Lina kom på fredagen för att sova över natt. Sova? Nja, leka lite mitt i natten, slafsa vatten flera gånger (alla 3), torka av mungipor och öron på mig samt ha STOR morgonceremoni med magklappning, nospussning, knycka sko (Lina) samt försöka dyka ner i mina byxben (alla 3). Det är lite krångligt att få på sig jeansen när det är 3 hundar i vägen inuti jeansen.

Pälsar ska helst vara blanka, utan luddor och tovor samt snyggt friserade på somliga ställen. Pälsvård är ljuvligt, hävdar Artemis och Deborah. ”HALLÅ! Du borstar mest på henne!” påpekar de hela tiden. ”Det är MIN tur nu!” lägger de till hela tiden. Så hela tiden borstas det varannan gång på endera utom när jag kör 2 borstar samtidigt. DET är rätt hantering, säger de. De anar inte vad som ska ske den 14 augusti på kvällen!

”Va? Varför packar du saker i den ryggsäcken?” började de undra. Sedan kom de av sig en aning för den 12 kom 2 plåtslagare och begrundade en osedvanligt knasig liten hängränna. Morgonen den 13 insåg de att jag var skvatt galen för jag steg upp klockan 5 och det blev frukost redan 05.20 och sedan försvann ryggsäcken och jag. Det kom att bli 2 angenäma dagar för rofflorna för Linas husse tog hem dem dagtid och sedan fick de sova i sitt vanliga hus på natten. Det har berättats att Artemis och Deborah uppförde sig kolossalt bra – nästan hela tiden. Jag tror att fredag morgon kom att innehålla ett HYSS. Jag misstänker att det var Deborah som arrangerade saken. Det var alltså dagg i gräset tidigt på morgonen. Alla 3 hundarna hade susat omkring i gräset. Allt var fridfullt. Linas husse var vaken och Linas matte sov i godan ro – tills 2 blota cockrar och 1 blöt terrier kom dansande in i sovrummet och upp i sängen. Sedan steg Linas matte upp. Vem öppnar dörrar? Deborah!

Jag var i Bjäresjö. Jag hade ofantligt roligt! Och så bytte ryggsäcken innehåll och DEN 14 ÅKTE PENELOPE OCH JAG HEM! Med tåg. Mellan Lund och Alvesta hade Penelope minsann en egen stol. Mellan Alvesta och Stockholm var det till för kraken att sova i min famn. Hon sov, fridfullt, hela vägen. I Stockholm kissade hon ordentligt uppe på Klarabergsviadukten. Sedan skällde hon ut en stor svart hund på perrongen till spår 7, log vänligt mot en förtjusande liten kinesisk hund och skred sedan in i tåget – och fick en egen stol! Därpå sov Penelope hela vägen till Bollnäs. På nu världsvana tassar skred hon ut på perrongen, sniffade på den friska luften och så vandrade vi iväg för att hitta Linas husse (som försökte hitta oss). Vi hittade varandra och så åktes det bil och så kom vi hem. Här fanns det 2 förundrade cockrar. Det tog 0 (noll) sekunder att snabbpejla varandra. Därpå släpptes de 3 UT i trädgården och JISSES, som det kunde springas! Sedan fick Penelope mat (för de andra hade redan ätit) och sedan var det ännu mer språngvändor i trädgården. Och så var det VATTEN! Törstiga hundar ska ha vatten! ”Vattnet var GOTT”, sa Penelope och drack lite till och sedan lite till ur nästa vattenskål. Då behövde Artemis och Deborah också dricka så det blev till att fylla på nytt vatten i 3 skålar. Slutligen blev det dags att gå och lägga sig. Penelope tassade med och sedan lärde hon sig (blixtsnabbt) att hundar får en ”godnattgodis” på sängkanten. ”Utmärkt vana” sa hon. FRIDFULL natt! Det suckades så där belåtet och 3 systrar bufflade ner sig lite överallt och så  bytte de sovplatser lite då och då.

I mycket god ordning vaknade vi allihop klockan 6 lördagen den 16 augusti. ”Morgonkel?” frågade Penelope förundrad när hon såg hur A och D gjorde. Sedan gjorde hon likadant och DET GILLADE A OCH D! ”Vi hör ihop!” mumlade flocken. Sedan hivade jag ut dem och de snabbkissade för det var dags för frukost, sa de, så alla 3 störtade in och upp i köket. 3 skålar förseddes med mat. 6 framtassar lutade sig mot diskbänkens kant. 6 ögon följde varje rörelse. Och så kom stunden STUND! Först sattes A:s och D:s skålar ner. SEDAN fick P sin skål. OH, det åts! De stod inom 1,5 kvadratmeters yta (för jag är inte riktigt klok). A och D är snabbätare. P NJÖT LÅNGSAMT (medan jag hindrade syrrorna från att hjälpa henne). Därefter slickade alla 3 ordentligt varandras skålar.

Resten av dagen handlade mest om att låta Penelope hitta allt möjligt i huset och i trädgården. Hon guidades fint av syrrorna. ”Du förstår – HÄR kan man gräva och DÄR kan man rulla sig och DÄR har vi dassen och SEN får man GODIS när Ylva ropar på oss”. En viss blue-roan gör loopar i trädgården! Hon har bytt doft. Numera doftar hon rölleka och rödklöver precis som Artemis och Deborah. Deborah visade var vedkorgen finns. ”UTMÄRKT!” sa Penelope, ”jag behöver rejäla leksaker!” lade hon till och sedan valde hon noga och bar de bästa vedklamparna till hundplatsen bakom min skrivbordsstol.

Egentligen blev det bra dag, menade Penelope, fast VARFÖR gick de andra ner i källaren? ”Det finns SPÖKEN därnere!” kved Penelope och placerade sig i säkerhet i kökstrappan. A och D traskade upp och pussade henne och sedan kom de ner igen för det handlade om pellets och hundmatshämtning. ”Lever ni? Är ni oskadda? VARFÖR gjorde ni så där?” gnydde Penelope och kollade oss allihop mycket ordentligt. Annars var dagen härlig och så borstades 3 rofflor och 3 blanka rofflor fick middag och slutligen blev det sängdags. ”Du HAR väl godnattgodiset med dig?” frågade Penelope och sedan flög hon in till sängen och satte sig fint.

16 augusti åkte vi på besök hos Lina. 3 rofflor satte sig i transportburen och höll tyst hela vägen. Lina blev alldeles vimmelögd för 2 cockrar var plötsligen 3 cockrar och hur ska nu detta kunna begripas? Ett par timmar senare bestod flocken av 4 kompisar och alla 4 var trötta så vi åkte hem (och det var alldeles tyst i transportburen).

Det som nu kommer att ske är att jag dessvärre kommer att kvadda den fina frisyren på Penelope. Hon ska få samma vinterpälsanpassning som Artemis och Deborah och hon kommer att återfå sina morrhår (för dem behöver hon häruppe vintertid när det är mörkt). Märkligt nog har P redan börjat få riktigt stilig ansats till svansfana (precis samma snygga sort som A och D redan har).

För övrigt är P nästa lika duktig på att förstöra kartonger som syrrorna är. LYCKA = 3 förnämliga cockrar!

17 augusti blev frisyrkvaddningen ett faktum. Bort for långa fanor och långhårselände upp mot sidorna där bakbenen ansluter sig. Adjö, långt hår på bröstframsidan. Och öronen blev trivsamt inklippta (varvid de nedre ögonlocken började att sluta sig bättre mot ögonen). Penelope har fått brukscockerfrisyr (= ”vinterfrisyr”) och hon blev så lycklig över i synnerhet de lättare öronen så hon rullade massor av varv i gräset. Alla 3 håller sig tätt ihop. De springer eller bökar omkring eller sover  eller bara umgås i en enda rolig härva av cockrar. Detta var dessutom den dag då jag lämnade rofflorna ensamma hemma i 4 timmar för första gången. Inte ett pip när jag for. Inte EN enda olycka eller katastrofhändelse när jag kom hem – men 3 jyckar sjöng ”VAR FAN HAR DU VARIT-sången” när jag kom in. Därefter öste de på glada tassar UT och gjorde loopar och tvärsvängar så att (det oklippta) gräset vajade vilt. Sedan bar jag ut den lilla slipmaskinen för det var några knivar, som hade beställningsjobb (de ville skärpas). De 2 erfarna cockrarna lade sig i utesoffan. Penelope insåg att ”det där” måste inspekteras, så hon infann sig på bordet. Efter den snabba kontrollen av slipmaskinen sa hon typ ”ÄSCH!” och försvann ut i trädgården och roade sig med något.

18 augusti åkte vi bil till mitt jobb. 3 alldeles tysta cockrar njöt. Sedan släpptes de ut och då fick de stora ögon för det stod en hel massa ungdomar och väntade på dem. Eleverna hade fått arbetsuppgifter och underlagsmaterial men det blev liksom lite roligare att få se hundarna. Sedan for de ganska trötta (och välklappade) rofflorna hem. I synnerhet Deborah var nöjd för hon hann undersöka läckaget under flytgödselvagnen. Penelope nöjde sig med att tugga lite på en röd pelargon. (Jag jobbar på ett naturbruksgymnasium.) ”KÄLLAREN? IGEN?” gnällde stora, lilla P sent på eftermiddagen och satte sig i säkerhet i kökstrappan. Artemis och Deborah ilade ner och upp och ner och sedan bar vi upp hundmat och då blev vi förlåtna. När natten skulle inledas såg Penelope till att bära med sig den finaste av vedpinnarna till sängen för den var tydligen lika ensam som hon var när vi andra var i källaren. Det var för övrigt en riktigt obekväm vedpinne enligt min uppfattning. Den SKULLE ligga vid knävecken.

Den 20 augusti upptäckte Penelope att det nog fanns sork i gräsmattan. Hon grävde. Sedan grävde hon mer. Slutligen grävde hon med alla 4 tassarna. Deborah assisterade. Sorken? Den undkom i en sidogång. Sedan hade vi stor borstning av hundar och alla 3 skulle borstas mest och först och så lite mer, påpekade de. De är blanka. Penelopes svans börjar få snygg fana på riktigt. Hon är väl så trygg att hon låter svanshåret bli rakt. (NEJ! Jag kapar aldrig svansfanorna! Jag ansar dem försiktigt.) Därpå kom det 2 hussar den 21 och alla rofflorna gillade detta. Hussarna gjorde saker med den där fjantiga hängrännan (som skvalade vatten på oss). När hussarna hade åkt kom Penelope med en liten och kompakt sak i munnen. Det var min förrymda dansk-svenska ordbok. ALLA sidorna var oskadda men pärmen satt löst och NÅGON hade sugit lite grann här och där i hörnen. Numera består ”NÅGON” av 2 cockrar. Blir intressant att försöka urskilja attentatsmönstren. Hämtade upp fryst hundmat. ”KÄLLAREN? NU IGEN?” suckade Penelope.

Den försenade sommaren slog till. Den 22 gick flocken ut på förmiddagen. Därefter höll sig flocken inne efter 14.15. Medan det fortfarande var bara +24 på verandan så lekte vi ”pälsnjutning”. Öronen (alla 6) blev fint plyschklippta på insidan av öronlapparna. ”MMM! NJUTNING!” sa rofflorna. Sedan försvann några armhåleluddor från A och D (OOOH! mumlade båda) och slutligen blev Penelope av med en liten knasig torva precis under svansen. SORRY, men nu kan alla 3 röra sig i snårig och besvärlig terräng utan att få ett pälshelvete.

På kvällen HÄNDE DET STORA! Penelope smög – på försiktiga tassar – ner i källaren! ”OH!” sa hon. ”Och vad finns DÄR?” sa hon med liten röst, så de erfarna syrrorna guidade henne. Pelletsförrådet var en mycket märklig upptäckt. En häpen – och lycklig – cocker susade tillbaka upp för källartrappan. En lycklig cocker behövde pumpa ur sig adrenalin ute i gräsmattan. Stackars (f d) gräsmatta! Det tog alltså ungefär 1 vecka för P att våga det där farliga. TUFF och MODIG och EFTERTÄNKSAM är mitt betyg.

Gräsmattan blev klippt den 23. Duktig, ny gräsklippare! Och förvånade cockrar – för allt det där stora, lurviga försvann och i stället kunde de hitta lite fler sorkmynningar. Penelope och Deborah leker ihop. Artemis är nöjd för hon leker inte lika mycket. Hon föredrar en mer värdig attityd (allvarlig och eftertänksam min, ståtlig sittställning à la svart panter, väl genomtänkt grävning osv). 

Alla 3 deltog ivrigt i eftermiddagsborstningen (”Du – det är MINA öron som ska borstas, inte hennes!”), alla 3 blev blanka och alla 3 susade in för GODIS (7 kalorier per bit). Därefter försvann D och P in under verandan. Sedan kom de fram (inte längre lika blanka). De hade varit på skattjakt. P hade hittat en urgammal handsmidd spik. D hade hittat en takplåtspik. Jag fick spikarna – och så blev det godis igen. Alla 3 fick varsin, förstås.

Sedan blev det lite underligt tidigt på morgonen den 24. Penelope i synnerhet är fundersam. Det pågår (pågick) björnjakt häruppe. En ensam mycket liten björn hade ställt sig bredvid min bil. Den försökte hitta äpplen. Den ”gnurrade”, den luktade och den försvann riktigt fort rakt nerför uppfarten. På stela tassar vandrade i synnerhet P IN, för ”sånt ska inte finnas!” sa hon med mycket små ord. 3 timmar senare var det ”OK” att gå ut igen, sa i synnerhet P. A och D är mer erfarna. ”HEJA, cockrarna”, sa jag. Därefter hände egentligen ingenting på flera dagar, bortsett från att min nya, gula keps bara försvann. Den VAR ordentligt placerad på hatthyllan (180 cm upp). NÅN är en kepstjuv. Jag anar vem och det är INTE Deborah och INTE Artemis. Köpte mig en ny fast grön keps den 27:e. NÅN tittade lystert på den. Sedan bar NÅN ut flera vedklampar på verandan och såg oskyldig ut för vedklampar är tillåtna leksaker. Artemis och Deborah njöt, för de ansåg sig vara välartade och väluppfostrade cockrar. För övrigt fnissar Penelope åt hundar, som inte törs gå ner i källaren. ”Källaren är KUL” hälsar hon.

28:e var det ”14-dagarsjubileum”, vilket firades med extra mycket morgonkel och därefter med extra mycket kartongkvaddning (samt diverse sopning från min sida). På kvällen rullade alla 3 ihop sig på ”sovbordet”
(mitt f d nattygsbord) och somnade i total syskonfrid.

Den 29:e blev jag nöjd med mig själv för alla 3 traskade ut i snärjgräs och annat elände och gick att snabbt befria från trassligheterna. Artemis blev faktiskt riktigt söt med en massa gröna frökapslar uppe på hjässan. Deborah placerade in samma saker i svansfanan. Penelope? ”HA! JAG är förnämligt pälshanterad!” sa hon – och ”moppade” sina systrar ömsint. Sedan gjorde hon ett smakfyllt fynd. Långt bort i trädgården låg en av Sofus (se juli FÖRRA ÅRET) härliga äppelgrenar.  Den är världens härligaste och mest smakrika pinne, tydligen, för den bär Penelope med sig precis överallt. Slutligen avslutade vi dagen med regn. 3 glada cockrar vimsade omkring ute. 3 blöta cockrar kom in. Och så blev det sängdags och det blev ”godnattgodis” och därefter visade det sig att rofflorna hade haft sammanträde och fattade ett enhälligt beslut. ALLA kuddar var rättvist fördelade mellan cockrarna. I beslutet stod det dessutom mycket tydligt att jag kunde ha mitt huvud på ”sovbordet”. Sedan kom Penelope på att hon hade glömt sitt vedträ, så när hon tassade iväg för att hämta detta så passade jag på att erövra kudde.

Och nu är det den 30:e augusti och hösten har nog kommit. Vi ska få besök men hur det avlöper kommer i nästa månadsbok. (Den blir förhoppningsvis kortare, men det var spännande att se hur de 3 rofflorna lärde känna varandra och hur de sorterade upp livets olika sysslor sinsemellan. Jag klarade inte av att skriva mindre!

     ----------------------------------------------------------------------------------

Söndag 2 augusti

Månadsbok 2

6 juli till 2 augusti 2015

Det REGNADE, jaha, hela 6 juli, så där gnetigt och blött som bara tänkas kan. 2 dova cockrar surade. 14 efterlängtade mm dråsade ner. Klokt nog gjorde jag stadsärenden på förmiddagen den 7 (köpte mer förnämligt hundgodis bland annat). Kompisen Lina kom oannonserad strax efter 13-tiden och hade med sig MAT (och pyjamas och tandborste) och alla hundar blev mycket glada för det hade ju gått 2 dygn sedan de sågs senast. Lina tänker stanna till seneftermiddagen den 8 juli, sa hon. SOM de lekte! ”Jaga kompis i tvära kurvor”, ”lurpassa i högt gräs” samt ”slafsa vatten med tasshjälp” var mer påtagliga inslag. ”Varför torkar du golven?” frågade de med häpna miner. ”HÖRRU, vi behöver nytt vatten!” sa de flera gånger. De hade kul. Jag fick nytorkade golv (2 gånger samma dag). ”MIDDAG!” hojtade gänget redan klockan 17. De fick middag – klockan 18.15. Klockan 19 började ”gå-och-lägga-oss-tjatet”. Huset har vissa rutiner. På kvällen ska hundar ut för att sköta om sådant som kissning och eventuell skitning. INGEN hund släpps in innan alla hundar har åtminstone kissat. Deborah är i detta ärende föredömlig. Hon kissar. Sedan kissar Artemis på Deborahs fläck. Numera smyger sedan Lina dit och kissar, hon också. Därpå får hundarna varsin lilla godis. Sedan kommer stora galoppen mot sängen. Den omfattar ett särskilt inslag, nämligen totalsnurr för att kolla om jag har med mig den viktiga GODNATTGODBITEN. Den är precis lika liten som alla andra godbitar men den är HELIG och får INTE försummas. ”Man kan inte somna utan just DEN” har hundarna meddelat. Så vi genomförde alla rutiner och hanteringar och sedan placerade sig Deborah på det f d nattygsbordet, Artemis ovanpå kuddarna och Lina bökade nöjt ihop sig bredvid sängen. Fridsam inledning på natten. Resten var egentligen också fridsamt men i tur och ordning smög de iväg och drack vatten och i tur och ordning smög de tillbaka, gled upp i sängen och moppade över min näsa med våta morrhår, hakskägg och öronkanter bara för att stilla tala om att jag inte var övergiven.

Sedan var alla hundar glada hela dagen den 8 juli. Det var till att riva sönder kartonger i små bitar, att flisa sönder en tidning och strö flagorna över halva övervåningen, att göra STOR utgrävning bredvid ena yttertrappan samt att torka tassarna noga på filten ovanpå min säng. Vi (= jag) städade. 1 terrier och 2 cockrar deltog entusiastiskt. Det såg värre ut efteråt. Därefter började alla 3 att noga, begrundande och sakligt kolla varandra i ändan. ”Ska det löpas?” frågade de varandra. ”Jamen – redan?” mumlade alla 3 (efter 7 månader sedan förra gången). ”SAMTIDIGT? HURRA! HIT MED POJKHUNDAR!” meddelade åbäkena till slut. Därmed införde jag FÖRBUD FÖR HANHUNDSBESÖK (vilket inte tjejerna vet om – men det finns gränser för nöjen och deras konsekvenser).

Lina åkte hem och cockrarna funderade över frånvaron. Sedan började det regna på riktigt. Därefter funderade de inte. De surade.

REGN. BLÖTT GRÄS. DUBBELSURA cockrar. 9 juli var ingen bra dag, sa rofflorna.  Ett par dagar senare tyckte Lina att vi borde komma på besök, så det gjorde vi. Fast precis innan vi skulle köra kom Deborah på hur man öppnar grinden på farstukvisten. En begåvad cocker stoppar in ena framtassen i gallret och sedan puttar man alltihop lite uppåt och DÅ kan man dra litegrann och sedan är det bara att ta undan tassen och bända upp den förargliga grinden med huvudet. Artemis tyckte att detta var enormt bra gjort. Båda två traskade nerför trappan – och bort till bilen, ställde sig på bakbenen och frågade: ”Åker vi nu?”

Det blev ett lyckat besök. Det dracks vatten i fågeldammen, det grävdes i en rabattkant, det letades efter sork och en retsam liten fågel fick till slut Artemis att skälla. Den dumma fågeln satt ju aldrig stilla när Artemis tänkte fånga den.

Och SEDAN kom minsann Lina på kortbesök en eftermiddag och allt var frid och fröjd. Bara EN vattenskål fick spader och välte när flocken susade förbi men golv ska ju torkas, så golvet blev torkat.

Varannandagsvädret har fått rofflorna att kolla misstänksamt på morgnarna. Vid solsken susar de vidare ut och sköter viktiga bestyr. Vid regn slinker de in under verandan. Det går bara inte att morgonkissa i blött gräs. (Det går inte heller att klippa så blött gräs.) Fast det blev ju svalt så annars är det ju bra.

Fästingar! Här har vi rådjur. Rådjur är makalöst söta och eleganta. Det är väl den enda ursäkten för deras del. Rådjur transporterar fästingar (2000 – 3000 per individ). Så här använder vi motmedel. Just nu provar jag Effipro. Medlet tycks fungera. Rofflorna brydde sig inte ett dugg om att jag applicerade motmedlet. Inte en enda sabla fästing hittills i någons päls eller hud. För övrigt är det till för cockrarna att ha riktigt torra, fina ögonkanter och väldoftande öronmynningar, är det. De har för övrigt smort in sig i tallkåda IGEN, båda två. Det doftar friskt och rent och är obeskrivligt kletigt. Alltså fastnar diverse annat i kletet. Var landar resultaten? Just det. Rena lakan, rena lakan, rena lakan …

Och så åktes det BIL hem till Lina den 16 juli och JESSIKEN så roligt 3 hundar hade det! FÖRST kollade allihop ordentligt hur det låg till med löpningsfasen, sedan lekte de ”göra-valp-leken” och sedan bara öste de runt. Linas husse fick låna min slipmaskin, så han susade förbi ett par gånger, för han hade ROLIGT. Linas matte skrattade. Sedan skulle vi åka hem och då fick hussen ha kvar slipmaskinen och då skrattade Linas matte ännu mer. Lina grät stilla vid grinden när hennes kompisar for hem. De trötta kompisarna somnade i transportburen!

17 juli blev de ARGA GULSPARVARNAS DAG. Alltså – rofflorna släpptes ut för morgonbestyr. 2 minuters frid. Därefter var det arga fjädrar, ilskna gulsparvar och 2 i hög grad ampra cockrar. Hur skulle jag, arma idiot, kunna veta att gulsparvarna hade tänkt sig att göra fler ägg och detta inne på den annars så fredliga gräsmattan? ”Fågelhundar” – jo tack! Kriget pågick i flera timmar. Sedan försvann de förbaskade gulsparvarna och två rätt så sura men malliga rofflor återtog SIN gräsyta. Två cockrar muttrade rätt mycket när vi till slut gjorde natt. Jag misstänker att de i halvslummern summerade exakt hur en duktig cocker avfjädrar en fjantig gulsparv. Sparvarna? De flyttade flera meter bortåt. De sa också en massa saker. Förmodligen var det riktigt oartigt.

18 juli hojtade jag in Linas husse (han som har lånat slipmaskinen) för jag är ilsken på en elak droppkant precis utanför trevliga dörren ut mot verandan. Lina kom också för det var ju så länge sedan hundarna hade träffats. Så medan hussen och jag begrundade hur man (vi) ska kunna avstyra regndroppseländet så bekräftade tjejerna det där med LÖPNING. (HEJA, PENELOPE! Du kommer att behöva omprogrammera allt!) Här finns en rejäl, hög, trappstege. Den omvandlades till kurvtagnings-monument och rörde sig bekymrat medan antingen hussen eller jag stod högst upp. ”KOLOSSALT roligt” hojtade tjejerna och gjorde nya loopar. Sedan skulle det has godis. Det ficks godis.

De är ganska nyklippta, jo. Tallkådeinsmorda cockrar får klistrig päls. En sådan päls kan inte kammas och inte borstas, dvs det blir en variant av mohikanfrisyr av eländet. Det var bara motorsaxen, som till slut kunde hantera saken. Det blev 2 riktigt snygga cockrar fast det där med fanor fick vi skrota. Svansarna hade undgått kådan så svansarna är anmärkningsvärt stiliga.  Och sedan blev det STOR kloklippning och ALLA klorna på båda rofflorna blev så snygga så. Det var inte ens i närheten av tassamputation, påpekade de efteråt. Det blev alldeles tyst på golven också, så den fåniga klon på Artemis vänstra baktass blev tydligen bra klippt, den också.

23 juli var jag iväg till stan på morgonen. Begrundade vädret innan jag for, så jag drog ur telefon och dator. Det var bra gjort. Det blev åskväder. Skyndade mig hem och in och mötte 2 upprörda rofflor. ”UT! Vi vill UT!” sjöng de – för ÅSKA är kul o0ch då ska riktiga cockrar vara UTE, menar de. De fick inte gå ut för jag är ibland helt oförstående. Fast när jag sedan släppte ut dem – efter åskan – så vägrade de för det regnade. Jag förstod dem lite senare. Regnmätaren visade på 50 mm när jag tömde den på kvällen. Däremot var det fint att skutta i pelletskammaren och att vandra med mig ihop med pelletsspannarna.

24 juli förde jag oväsen till rofflornas stora förtjusning. Jag slipade ett bord och höll klokt nog till ute på balkongen. Det blev massor av damm. Tjejerna assisterade när bordsytan därefter torkades av. Gyllene morrhår – jaha. Gyllene öronkanter. Gyllene tassar. Fin bordsyta.  (Och missfärgade jeans.) Så vi drog oss tillbaka på verandan, monterade parasollet och gjorde ingenting på eftermiddagen. Sedan bäddade hundarna sängen. Därefter bäddade JAG sängen – och detta skedde med stängd dörr mellan hundarna och mig. Bädda? Det inleds med att madrasshelvetet ska förpassas i läge. Det går inte när 2 lyckliga rofflor står ovanpå. De kved stilla på andra sidan dörren när sedan lakan, kuddar och täcke kom på plats. Därefter snyggade hundarna till sängen så att den blev cockeranpassad.

Cockrar + regn = USCH!  ”Usch” har 2 avdelningar. Avdelning 1 består av regnhatande cockrar, för HUR ska en cocker kunna förrätta behov i blött gräs och med strilregn uppifrån? Det är ovärdigt, anser rofflorna. Det har förekommit att det därtill har varit totalt omöjligt, enligt samma rofflor. OK, 40 millimeter under samma dag ÄR påfrestande. Därmed infinner sig avdelning 2. Man städar golv. Man städar dessa golv ganska ofta. I bästa fall handlar det enbart om våta och smutsiga tassars avtryck. Resten begriper en erfaren hundägare som i princip har rumsren hund (som HATAR regn). Min förnämliga Johanna (Örlidens Helle, född 1975, black and tan,) skulle ha rågarvat åt fjomporna.

Det blev sedan så att jag förpassade återvinningsmaterial till containerstationen. Med slokande öron insåg Artemis och Deborah att i synnerhet DERAS mest älskade kartongsaker försvann. Tydligen var den mjuktuggade mjölkförpackningen allra mest saknad. Fast slutligen blev det ganska kul, för den 1 augusti kom Lina på eftermiddagsbesök och samtidigt passade jag på att lackera det där runda bordet (ute på balkongen för det regnade inte märkligt nog). Alla 3 tänkte sig hjälpa till men FY så illa lacken luktade!

Och nu är det 2 augusti och möjligen ska vi åka hem till Lina och hennes människor för förmiddagskaffe och sånt.

      -------------------------------------------------------------------------------

Söndag 5 juli

MÅNADSBOK 1

8 juni till 5 juli 2015

Nu är de unga och vuxna, Artemis och Deborah. De lever sina liv i en rolig blandning av ”välartade” och ”komplett hopplösa”. Det där med ”välartade” har ganska ofta varit riktigt påtagligt. ”Komplett hopplösa” dominerar.

Inkallning fungerar oftast klockrent! Det roar dem att kunna ”Stanna” och ”Försvinn” (det senare när jag inte vill ha cockernosar inblandade i det jag gör). ”Tillåtet” fungerar också – OFTAST. Det brukar förstärkas med ett ”TYST”. Det blir fridsammare för dem, som passerar nere på landsvägen. Gränsen för rofflorna (och mig) går vid mopeder och motorcyklar med superextra mycket oljud. Då morrar jag också. Detta anser tjejerna vara särdeles kul, så de skäller lite extra.

Numera är alla ryggsäckar förpassade högt upp. Kom hem den 10 juni. Mötte först en ÖPPNAD ryggsäck och sedan 2 nöjda cockrar. NÅGON (anar vem) hade hivat ner den. NÅGON (troligen samma bandit) hade fixat blixtlåset, varpå BÅDA hade muddrat innehållet. Deborah sög förnöjt på en kamouflagefärgad, elastisk klisterbinda medan Artemis hastigt släppte greppet om en rejäl, grön förstabandsväska (oöppnad). Vi blev sams efter ett par timmar hundarna och jag. De gick UT, gjorde de och pysslade runt med utesaker medan jag vidtog klokare åtgärder vad avser just ryggsäckar. ”Fy-sprej”? Har testat. Fungerar i princip som extra läcker marinad.

Med viss bävan åkte jag till Lund och var hemifrån i nästan 3 dygn. Linas snälla människor var cockerpassare. De är kloka, erfarna och hundvana men med tanke på Deborahs talanger så utfärdade jag ett antal varningar. ”Hantering av nätstängsel” ingick. Vad hände? Rofflorna sov hemma och åt hemma. Dagtid var de hos Lina och i princip uppförde de sig riktigt bra. Fast husse Bosse upptäckte på söndagen att han plötsligt hade sällskap av Deborah när han stod och pratade med en granne en bit bort och utanför nätstängslet. Utbrytardrottningen hade fixat ett specialhål och traskat efter. Artemis stannade kvar hos Lina på insidan för Artemis var nog en aning generad över Deborahs tllltag. Lina var SUR för hon tog sig inte igenom hålet (precis som det var hemma hos mig för ett tag sedan).

I Lund träffade jag Penelope (rofflornas helsyster). Hon nosade med tydlig förvåning på i synnerhet mina skor och jeans, såg fundersam ut ( ”HM! Känner jag igen den där doften?”) och godkände mig. (Det var bra det, för jag har tagit över ägandet och det blir nog så, att Penelope kommer hem till sina systrar i Bollnäs framöver.)

Sedan kom jag hem och då var det tjejernas tur att förvånat nosa på mina skor och jeans – och med samma min (”Alltså – det är något bekant med den där doften, ju!”).

Strax före midsommar kunde jag äntligen klippa gräs! Massor av lurvig gräsyta jämnades till. 2 i hög grad sura cockrar var ordentligt instängda. Sedan släpptes de ut för inspektion. De gick på stela tassar och med missnöjda nosar rakt ner. ”SABOTAGE!” sa de. ”Vi kissar under verandan” sa de sedan. Fast dagen därpå godkändes gräsytorna.

Midsommarafton blev en sådan där enormt fridsam dag för vi hade inga besök, så vi gjorde nästan ingenting utom BORSTNING AV COCKER och det var väldigt skönt, ansåg rofflorna. De var väldigt stiliga i flera minuter. Sedan flög de ut i gräsmattan och rullade sig kolossalt energiskt och sedan var de inte alls stiliga längre. De var gröna. Detta extra pälstillskott såg de sedan till att kava av sig i och på min säng. Jag (vi) fick renbäddad säng till midsommarnattens vila. Det må vara fint med 7 blommor under kudden men jag vill INTE sova ihop med en massa kortväxt hö.

Vovvar, som är ute, ska tydligen ha tillgång till torr, ren och från markytan osv upphöjd viloplats i skugga samt därtill ständig tillgång till frisk, rent vatten i ren vattenskål. Detta är utmärkt. Vovvar ska ha det riktigt bra och klokt ordnat för sig. Jag har dels en makalöst lång veranda, dels en godsramp vars övre del är ett trädäck. Så jag donade runt och mätte avstånd och ytor och höjd över mark och gjorde i ordning 2 olika sådana ”viloplatser i skugga”. Det är de enda platser, som hundarna aldrig uppsöker (fast det också finns skugga just där). Dvs, innan jag hade begått dessa ”attentat”, så var platserna omtyckta. Jag har FÖRSTÖRT platserna. Artemis och Deborah letar numera reda på de i särklass varmaste ställena på marken, hivar sig på rygg mitt i solgasset, fäller ut öronen, benen och svansarna samt slumrar förnöjda. LÄNGE, dessutom. Sedan blir de törstiga. Då samlar de ihop sig, traskar längs verandan till vattenskålen, dricker, njuter – och återvänder till solgasset. Det enda som fungerar är vattenskålen för den rensar jag flera gånger per dag eftersom den används som diskho mm av tjejerna. Jag har berättat för dem om Jordbruksverkets anvisningar och regler. Jag tror att jag vet vad rofflorna svarade men det ska nog inte översättas.

Lina, den gyllene terriern, susade in på morgonen den 27 juni för hon tänker sig att bo här i några dygn. Hon hade med sig mat och tyckte att hon kunde få alltihop bums. Det fick hon inte. Men hon kollade ordentligt att hennes matskål fanns kvar i köket och sedan kollade hon SIN sovplats bredvid min säng, rusade ut och grävde litegrann och sedan tvättade hon framtassarna i utevattenskålen (som därefter fick nytt, rent vatten).

Tidigt, tidigt på morgonen den 28 juni uppfann Lina och Deborah en alldeles ny lek. Den omfattade sådant som ”hoppa över sängen”, ”ta tvärkurva under bord”, ”sladda in i träskor”, ”välta vattenskål” samt ”dra kompisen i svansen”. De hade enormt roligt. Artemis njöt för hon erövrade mina öron.

Vi steg upp på riktigt väldigt tidigt. Jag behövde kaffe. De ville ha FRUKOST! Sedan vilade hundarna. Jag moppade vatten och återställde annan ordning efter lekstunden. Fast sängen gick inte att bädda. Det infann sig plötsligt 3 ystra hundar som deltog i aktiviteten. Årets första varma dag anlände (det blev till slut +28 i skuggan). Jag satte ihop ett parasoll för att få lite skugga på verandan. De hjälpte till. Inga tassar kom i kläm (parasollfoten är av granit och väger 15 kg) och ingen cocker hann stjäla brickan och skruven till parasollstativet (Deborah försökte). Skugga infann sig. Jag njöt. Det gjorde hundarna också. De lade sig i solgasset, gjorde de (jämför med text lite högre upp). Det var en riktigt lyckad dag, sa hundarna när vi gick och lade oss (i den fortfarande nästan obäddade sängen).

Nästa morgon var det sovmorgon! Ingen hund steg upp före 06! Då steg alla 3 upp och det gjorde jag också. Med viss möda fick jag slutligen på mig jeansen (det drogs i byxbenen) och skorna (som vandrade iväg i käften på varsin hund). Tog bort de där fina hundplatserna i skugga. Jyckarna hade alldeles själva kommit på att utemöblerna på verandan var suveränt bekväma (och i skugga). Jag fick i nåder sitta i en av trästolarna (fast tjejerna surade en stund när jag påpekade att bordet var MITT revir). Det förblev en stillsam dag, för det blev varmt igen. Sedan åkte Lina hem på kvällen och sedan bäddade Artemis och Deborah precis överallt i och runt sängen.

JUBEL! HUSSAR IN! Det handlade om fönsterlås mm och 2 låssmeder. Grabbarna sprätte träspån omkring sig och hade roliga batteridrivna verktyg och förstod cockrar och allt var synnerligen lyckat, sa rofflorna. (Vi får alldeles för ofta besök av antingen fattiga knarkare eller fattiga personer från ett av de baltiska länderna. Oavsett grupp så stjäl de allt, som kan säljas. URK!)

2 juli kom den riktiga värmeböljan. Rofflorna började sucka redan klockan 14. Då var det bara 32 plusgrader i skuggan. Det blev 38 plusgrader …  Lyckades att ha enbart 24 plusgrader inomhus ”MEN” sa cockrarna bekymrat på kvällen ”så HÄR kan vi inte ha det i natt, ju!”  Därpå fixade de undan fleecefiltar och annat som kunde tänkas ha med värme att göra. Sedan blev de tvungna att fixa lite till för de där varma sakerna hade ju hamnat på de svala fläckarna på golvet. 3 juli blev det bara +33 till slut, utomhus. DÅ surade rofflorna för deras härliga, svala översta trappsteg av granit blev VARMT. 4 juli uppfann rofflorna en alldeles ny plats inomhus. Den finns mitt i ett svalt drag och där kan cockrar njuta. Problemet (för mig givetvis) är att det handlar om tröskeln mellan två rum på bottenvåningen. Två små cockrar kan blockera en tröskel alldeles kolossalt. Så tröskeln blev samtidigt praktiskt huvudstöd för hundar OCH hopphinder för mig. ”Hoppa du” mumlade de. ”VI njuter” lade de till varenda gång jag behövde passera platsen. Det blev en i övrigt angenäm dag med bara +30 på eftermiddagen. En fördel med värmebölja är att Artemis och Deborah lägger samtliga planer på bus och hyss på hyllan. Jag anar att det handlar om lagring (med tillväxtfaktor) och att resultatet kommer fram när det blir svalare. På eftermiddagen satte jag in transportburen i bilen. De begrep att något kul skulle kunna tänkas äga rum. De SJÖNG, tvåstämmigt, den stora, vackra ”VI-SKA-ÅKA-BIL-SÅNGEN”. ”Jodå, men 5 juli” fick de veta. De begriper inte datum men de blev en aning molokna och höll extra noga reda på mig och vad jag sysslade med. Sedan blev det kväll. Det blev sängdags. Det var (för) varmt inne. Tydligen var vattenskålarnas innehåll också för varmt. Raska tassar välte dels den där ”skvimpfria” skålen, dels den rejäla skålen i sovrummet (”HIT MED SVALT VATTEN!” var budskapet). Torkade upp kasserat vatten. Fyllde skålar med SVALT vatten. Lade mig. Kunde sedan begrunda hur två cockrar tassade omkring och letade svala golvytor. Det är otroligt hur djupt cockrar kan sucka.

5 juli ÅKTES DET BIL! De var lyckliga! De hoppade in själva! De satte sig, sida vid sida! Och de sade inte ett enda knyst! Sedan lekte de i Linas trädgård och Lina var lika glad som cockrarna. Alla 3 sörplade vatten i fågelbadet och alla 3 behövde klappas och allt var lyckat, sa de. Sedan ÅKTES DET BIL för vi for ju hem och 2 nöjda rofflor sa inte ett pip för det där med BIL – det är HÖJDPUNKTEN i cockerlycka (tydligen). Till lycka hör att ”normal, svensk, sommar” är på ingående. MOLN! Bara +23 ute! Så vi svalvädrar huset (och golven). Och så är det lovat regn! Fast det vet inte Artemis och Deborah.

     ------------------------------------------------------------------------------------

Söndag 7 juni

Veckobok 17

18 maj till 7 juni 2015

Lina, trevliga terriern, var här hela vecka 21. Måndag morgon var stillsam, jodå, tills toalettborsten kom flygande igen med Lina efter sig. Därpå yttrade jag om igen saker om toaslettborstar, förpassade borsten till dess korrekta plats, samt noterade 2 lyckliga cockrar samt en ganska surmulen terrier. Toalettborsten höll sig på plats efter detta. Lina suckade länge. Sedan talade hon tydligen om för sig själv att en terrier ger aldrig upp, så hon traskade iväg till kartongpåsen. Artemis och Deborah traskade efter. Frid uppstod på det sättet, att kartongpåsen röjdes fullständigt och allt bars iväg och spreds på övervåningen. Tisdag morgon grät Lina så där övergivet när vi var ute på morgonvända i trädgården. Hon fick beröm – efteråt. Den där sanslösa Deborah hade lyckats att vrida undan en nedre del av Gunnebostängslets bottentråd och sedan hade de (GRRRR) cockrarna smitit ut genom det försynta hålet, som en skicklig cocker kunde buffla fram. Lina tog sig inte genom hålet. Hon var avundsjuk. A och D kom HEM – snabbt - och in genom stora ytterdörren. Lina grälade tydligen ordentligt på dem. Sedan grälade alla 3 på mig när jag reparerade skadan.

Och så fick vi besök av de där små fina Jack Russell-hundarna och det gick suveränt. Alla sa alla fula ord och sedan kunde alla traska omkring utan att apa sig mot någon annan.

MAT hanteras försynt. ALLA dreglar när mat läggs i skålar. Alla väntar på servering. Man VÄNTAR på att få slicka de andras skålar.

Man sover precis där man behagar sova. Jordbruksverket kommer att kontaktas av mig. Jag vill veta hur in i helsike jag lär hundar de laganvisade ytorna. Favoritplatsen här är en skinnfåtölj. Ytan är 49 gånger 49 cm. DÄR knycklar de ner och ihop sig. 2 vuxna cockrar och 1 vuxen terrier. Det är tassar och nosar och öron i en härlig oreda. På – alltså – en tydligen totalt olagligen för liten yta, om Jordbruksverkets anvisningar skall gälla. Sådant tycks inte hundar bry sig om. Jag ska försöka förklara ytanvisningarna framöver. För hundarna alltså.

På torsdagen fick vi nytt och väldigt fint besök av 2 STORA tikar och jädrar så mycket små hundar hade att göra med att dels vara artiga, dels lyckliga.

Fredag hände detta, att jag fraktade hem ett särdeles illa hanterat svetsförskinn. Förskinnet är gjort av spaltskinn. Det var svartbrunt, nästan oböjligt och luktade HMPFRRR. Herr Sofus den duktige skulle ha sagt ”ÖRRP? HÖRPRFF?”, skulle han ha sagt. Det sa de 3 tikarna också, nästan. Jag sa diverse annat. Nu (lördag) är svetsförskinnet rent, smidigt och riktigt snyggt. Hundarna hävdar att det är deras förtjänst. De deltog med stor förtjusning i hela hanteringen. Nu är de en aning sura, för svetsförskinnet hänger HÖGT upp för sluttorkning.

Varenda natt är det natt. Då sover hundar (oftast). Denna gång har Lina tydligen bestämt sig för att sova på rygg tätt intill sängens ena sida. Magklappning förljuvar terriersömn, har det visat sig. Alla 3 har lärt sig ett visst mått av tålamod. Alltså kan alla sitta ner och vänta på godis. Alla väntar snällt på att få sin skål serverad. Alla kommer på inkallning!

Toalettborsten visade sig sedan vara oändligt ensam (igen) så Lina hjälpte den att få sällskap en stund. Det blev en kort stund. Toalettborsten grälades ut, Lina fick sig ett FY och cockrarna fnittrade. Därefter undvek borsten och Lina varandra. Här är det kul ibland. Alltså kom ett par dagar senare min arbetskamrat med sina 2 stora hundar. Hundarna beordrades in. Därmed var det 5 tikar av 4 olika raser och i olika åldrar. ”Häftigt!” sa Lina efteråt. ”Makalöst KUL!”, ansåg cockrarna. Sedan slafsade de 3 i sig middagen och gick och la sig, gjorde de – i min säng.

Artemis och Deborah surade i 2 dagar när Lina hade åkt hem 24 maj. Sedan kom jag hem den 26 med en alldeles ny gräsklippare. Den kollades, den putsades och den godkändes av rofflorna (Sofus tycks ha lärt tjejerna olika saker). Dessutom hade jag med mig svetsförskinn nummer 2. Det var i ett ännu värre skick än nummer 1. Det ska inte liksom ”klinga” när man knackar på ett läderförkläde. Vi hjälptes åt med sadelsåpan. När skinnet hade torkat fick tjejerna INTE hjälpa till med läderoljan. Alltså är jag korkad, anser de. Detta bekräftades när förskinn nummer 2 hängdes högt upp för sluttorkning. ”Allt av skinn angår cockrar”, har de buttert meddelat.

Sedan kom jag hem med en liten våtslipmaskin. Samma ömsinta cockerhantering av maskin igen! Fast när jag hade oljat in lädertrissan och sedan lagt på brynpasta blev tjejerna lite purkna, för då var ju lädret liksom oaptitligt, ju.

Och så blev det 30 maj alldeles väldigt fort. Stort jubel och 2 sotiga hundar! Jag tömde den stora askspannen – och kräken ställde sig förstås i mottagande vindriktning. Det syns mest på den f d vit-svarta Deborah. Hon är gråmelerad. Artemis skimrar lite så där askgrått. Vi umgås för närvarande flitigt med en borste, jo.

Och så blev det juni och därmed regnperiod. Det regnar varenda gång vi går ut. För säkerhets skull blåser det också (jämför askspannstömningen). Lönnen har fått stiligt lövverk, så i princip är det nästan torrt under den. Alltså kan cockrar sköta vissa behov under lönnen. Det finns bara ett problem. Det blåser ibland riktigt ordentligt. Då dråsar det vatten ner på en skötsam cocker. Artemis och Deborah tycks ha diskuterat saken och kommit fram till att det är nog – trots allt – klokast att försvinna in under verandan.

Visselinkallningen fungerar i regel klockrent. De har ju varsin signal och sedan finns det en gemensam (som fungerar också på Lina). Ska börja träna dem på varianten ”handblåsning”, för det ljudet går längre. Handblåsning? Man kupar händerna, placerar överläppen på tummarnas invikta övre leder, blåser rakt ner och in i handkupan och sedan kan man ändra tonläge med hjälp av fingrarna och ändrade vinklar på händerna. Det går att blåsa melodier också.  (Jag kan busvissla också men då blir hundarna vansinniga.)

Här finns det en liten klotgrill. Den har bott inne sedan i höstas. Nu bars den ut och borstades av på utsidan (allt på insidan rengjordes i höstas, ju). Fick assistens, förstås. SAMT häpna kommentarer. ”JA!  BRA!” följt av ”VA? Varför ställer du den DÄR?” (den ställdes i skyddat läge på verandan). Minsann att 2 tikar kom ihåg var grillen stod vid grillning förra sommaren! De susade iväg till plattorna, nosade, susade tillbaka till grillen, sniffade och återvände till grillplatsen. Sedan stirrade de på mig med minen ”du är ju DUM, ju”. Längst inne i deras valpminnen finns förmodligen resterna av hur gott det luktade när olika människor förvandlade korvar och köttbitar till sotiga, halvråa och ibland på ytan nästan förkolnade oätligheter. VALPARNA FICK INGENTING! (Jag är hård, elak samt petnoga med mina hundar och deras intag av ”ätligheter”.)  Sedan bar jag hastigt in grillen den 1 juni för vi fick oväder. Små grillar ska inte blåsa iväg, helst. A och D blev nöjda, för nu var det bättre ordning med grillen. Alltså parkerade de ett par trasselrep invid den för att liksom bekräfta nöjdheten. 2 juni kom sotaren. Han är omtyckt. Rofflorna assisterade nere i pannrummet. Pannan är ren. Tjejerna är lyckliga. De blir säkert rena igen framöver (hade precis fått väck förra sot- och askeländet efter askspannstömningen).

Sedan regnade det. Sedan lönade det sig att torka golven. Rofflorna torkade i min säng. Och sedan blev tjejerna lyckliga för sotaren kom tillbaka 4 juni på kvällen. Han stannade i flera timmar. Den (OBS! CENSUR!) fjantiga pelletsbrännaren bar sig (som vanligt) illa åt. A & D assisterade av alla sina krafter men den här gången lyckades inte D att stjäla en liten skruv. Och sedan blev det 5 juni och då kom det 2 hussar! Hussarna är elektriker. I stationshuset är det så, att trots nya elkablar osv inomhus så pajar de fina, miljövänliga och svindyra ”glödlamporna”. Dessa glödlampor har en massa garanterade timmar men det struntar de i. Artemis och Deborah och jag har ficklampor lite överallt. Hussarna försöker räkna ut var det kan vara konstiga glapp i systemet. Jaha, hussarna for och sedan öppnade jag den högra boden och drog ut den nya gräsklipparen, för den har ett batteri som ska laddas i flera timmar och IDAG skulle det inte regna för ovanlighetens skull. Låt mig säga det så här: boden undersöktes ORDENTLIGT. Därefter kom Deborah ut med en särdeles väl använd, troligen uråldrig, arbetshandske och Artemis hade hittat en ensam liten kartong (troligen lika uråldrig). Rofflorna sneglade på gräsklipparen och sedan försvann de in under verandan och pysslade med sina fynd. Dagen avslutades med en ofantlig språngmarsch med tillhörande längdhopp över och runt och genom allt i trädgården. Artemis vann! Hon är supersnabb. Väloljad raket, jaha.

6 juni. JUBILEUM! Idag för ett år sedan tog jag mig till vår kennel (efter att ha lyckats köra vilse i Harlösa, vilket var snopet för jag har bott 19 år i Revinge). Parkerade vid kyrkan i Bjäresjö och minsann att Lotta kom med en kolossalt liten Deborah i famnen! Idag är Deborah en urstark, lagom stor och mycket uppfinningsrik cocker-spaniel (det går bra att kolla alla hyss, som har redovisats i veckodagboken). Sedan var det lätt att se den lilla svarta valpen Artemis i myllret av valpar. Artemis är numera en vacker, smal, lagom stor och fortfarande ganska blyg viol, som assisterar sin syster när hyss ska genomföras. De är skickliga med sina hyss.

Vi tragglar med konsten att hålla tyst på tillsägelse. ”Enormt SVÅRT”, anser rofflorna. ”Vi har ju massor att säga, ju”, brukar de lägga till med missbelåtna blickar på mig. De börjar fatta kommandot ”TILLÅTET! TYST!”. Detta avser bland annat barnvagnar, förbigående hundar, småpojkar på cykel, moped eller fyrhjuling samt ystert skällande hundar i grannskapet. Tjejerna får alltså skälla för att markera saker och de får skälla ordentligt (för det ingår ju i den grundväsentliga uppgiften för en hund, nämligen att vakta sitt revir).

Nationaldagen kom att kryddas av Linas plötsliga besök. Som vanligt susade hon in genom ytterdörren, struntade i mig, satte fart mot ”dörren till perrongen” och fick med sig A och D i en lycklig vända i det våta gräset (för det började regna). Därpå öste gänget in och upp för att kolla läget. Slutligen rasslade gänget ner, fick godis samt försvann till MIN säng för att torka. Någorlunda torra hundar hjälpte sedan till med att bära pellets och kunde undersöka pelletskammaren för första gången efter påfyllningen. 3 guldskimrande hundar krävde därefter godis eftersom de hade godkänt pelletsförrådet. Tur att huset är försett med ordentliga borstar. Lina åkte hem på kvällen. Då grät Artemis och Deborah litegrann. Sedan tröstades de med fejning av öronlappar. ”Härligt!” summerade de tilltaget.

Och så blev det 7 juni och banne mig JUBILEUM igen, för det är precis 1 år sedan rofflorna kom hem till sitt stationshus. De anar förhoppningsvis inte att de är 2 särdeles lyckade cockrar. Jag brukar hålla en uppfödare någorlunda informerad om valp osv – men att dessa båda tikar skulle bli föremål för en tämligen detaljerad dagbok hade jag inte föreställt mig. Att den hamnade på Bright Dream´s hemsida kom att hålla både Anki och tydligen åtskilligt andra informerade om Artemis och Deborahs första hela år i Bollnäs gör mig både lite generad och mycket stolt. Tack, alla läsare, för att ingen av er har grälat på mig. Nu kollar jag med Anki om dagboken ska fortsätta och i så fall i vilken omfattning.

Ylva Vramming (ylva.vramming@telia.com)
      --------------------------------------------------------------------------------

Måndag 18 maj

Veckobok 16

20 april till 17 maj 2015 

De har det bra, cockrarna. De slipper det eländes kaos, som handlar om en helt ny dator med helt nya (fånigt krångliga) program. I stället njuter de av alla smaskiga maskrosor som poppar upp i gräsmattan. Daggmaskar ingår i delikatesslistan. Och gullvivor är märkliga varianter av maskrosor.

Deborah har finslipat konsten att hantera ryggsäckar. Det finns inte det fack, som inte hon klarar av att öppna. Artemis tycker att detta är väldigt bra, för då kan hon också muddra igenom ryggsäcksavdelningarna och plocka åt sig spännande saker. ALLA blyertspennor är numera kvaddade på längden och tvären. Fast bäst är Pilot Fineliner, menar rofflorna. Det råkar vara min favoritsort till penna. Den skriver med svart tusch. ”ÄNTLIGEN!” tycks tjejerna ha jublat när de klarade av att krossa höljet och få ut den lilla patronen i den senaste. Det blir fläckar på golvet, kan jag tala om. Permanenta fläckar, dessutom.

Sommarvattenskålen ute på verandan är ett underverk av ständigt ren med ständigt nypåfyllt svalt vatten. Orsaken är enkel. Vattenskålen är en trevlig rengöringsplats för kottar, murkna pinnar samt annat som en cocker anser att cockern ska blöta ner. Vi springer så att säga i skift, hundarna och jag, fast inte med samma syfte.

HUMLOR! Det är märkligt med HUMLOR, påpekar Artemis och Deborah. Det surras och så kommer det en lagom liten lurvig plupp vinglade i luften – och så går det inte att fånga pluppen för den vinglar, som sagt. Då är fjärilar lite roligare – fast de är konstigt svårfångade, de också. Sötast var den citronfjäril som landade uppe på Artemis skalle – och då kom Deborah av sig helt och bara stirrade.

30 april hade vi roligt för då kom min lilla klass i svenska hem för avslutning. Det fotograferades och det var ”groupies” och andra bilder och ”jag med cocker”. Det enda riktigt usla – enligt A och D – var att inte en enda liten nygräddad våffla hamnade på golvet. Sedan blev det kväll (och Valborgsmässoafton). Fridsamt, det var precis vad det var. Duktiga cockrar sover i lugn och ro trots en eller annan smällare. 1 maj var det ännu fridsammare, för då sov hela grannskapet.

Plockade fram gräsklipparen. Ska köpa en ny gräsklippare. Dödare motor finns inte på en annars nyservad (äldre) gräsklippare. Rofflorna har undersökt allt och de håller tydligen med. Handgräsklipparen fungerade fint men ca 1900 kvadratmeter bucklig gräsmatta kräver bättre don. Gräsmattan är bucklig eftersom det har grävts alldeles väldigt mycket av starka och flitiga cockertassar.

Sedan var vi hos veterinären och det var kopiöst skojigt, ansåg tjejerna. Resultat: de är ordentligt vaccinerade. Båda har fina ögon, rena och fina örongångar, blank och len päls, perfekt hull och riktigt bra muskler, bra tassar (och välklippta klor) och tycks må så där riktigt bra. Artemis, den svarta och långsträckta cockern, väger 10,85. Deborah, vit-och-svart, är kompakt och liksom ”fyrkantig” och väger 10,40.

Detta blir en kort ”veckodagbok” för dels drabbades min tidigare dator av svåra hälsoproblem (drivrutinerna gav upp), dels drabbades jag av den nya datorn (se överst). Hur som helst så har vi kompisen Lina här sedan lördag 16 maj och hon stannar till söndag 24 maj. ”MER KOMPISTRÄFFAR! LÄNGE!” är det eniga utropet. Vetefärgade iriska terriertjejer älskar att busa med cockervänner – och att sova i sängen ihop med kompisarna. Det blir varmt – och trångt …  Jag sover så att säga ”underst”.


Söndag 19 april

Veckobok 15

30 mars till 19 april 2015

Snön försvinner. Problem uppstår! VAR kan en cocker kissa ute när det är brunt gräs och inte snö under ändan? Deborah har tagit som stor uppgift att gräva fram den undre träramen till verandans södra trappa. Hon är riktigt duktig! Artemis inspekterar uppifrån den allt större håligheten och då och då plockar hon en sten och bär in den. Jag har en växande sten- och grushög inomhus. Ibland förpassas bytena UT. Då bärs det in fler och mer. Den ståtliga lönnen behövde möta en grensåg. KUL! MER! hojtade rofflorna efterhand som det dråsade ner saker. Fast egentligen är lönngrenar elaksinnade för det går alltså inte att apportera dem! OK, då får de fungera som hopphinder i stället. För säkerhets skull vill jag tala om att rofflorna fanns på andra sidan grinden och att jag hade en hjälm på huvudet i samband med grensågningen. Redan hjälmen fyllde dem med entusiasm! De har lärt sig att just den hjälmen betyder att något spännande ska ske.

Sedan fick vi hem pellets! Pellets är bra att ha för då blir huset varmt. Vi hjälptes innan åt med att städa pelletsförrådet (och 2 rofflor kissade bara LITE på varsin plats på masonitgolvet). Sedan försökte de att montera brädskyddet i dörröppningen och sedan skred de på värdiga tassar till frysboxens rum för att kolla att jag bar upp mat. Jag bar upp mat.

TASSAR!  Tassar är välmonterade och mycket viktiga delar av en cocker-spaniel. Tassar består av en massa olika detaljer. KLOR utgör en sådan del. LURVIG OCH LORTIG PÄLS utgör en annan del. Mina båda är skickliga på att dels få fram extra långa och vassa klor, dels särdeles fjantiga pälskanter på tassarna, mellan tårna och baktill. Vi har diskuterat saken. Artemis och Deborah hävdar att de är oskyldiga. Alltså klipps klorna hos ett proffs. Resten klipper jag. ”Jamen, du KITTLAS” brukar rofflorna säga.

Här finns gamla, skadade, äppelträd.  5 april hämtade jag hem 2 förnämliga, alldeles färska komockor.  Det tycks vara den mest åtråvärda spann, som finns. Att jag förblir en oförstående idiot ingår i saken. När jag har lyckats att knacka fram ett par lerkokor, så ska jag göra mölja och sedan behandla träden med möljan. Rofflorna behöver verkligen inte behandlas med den smeten.

Birk, den lille vallhunden, tog med sig sina människor på eftermiddagsbesök den 6 april. Denna gång lät han bli att ens försöka valla cockrarna. I stället lekte de ”jaga hund”, ”hoppa över lönngrenar på marken” samt ”göra rundor runt lövkomposten”. Birk är en aning lågbent, så det där med att hoppa blev ibland ”smita under” men det gick ju fint, det också.

På morgonen den 7 var det bara att inse att NÅGON tydligen hade mumsat i sig något läckert ute dagen innan, för NÅGON hade producerat en riktigt lös och illaluktande hög på golvet strax innanför ytterdörren. INGEN erkände sig ansvarig. BÅDA stirrade menande på varandra. Sedan krävde BÅDA frukost. Vem avlägsnade skithögen? Just det – den oskyldiga cockerägaren.

Därpå var det dags för ”hussebesök” för den (CENSUR) pelletsbrännaren var omöjlig.  Jublande följde rofflorna med ner och OH! Så roligt de hade! Så småningom var brännaren fixad och ett litet lock skulle sättas fast med 2 (små) skruvar. Den ena skruven fanns. Den andra skruven hade försvunnit. Vi letade. Artemis letade. Deborah låg alldeles stilla och liksom sög på någonting. DÄR fanns skruven – inne i en av hamsterkinderna. Hon har hamsterkinder. De rymmer massor.

Jaha, därefter gjorde jag lunchlådor åt en kompis. Kyckling i ugnen? ÄH! Grönsaker och korv på spisen? NÄ! Roliga potatissaker? HU! ”Men VARFÖR har du ställt köttfärsen så himla oåtkomligt?” gnatade de tills jag hivade in köttfärsen i kylskåpet. Det uppstod fridsamhet, dvs de lade sig tätt, tätt intill kylskåpsdörren. Otroligt så tunga 2 smala cockrar kan vara.

10 april kom en liten, ömkligt försummad, möbel hem. Den skulle hivas i en container. Jag vrålade NEJ! Artemis och Deborah har undersökt sekretären ingående. Den är minst 70 år och kommer att snyggas till. ”JA! VÅRA LEKSAKER i nedersta lådan” tycktes rofflorna säga.

11 april hade vi fint besök av 2 små, äldre Jack Russell. LYCKAT! Så nu har matten och jag avtalat att små Russell-hundar ska få komma in och strosa runt när jag är hemma. Det är särdeles nyttigt med många, olika, hundkamrater för – banne mig – varenda hundras har sin speciella dialekt.  Det där med hundars sätt att tänka och meddela sig är fascinerande. Jag källsorterar saker och tar mig sedan till en återvinningsstation med de olika kassarna. Kassarna för metall, för glas och för plast är ointressanta enligt A och D. Det är kassen för papper (dvs kartong) som utgör PROBLEM, hävdar rofflorna hela tiden. ”Du har ju hivat MIN bästa kartong längst ner!” är budskapet. Kartongeländet grävs upp (varvid alla andra kartongvrak sprids på golvet för de är i vägen). Kartongvraken samlas in och förpassas till kassen. Då kommer nästa upprörda cocker. ”JAMEN, det DÄR är ju MIN bästa kartong, ju!” säger jycken. Därpå upprepas utgrävningen och sedan infångandet. Dessvärre tycker jag att detta dels är kopiöst roligt som bus betraktat, dels bra som motion för mig.  Det MÅSTE få finnas oskyldiga busfaktorer i hundars hem och liv. Till saken hör att jag aldrig behöver platta ihop eller på andra sätt göra kartongsaker anpassade för containermynningen. Det fixar Artemis och Deborah med entusiasm.

Och så kom Lina 13 april för att sova över natt. Hon hade så bråttom in till kompisarna att hon inte ens hann säga hej. Full turboeffekt samt UT i trädgården och alla 3 gav järnet när det gällde tvära svängar, snabbstart på ny sträcka samt hopp över annan hund. Jag behöver inte räfsa så väldigt mycket. 12 flitiga tassar fick fart på gamla löv och brunt gräs. Fast Lina glodde förebrående på mig. ”Var är sommarvattenskålen?” var hennes fråga. ”Jag är törstig!” lade hon till och då blev Artemis och Deborah också törstiga, så alla 3 gick in och slafsade i sig vatten ur den rejäla skålen i tvättstugan. Den klarar av 3 hundar samtidigt. Traditionen sådana gånger är den, att efter vattenintag går nöjda hundare raka vägen till min säng och torkar av öronlappar och blöta morrhår. Jag har lärt mig ….  Så överst på sängen ligger en praktisk grov filt.

Jaha, och så var det natt och då lekte Lina och Deborah ”jaga boll” mitt i natten. Artemis passade på med att slicka mig i öronen. Fridsam (men snabbäten) frukost. Jag fick kaffe. Hundarna sysslade i all stillhet med diverse leksaker. Därpå kom toalettborsten flygande och efter kom en lycklig Lina. DEN var en terriers bästa leksak, ansåg hon. A och D såg upprörda ut. Toalettborsten är FÖRBJUDEN! ”Så FÅNIGT!” muttrade Lina när jag grälade lite och förpassade borsten till dess plats.

När jag kom hem från jobbet var A och D ensamma små cockrar för Linas husse hade hämtat sin hund. De hade tröstat sig provisoriskt med att gnaga sönder 10 alldeles nya blyertspennor, som NÅGON hade hittat uppe på det för cockrar förbjudna skrivbordet. För säkerhets skull hade de placerat pennsplitter precis överallt på golven.

15 april avslöjade sig NÅGON. NÅGON stod uppe på det förbjudna skrivbordet. Det var (förstås) Deborah. Artemis var skadeglad när Deborah lyftes ner och fick sig en rejäl utskällning. Artemis skällde, hon också. Deborah? Hon skakade på sig, log och susade iväg för att angripa vedkorgens innehåll. Och så blev det kväll och vi var ute och då kom årets första lilla fladdermus vinglade förbi. Det var en märklig fågel, enligt rofflorna, så de satte sig ner och stirrade på den konstiga flygningen.

STOR förtjusning uppstod den 16, dvs A och D var förtjusta. Jag var inte lika förtjust men det var mitt fel. Tjejerna lyckades att ta sig ut på framsidan för jag hade slarvat med trappgrinden när jag bar ut sopor. På fria tassar och utan halsband började de att undersöka detta nya revir. Fast sedan visade det sig att den tjatiga träningen fungerade, för de traskade snällt upp för yttertrappan och fann sig i att grinden stängdes. ORDENTLIGT, vill jag lägga till.

Och så blev det fredag och trädgårdsmöblerna ställdes på rätt köl på verandan. Jag fick hjälp. Därpå inspekterades allt ingående och arrangemanget godkändes. ”Kommer du ihåg att om man hoppar upp på den stolen så kan man ta sig över i soffan och sedan upp på bordet?” frågade rofflorna varandra och så testade de detta flera gånger. Därefter förstörde jag deras hopphinder, dvs jag sågade upp lönngrenarna i lagom stora bitar och staplade alltihop riktigt prydligt. För att krydda tillvaron lite mer så bar jag ut bakstycket till den lilla sekretären, lade bakstycket på det ena bordet, hämtade handslipmaskinen och förde OVÄSEN till hundarnas förtjusning. Sedan blev de en aning förbryllade för jag målade bakstycket med (miljövänlig) halvblank golvlack och det luktade illa, sa de, så de gick sin väg.

Och så blev det lördag 18 april. Deborah har numera stiligt halvblanka trampdynor. Hon traskade rakt över sekretärens – denna dag – nylackerade bakstycke, gjorde hon. Det var sida 2, som hade lackerats. Sidan snabblackerades igen. Artemis har nöjt sig med lackerade morrhår. Eländet är vattenlösligt men ändå!  Den 18:e fortsatte jag alltså med lackeringsarbetet men det gav rofflorna attan i efter D:s promenad över nylackerad baksida. Det var betydligt roligare att demolera ena kanten på mitt täcke. De kom ut, lyckliga, med varsin stora tuss vadd hängande i mungipan. Det kommer inte att skrivas vad jag sa. I övrigt hade vi en förnämlig dag. För min del handlade det om att INGEN busade efter attentatet mot täcket. För rofflornas del handlade det om trevliga små övningar av skilda slag (man är ju liksom lärare så man vet att repetition kan göra underverk - OM eleven ställer upp).

SÖNDAG! Detta var cockrars pälsansningsdag! Lurviga hjässor snyggades till. Struttande tasshår jämnades till. Öron blev stiliga. Pälsar blev blanka. Fanor kammades. Och sommarvattenskålen kom på plats ute på verandan och då uppstod njutningstörst. Kameler, det är precis vad 2 cockrar kan visa sig vara. Förmodligen är då min trädgård en enda stor öken. En klok cocker (eller kamel) tankar vatten före ökenvandringen.

Eller – som mina hundar brukar säga det – LIVET ÄR EN ENDA STOR UPPFINNING! NJUT!


Söndag 29 mars

Veckobok 14

9 mars – 29 mars 2015

Detta blir en sådan där ”blandad påse” om ni ursäktar. ”Påsen” innehåller inledningsvis en kolossal cockerupptäckt!  DET FINNS 2 COCKRAR INNE I DEN NEDRE UGNEN! Den ena cockern är svart. Den andra är vit och svart. Båda två är ohyfsade. De HÄRMAS!  Lyfter en utomsides cocker en tass, så nog lyfter cockern i ugnen samma tass. Nosar en utomsides cocker på ugnsglaset, så nosar idiotcockern därinne på samma ställe inifrån. Om utomsides cockrar sätter sig ner sida vid sida så gör ugnscockrarna likadant. Och OM ugnsluckan öppnas, så har de där båda fegisarna försvunnit! Kloka cockrar inspekterar ugnen, suckar och sedan stängs luckan. Och DÅ är ugnscockrarna tillbaka! Detta är märkligt, har Artemis och Deborah suckande talat om.

Kompisen Lina fick komma på besök och fick sova över natt! Det var så roligt att Lina inte ens hann säga ”HEJ!” till mig. Alla 3 for ut i trädgården och öste allt vad de kunde. Bruna löv och visset gräs yrde och 12 tassar slirade på den frusna gräsytan. Jag har öppnat den lilla ”mellangrinden” och det gör att hela den inhägnade ytan är tillgänglig för hundaktiviteter. Det är trevligt, anser hundarna, att ha ungefär 1500 kvadratmeter till sitt förfogande. Den före detta sandlådan är särdeles bra som grävgrop. Lönnen (planterad ca 1925) fungerar som stolpe mitt i cirkulationsplatsen. Lövkomposten är spännande. Och så kan man gå in under norra trappan och plocka sten, jodå. Längst ner i nordöst finns Sofus eget, särskilda, hörn. Det var bara att häpet notera att de 3 glada tikarna bromsade in FÖRE hörnet, gick stilla ner i vinkeln, nosade samt GICK därifrån. Jag undrar vad Sofus faktiskt sade om just denna plats – för budskapet tycks vara rejält förankrat i 3 hundförstånd. Hans doftmarkörer borde ha försvunnit så här 6 månader efter hans död OCH pga av vinter och snö. ”Försvinn, ungjäklar”, tycks vara grundbudskapet. Samma gäller fortfarande den fåtölj, som Sofus utsåg till sin. Ingen cocker och ingen terrier går upp i den (lediga) fåtöljen. De bökar ihop sig i den andra.

Däremot har alla 3 övertagit Yaels favoritskitplats nära lekstugan. Väldigt praktiskt! Det är bara att gå dit och plocka bort småkorvarna efteråt.

Och så var det pelletskammaren, jaha!  Lina är pelletsfärgad. Artemis och Deborah blir det i samband med besök. Vi (= jag) fyllde på pelletstunnan och de raska jyckarna grävde och fixade så det yrde kolossalt.  Natten blev – ja, alltså, först skulle de sova ihop mitt i sängen och sedan blev för varmt så de delade på sig och sedan blev det för ensamt så då knycklade de ihop sig i sängen. Om och om igen, jo.

På morgonen tänkte Lina skälla ut ”mina” 4 rådjur och DÅ blev A och D riktigt uppskakade, så de skällde ut Lina varpå alla 3 förpassades in. Rådjuren? De stod kvar mellan äppelträden och jag tror faktiskt att de fnissade.

Det här med att lystra är knepigt, hävdar tjejerna. ”JAMEN, VI GRÄVER JU!” har de som ursäkt. Det är alltså fortfarande tjäle och givetvis gnisslar det då ordentligt när cockertassar försöker ta sig ner till ett möjligt sorkbo. Ursäkten är oduglig, hävdar jag.

Artemis är riktigt duktig. Hon kommer oftast vid inkallning. Den där Deborah (den lilla, söta Tassa, alltså) utvecklar alltfler cockerbastanta envishetsfaktorer typ ”jaja, lugn, jag hörde” samt ”lägg av, jag är UPPTAGEN” plus ”TJATMAJA!  Jag kommer när JAG är klar!”. Båda två umgicks härförledens närgånget med en avbruten tallgren. Kåda är extra klibbigt, insåg tjejerna efteråt. Den ena kletade in kåda på ryggen. Den andra valde att smeta in eländet på magen. Sedan fastnade det pelletsdamm i det där klibbiga och då slutade det att vara så klibbigt. Det tog flera dagar innan vi hade lyckats att lirka bort kåda med pelletsdamm. Fast nattetid var de klibbiga ytorna riktigt praktiska för jag kunde ju skilja mellan A och D utan att tända lampan.

Öppnade mina boddörrar för att kolla läget i bodarna. Detta var mycket kul, ansåg A och D och sedan sysslade de länge med att inventera utrymmena. Sedan kom Artemis och var bekymrad för Deborah var försvunnen, sa hon. Det var nästan sant. Deborah hade krånglat sig in mellan stapeln med takpannor och väggen och sedan hade en hopfälld kartong flyttat på sig så hon kunde inte backa sig ut. Artemis deltog ivrigt i kartongflyttningen. Deborah kom ut ur gluggen – och tänkte sedan kräla in igen. Hon är tuff, det är vad hon är.

Så blev det sommartid igen 29 mars. ”VA? Stiger du upp REDAN? Det är ju NATT!” muttrade cockrarna en aning sömnigt men det var ju gott med frukost – fast det var ju tidigt enligt deras åsikt, så de gick och lade sig igen efteråt. Sedan åkte vi bil och besökte Lina och alla 3 blev ordentligt dyngsura och kladdiga om tassarna för det var sådant där aprilväder (regnblandad snö och blåst). Man springer mycket fortare i sådant väder, ansåg de.


Söndag 8 mars

Veckobok 13

23 februari till 8 mars 2015

GLÖM allt om besöket 22 februari! Ylva morrade och städade värmepanna. 2 lyckliga cockrar hjälpte till (och blev lite sotiga). Pannan var dum. Det blev svalt inne. Sedan var pelletsbrännaren ännu dummare. Då blev det riktigt svalt inne. Så Ylvas säng blev ganska trång, om man får säga det så. Nattetid ska värdiga cockrar slippa kalldrag runt öronen, hävdade Artemis och Deborah.

JO! ALLTSÅ! Här har det gjorts erfarenheter! 2 rofflor har varit på stan! 2 rofflor har noga undersökt Bollnäs allra bästa affär. Den heter LYAN. En cocker får nosa överallt! Där finns leksaker och andra saker och hundmat och GODIS och man är välkommen! Man blir UPPSKATTAD! Fast det var ju en aning snopet att besöket också handlade om kloklippning. Å andra sidan blev 2 rofflor stiliga om klorna och det gjorde inte ONT och sedan kunde man gå på tysta tassar. TASSIKYR på skickligt sätt är nog otroligt fint. Eller för att säga det såhär: Artemis och Deborah uppförde sig perfekt den 23! Inte ett pip! Lugna, trevliga och vänliga. LYAN är en affär av det slaget, att man kommer och går som man vill och behöver. A & D fick berömord från stamgäster. Det här med hund kan man här uppe. Jag hoppas att tjejerna inte begrep alltihop. De hade blivit malliga!

Vi har alltså ett litet gnetigt töväder sedan flera dagar och det betyder att snölagret sjunker stilla ihop. Just nu har vi bara 2 dm. Det här är spännande, tycker A & D, för på morgnarna är det skare och då kan man susa iväg ovanpå snön för att undersöka dofter. På eftermiddagen har skaren mjuknat och då händer det att en cocker trampar igenom och DÅ blir det snedbalans och i värsta fall kommer syrran från andra hållet och då blir det litet snökaoselände. Man blir tvungen att kravla sig UPP och skaka av sig och sedan jaga syrran (som förhoppningsvis åker på samma sak).

24 februari blev en trevlig dag för då kom sotaren. FÖRST gjorde han oljud uppe på taket och då var 2 tjejer tvungna att skälla. Sedan kom han in och då sa 2 tjejer: ”Jamen – det är ju DU!” så de hängde med ner till pannrummet. De inte helt rena cockrarna kom därefter att få vara ute i snön ett bra tag.

Därefter återkom den trivsamma värmen inne. Jag återfick på kvällen delar av sängen  (dvs inte somliga av kuddarna). Däremot befanns en av mina kängor ha vandrat iväg själv när jag kom hem från jobbet den 25:e. Den stod, ensam och välslickad samt oförstörd, mitt på golvet medan den andra kängan stod kvar på sedvanlig plats. ”Jag är oskyldig!” sa båda kräken och glodde på varandra. Det går inte att gräla en sådan gång. Kängan bars tillbaka till sin parkompis.

A & D kan ganska mycket om motorvärmarkabeln. När jag tar den och går ut, så sänker de huvudena. De förstår att jag ska köra iväg lite senare. Motorvärmarkabeln är nog en liten, elak fiende. Det är likadant med ett par ryggsäckar. Om jag tar en av dem, så har jag inlett attentat. HUR cockrar tänker kommer jag aldrig att begripa. Om jag tar EN bestämd av de 3 kylväskorna så är rofflorna med på noterna. ”Hon ska ta hem VÅR mat!”, mumlar de och så är jag ursäktad.

Och sedan var jag klok den 26 februari, sa A & D, för jag tog hem mina elever i svenska. Märkligt nog gick lektionstemat att genomföra enligt min planering – men de där båda rofflorna gjorde precis ALLT för att charma eleverna. Det var ”lutade huvuden”, ”blida blickar snett nerifrån”, ”vädjande tass”, ”lilla ensamma sucken” för att sedan övergå till ”slicka bakom ditt öra”, ”ligga i famnen”, ”njuta så man gäspar” osv. Jag kan min stolthet tala om att cockrarna INTE tiggde vid bordet (jag bjöd på fika och det handlade om läckra semlor, dvs fastlagsbullar). Dessutom var eleverna förståndiga så de försökte inte ens att smussla ner något. Däremot tycks det finnas kolossalt många bilder på Facebook varav åtskilliga är ”selfies” (”jag och Artemis” eller ”jag och Deborah” eller” vi allihop” osv). Och jo – cockrarna kunde ”gå slalom” nästan bra och i övrigt kan det sägas så här: det goda ryktet om RIKTIG cocker-spaniel börjar sprida sig i elevgruppen.

Jag har en liten väckarklocka. Den hade försvunnit från sin nattplats på morgonen den 27 (dagtid bor den högt upp). ”HURRA! Vi stiger upp!” jublade A & D och väckte mig med stor entusiasm. Ingen väckarklocka, alltså. Gryning ute. Vi steg upp. Diverse viktiga morgonsysslor genomfördes. Sedan tittade jag på en annan klocka. Därefter blev jag butter. Klockan var 05.10. Min hämnd kom på seneftermiddagen. Då var 2 rofflor utsvultna och ville ha middag för det hade ju gått så förfärligt många timmar sedan de fick frukost. De fick middag – precis i sedvanlig tid. SEDAN skulle vi gå och lägga oss. Då stod den lilla väckarklockan mitt på golvet, alldeles oskadad. Nog för att klockor går – men hur kunde detta ha gått till? Jag hade letat överallt. A & D fnittrade. Jag anar att det var Deborah, som hade hanterat klockan.  Det har hon gjort förr. Resultatet av återfunnen väckarklocka blev att den 28 steg vi upp i riktig tid, dvs ungefär 06.30. 2 utsvultna cockrar grät sig uppför trappan till köket och sedan var frukosten härlig. Samma dag insåg jag att jag nog borde mäta upp ungefär hur långt Artemis egentligen hoppar. Finns det mästerskap i friidrott för cockrar? Otränad samt utan nämnvärd ansats flyger hon ca 3 meter (alltså 300 centimeter) från avstamp till baktasslandning. Deborah klarar ungefär 2,80 (280 centimeter). VE MIG! Dessa båda kommer aldrig att få hoppa över högre hinder än 40 centimeter. Lilla, stora, fina, svarta Isis (från Bright Dreams förstås) klarade utan bekymmer 1 meter(100 cm) i höjd. Mina nuvarande stängsel är 120 cm höga. Isis blev SUR …

Jag anar framtiden. ANKI! INTE MER KÄNGURU i talangområdet, tack!

2 mars har snölagret sjunkit ihop så pass, att de frusna tallkottarna börjar dyka fram. Det är synd om kottarna, hävdar tjejerna, så det fraktas in små, kalla kottar och de placeras överallt. För övrigt tränar vi svåra saker som ”sitt kvar” och ”stå snyggt och stilla”. Det ska nämligen fotograferas på onsdag och det är en RIKTIG fotograf och han kommer hit. AJ! Det blir dyrt men jag vill bjuda på snygga bilder framöver. Sedan hände ingenting egentligen den 3 mars utom att jag blev underkänd för jag åkte iväg och handlade. Fast jag godkändes när jag kom hem. ”MAT!” muttrade rofflorna och följde med ner till frysen.

Och så blev det 4 mars och somliga fyllde 1 år (fast det begriper de inte). Däremot tänkte de sig att stiga upp extra tidigt. Vi steg upp när jag ansåg att det var dags. Dagen till ära hade det kommit 2 – 3 cm fuktig snö. ”Och var är alla dofter?” frågade de sig och klafsade fram över ytorna för att hitta de försvunna doftspåren. Sedan slank de fuktiga rofflorna med ner när jag skulle fylla på pellets. Pelletsdamm fastnar extra bra i fuktig cockerpäls, om någon undrar. De blev lite guldskimrande, A & D. Det blir fint vid fotograferingen. För övrigt roade de sig under rampen också lite senare och kollade extra noga under tallen. Det blir nog naturfärgade cockrar med guldskimmer som resultat. Hur som helst ÄR de fotograferade. Resultatet kommer framöver.

Engelsk cocker-spaniel är en fågelhund, liksom. Jag trodde att detta mest handlade om att jaga och apportera fågel. Helt fel! Det handlar dessutom om att av alla krafter komma åt talgbollar. Artemis och Deborah lyckades! De smaskade 7 mars i sig varsin talgboll efter att ha kommit åt den lilla spannen med 5 kvarvarande sådana. Nu ska jag införa stadiga krokar i taket och sedan hänger jag upp somliga saker. Annars är vi ganska sams, rofflorna och jag. Samma dag tog lille Birk ned sina människor på besök. Därefter härjade hundarna medan människorna drack kaffe. Så här års blir hundar inte rena när de är ute, nähä! Och så blev det 8 mars och vi åkte hem till kompisen Lina. ”JUBEL!”, sa A och D.” BIL! BUR! BESÖK! = väldigt KUL!”, lade de till. 3 glada hundar öste omkring ute och sedan öste de inomhus också. Vänner är det bästa som finns. Artemis och Deborah är mycket duktiga när det gäller bilåkning. De kastar sig in i transportburen och sätter sig ner. Sedan håller de nästan tyst utom i de fall då jag kör lite FÖR långsamt (pga usel vägbana). Då suckar uslingarna. Dagen avrundades med ett trevligt besök, som har känt rofflorna sedan de var små. ”ÅH, så blanka!” sa besöket.

OJ, vilka trevliga cockrar jag har! För övrigt tålde de tydligen de där talgbollarna. Och det fina fotot landade på ”Valpköparnas egen sida”. De kommer aldrig mer att sitta så stiligt sida vid sida.


Söndag 22 februari

Veckobok 12

8 februari till 22 februari

Vi hade töväder i flera dagar. Eftersom mitt stora tak har en stilig, tegelstensformad, takplåt, så kom rofflorna att få uppleva takras. De var på rejält avstånd men OOOOOOOOOOO, så det lät! ”LAVIN!” hojtade de och kravlade sig genom skarsnön för att undersöka alltihop ordentligt. Snörasskydden fungerar så ”lavinen” var riktigt anspråkslös. Samtidigt hade tydligen en fågel skitit i taksnön och så kom det ner resten av en nyårsraket. Det blev stor utgrävning. Därpå kom nästa lilla lavin på helt andra takkanten, och 2 snöblöta cockrar kravlade sig dit, men den snömassan var totalt ointressant, så vi gick IN. Sedan torkade rofflorna och struntade blankt i att det kom ett par små sådana där laviner till.

Skarsnö är en mycket intressant form för snö. När cockrar är ute på morgonen, så håller skaren ihop, och då kan man springa ovanpå snölagret. Sedan mjuknar skaren och då ramlar man igenom och sedan måste man byta vinkel och så kravla sig upp igen. Fast sådana gånger kan man lura syrran ut på svag skare och då ramlar hon och då kan man hoppa på henne och det är makalöst roligt, menar båda två.

Den där godsrampen har ju en undersida. Och efterhand tycks det dofta alltmer härligt under själva rampdäcket, så tjejerna krälar och kavar sig dit för att kolla vad som nu kan tänkas vara NYHETER. Jag – idiot – drömmer om att skoterhandsken skulle ha dykt upp och vill in till sin handskekompis. Det som dyker upp är – OJ – små handsmidda spikar, trevliga smärre grovgrusstenar samt ”äckel”. ”Äckel” går inte att översätta, men jag tror att ett av dem var en före detta mycket liten fågel. Var placerades de små sorgliga resterna? I min säng – under min favoritkudde. Butter cocker-spaniel insåg senare på dagen att det var en korkad skattgömma. Buttra cockerns syster skrattade när resterna förpassades till sophinken. Buttra cockerns syster hade inte tillåtits att ens nosa på resterna.

Konstigt nog slutade båda 2 nästan helt med att busa med olika saker när jag inte var hemma. Böcker låg där de skulle när jag kom hem. Diverse saker på ”morfars skrivbord” låg kvar när jag kom hem. Det enda, som var nyuppfunnet, handlar om mina favoritpennor. Svarta tuschpennor smakar härligt, tydligen. En duktig cocker klarar av att ta av pennhatten och sedan tugga just den saken alldeles platt. Därefter hanteras pennans bakre del. När allt är fixat återstår pennspetsen, som fortfarande sitter kvar på den numera tilltufsade pennans skaftdel (eller tuschbehållare). Resultat: sur matte!  Men det går ju inte att gräla i efterhand – annat än på sig själv ( ”IDIOT! DU SKA lägga sådana pennor oåtkomligt!”) så det är bara att fiska in spillrorna, jaha.

En kväll häromveckan hade vi en stor upplevelse. Vi stod på farstukvistbron och det var alldeles tyst ute. DÅ ”sjöng” en varg i fjärran, och den sjöng länge och vackert. Artemis och Deborah ställde sig bredbent och raggen reste sig på dem. De lyssnade – noga. Sedan tittade de på varandra och på mig och därefter gick de in och satte sig. Ylande hundar kan de rätt mycket om. Ylande varg var NYTT och STORT. Om det hörs sjungande varg igen framöver, så hoppas jag att rofflorna hjälper till. För några år sedan hade vi sjungande vargar i närheten och mina 3 dåvarande cockrar lyssnade noga, satte sig ner, höjde huvudena mot skyn, gjorde ”O-munnar” och sjöng med som ”doa-doakör”. DET var en särdeles härlig upplevelse!

Och så var vi på besök hos vår terrierkompis Lina! Det var mycket lyckat, ansåg Artemis och Deborah. Först kunde hundarna ösa runt i snön i DEN trädgården och sedan gick alla in och SEDAN kunde alla 3 hundarna sitta i kökssoffan (bredvid eller ovanpå hussen).

Stolta cockertjejer fick komma på besök på mitt jobb. De var en aning förvånade när vi körde iväg för det var ”åt fel håll” (dvs inte hem till Lina). Sedan kom vi fram och sedan uppförde de sig alldeles utmärkt. Eleverna kunde titta och klappa och fotografera och Artemis och Deborah gjorde allt för att visa att cocker-spaniel är en suverän hundras. Sedan åkte vi hem och 2 trötta jyckar gick och lade sig.

Här var det råkallt. Alltså tänkte jag mig en liten, trevlig, brasa i kaminen. Sofus skulle ha jublat! Han skulle ha undervisat tjejerna lite till! Det handlar om DEN lilla pinnen SÅ och så ska DEN pinnen vara DÄR och så ska den där vedbiten stå DÄR. Slutligen blev det en liten brasa – när jag hade jagat ifatt ”de där små pinnarna” osv. ”MYCKET lyckat!” sa rofflorna.

Att dessa båda rofflor är totalt orädda bekräftades ett par dagar senare. All fridsamhet avbröts av ett ofantligt brak och buller. Jag trodde först att taket ramlade in men sedan insåg jag att det handlade om 2 eller 3 rotar (alltså stridsflygplan i formation). Artemis och Deborah kastade sig mot dörren ut, för den där oförskämda dinosauriern skulle KVÄSAS! Den hade flytt, hade den.

Vi städade ur värmepannan riktigt ordentligt den 19 februari. De 2 duktiga hundarna putsade insidan på den nedre luckan flera gånger och såg granskande på när jag förflyttade aska till askhinken. Sedan inspekterade de ask-koppen under brännaren och sedan var det till att förpassas UT i SNÖN när vi var klara.

Jag trodde att allt var riktigt bra nere i pannrummet. Det tyckte inte pelletsbrännaren. Den tjurade. Den var purken. Den VILLE INTE fungera.  Den morrade – med rött öga – ”externskruv!”  A & D deltog aktivt i alla åtgärder. I synnerhet bankningarna med gummiklubban var kolossalt intressanta, så de bankade, de också, med sina framtassar på matarröret. Till slut använde jag huvudets innersta minnesdel och slog av huvudströmbrytaren, väntade och slog på strömmen igen. DÅ rasslade det till och pellets kom singlande ner i god ordning. ”VI FIXADE SAKEN”, sa rofflorna och putsade lite på framtassarna. Förmodligen kan dessa båda juveler också få fason på min tröga laptop om de får vara ifred med den.

21 februari kom minsann lille Birk på besök igen! Det är otroligt så mycket turboös det kan vara i 3 hundar ute i snön! (Vi HAR snö. Här är det cirka 2-3 dm.) Sedan åkte Birk hem och kan man tänka sig – MINA cockrar satte sig ner innanför ytterdörren UTAN att smita iväg genom den öppna trappgrinden när Birk sattes in i husses och mattes bil! Det blir kanske rentav riktigt lyckade hundar av tjejerna.

Vi ska på besök 22 februari. DET kommer i nästa avsnitt.

4 mars blir de 1 år. Just nu är läget detta, att de är smidiga, väl musklade, ”smala”, blanka och alldeles för intelligenta. Artemis försöker vara skällare. Hon ÄR fortfarande en ganska blyg, svart, viol men hon är TUFF. Deborah är i hög grad självständig och precis lika tuff. Båda älskar borstning. Helst ska båda borstas samtidigt och allra bäst är det om de får ligga på rygg sida vid sida. De har väldigt välborstade magar …


Söndag 8 februari

Veckobok 11

Måndagen 26/1 vimlade det ner riktigt fuktig snö. Detta fortsatte på tisdagen. Artemis och Deborah var flitiga ute. De trampade upp sina gångstråk – flera gånger. En liten sork hade tänkt sig att bo skyddad i en liten jordhåla under en driva. Den flydde skrikande ut genom nätstängslet. Detta var riktigt skojigt, menade rofflorna, så de har börjat leta efter fler sorkar nere under snön. Resultatet är förnämligt rena tassar och huvuden för de skrubbar sig i snön. Vinterpälstrimningen fungerar perfekt! Hittills har ingen av dem drabbats av snöklunsar på öronen eller någon annanstans heller.

30 januari blev en särdeles fredag. Artemis är skadeglad. Deborah är fundersam. Båda hjälptes nog åt med bytet. Bytet bestod av en oöppnad förpackning med 10 blyertspennor med litet suddgummi i ena änden. Förpackningen låg i en ryggsäck uppe på (det hundförbjudna) bordet när jag åkte hemifrån. NÅGON (dvs Deborah) lyckades att öppna ryggsäcken och fiska fram förpackningen. Det fanns inte många fina pennor kvar. Däremot låg det sådana där små suddgummin lite varstans, och det befanns vara blyertspennesplitter på ännu fler ställen. Sedan kom det en stor, stark traktor och röjde uppfarterna. A och D jublade för traktorföraren var deras trevligaste husse. Han har givit dem rådjursskankar! Han förstår COCKER-SPANIELHUNDAR! Snöröjning? Uppfarterna hade korkat ihop fullständigt. (Det blåste och snöade samtidigt. Jag tog mig med knappt nöd tillbaka till huset, jo.) Och sedan blev det kväll och då gnällde värmepannan, för den ville bli uraskad. De lyckliga rofflorna hjälpte till och pannan blev därmed alldeles ren och fin. De därefter askgrå hundarna förpassades UT så att de kunde snövaska sina pälsar. In kom 2 fräscha, lyckliga och ganska trötta tjejer.

Lördagen den 31 januari snöade det igen. Vi hade egentligen roligt för vi röjde av verandan(som är lång) och norra trappan och balkongen.  Alla förnämliga gångar ute i trädgården försvann i snön. De tappra rofflorna hoppade och plogade och sedan anade jag att de började svära på cockrars sätt. De ordnade gångar in under verandan. Det blev för mycket snö (= cirka 50 centimeter). En cocker ska  kunna skita i värdighet utan att ha kompakt snö i ändan. VE MIG! Framöver måste jag kräla in under verandan för att städa efter tjejerna.

1 februari insåg jag eländets omfattning och ringde efter ”stork, stark traktor”. Sofus skulle ha njutit! Han ÄLSKADE stora, starka maskiner. Sedan blev det märkligt. Först kom nämligen en avlägsen granne med sin traktor. Rofflorna tittade häpet. Det var fel färg på traktorn och fel husse i den. Traktorföraren sa: ”Ä, jag såg jävelskapet, så jag tog genvägen över di n fastighet!” Därefter kom ”rätt” traktor med ”rätt” husse och A och D var lyckliga (och det var jag också). Så jag kunde faktiskt ta mig ut och hem igen. A och D testade det här med höga snökanter och provgrävde för att kolla OM det gick att göra snögrottor. Det gick dåligt. ”Dum snö”, sa de och försökte sedan att leta sork. Det gick inte heller. De blev en aning purkna. Inte ens det färska rävspåret fick dem att bli mildare i humöret.

”Slalom” mellan små koner fungerar utmärkt inomhus. Ska skaffa en sådan där lång, smal golvmatta med antiglidundersida för då kan vi börja träna hoppning som komplement. Dessutom övar vi flitigt konsten att trä in höger framben genom en ögla. ”Förfärligt SVÅRT”, menar rofflorna. Det handlar om de selar, som hör ihop med ”säkerhetsbältet”. När båda 2 har förstått saken, så slipper vi att använda transportburen. I stället kan de sitta säkert i baksätet i bilen.

Deborah är enastående – på sitt sätt. Hon är INTE en ”liten, vek, mjukis” Hon är en uppfinningsrik, högbegåvad katastroffaktor. Det senaste är att hon har kommit på hur man öppnar blixtlås. Jag ANAR att Artemis kan samma sak men Deborah är en glad fåntratt, som avslöjar sig själv. Alltså trampade jag härförledens på en kompakt, nyslipad, arbetskniv som definitivt var väl inlåst i ryggsäcken. Vem?

Deborah! Jag HAR sett henne hantera vanliga blixtlås. ”Man sätter den tassen så och sedan tar man de där 2 huggtänderna i den där prytteln och sedan drar man …”

Artemis har specialiserat sig på hämtning av verktyg. Allra bäst är min tunga, gamla snickarhammare med träskaft. Den behöver pysslas om. Den måste slickas. Den är ensam och oförstådd. Det gnags INTE på skaftet. Artemis är nännsam. Däremot behöver den allra minsta kofoten nog starka tänder, anser Artemis. Jag hittade A OCH kofoten på hunddynan bredvid skrivbordet. Kofoten håller. Artemis blev en aning sur när jag förpassade kofoten till verktygslådan. Deborah? Det var hennes tur att råskratta!

Och o, JUBEL, vi grävdes fram igen den 4 februari! RÄTT traktor (gul). RÄTT husse. Det tog ungefär 1 timme (110 löpmeter uppfarter om 3 meters bredd). A och D funderar på att fixa ett privat bolag, som skulle kunna handla om ”transport av för mycket snö”. Adress blir Skåne.

Det är OVÄRDIGT, sa rofflorna, att man ska behöva skutta och hoppa sig fram så att bara öronen syns ovanför snön. Det var VÄRDIGT, sa rofflorna, när vi rensade norra trappan, stora ingångstrappan, verandan, balkongen och hela verandan.

6 februari kom Deborah vandrande med min kompass fint hållen i käften. Bakom henne kom Artemis med tändstålet. Därmed är Artemis avslöjad som hoppare, för tändstålet låg på en helt annan hylla på en helt annan plats. (Tändstål? Kan också kallas elddon.) Vi diskuterade saken på mitt sätt. Sedan  gick vi ner i källaren för att fylla på pellets och DÅ kom cockrars liv att lyfta, för de fick susa in i pelletsförrådet. Det hade varit synd om pelletsförrådet, sa jyckarna. Förrådet behövde cockerbesök, lade de till! Det blev halkbana, lavinhantering och utgrävning.2 gyllene tjejer åkte UT i snön efteråt.

För övrigt fyllde rofflorna 11 månader den 4 februari. Och bara så att ni läsare vet detta – jag har ställt mig i kö för en valp från vår utmärkta kennel! OM det blir så fint, så kör rofflorna och jag ner till Bright Dreams för att hämta VÅR flockmedlem! AKTA ER! Artemis och Deborah kommer att vampa samtliga hundar på platsen!

4 mars skriver jag den sista veckodagboken. Därefter kan det – om  Anki vill –bli typ ”månadsbok”.

NU ska vi hur som helst försöka gräva fram godsrampen och gången till elskåpet.


Måndag 26 januari 2015

Veckobok 10

12 jan. -15 till 25 jan. -15

SNÖ! Samt mer SNÖ! Jo, vi grävdes fram den 11 januari och det var bra, det. Sedan grävdes vi fram igen den 13 januari och det var alldeles väldigt bra, för då fick vi hem PELLETS. Minst 4 mammutar dråsade in i pelletskammaren och lade sig alldeles stilla i form av just pellets. 2 erfarna cockertjejer sa inte ett enda ljud. Det var ju andra gången i deras liv, som vi fick hem pellets.

Därpå kom en slags HUSSE och han skrattade – och svor – nere i pannrummet. Pelletsbrännaren bar sig mycket illa åt. Så Artemis och Deborah hjälpte till med att byta glödspiral och en slags säkring. Sedan återkom HUSSEN 3 dagar senare och bytte en liten, elak, drivmotor till brännaren. Hundarna hjälpte till. Därefter fick vi värme i huset. Och DET ska sägas, att vi hade det svalt inne, jo.

Det allra godaste som finns är enligt Deborah sådana där tuschpennor, som heter Pilot Fineliner. Artemis gillar dem också – i synnerhet när syrran har knyckt flera stycken och slängt dem på golvet. Märkligt nog ogillar jag att få en vältuggad sådan penna rakt i ryggen när jag krälar in under täcket. Cockrarna är ertappade! Sådana gånger (alltså under täcket dold tuschpenna) behagar det dem att lägga sig på ”sovbordet” (som var mitt sängbord FÖRE A och D). De FNISSAR! De säger tydligen: ”HA! Hon åkte på BUSET!” Vad jag och mina lakan säger är ointressant, tydligen.

Deborah hoppar alltså högt. Artemis kan men är försiktig. Deborah klättrar. Artemis vet hur man gör men är eftertänksam. Deborah hittades ovanpå ett bord (78 cm ovanför golvytan), belåtet rotandes omkring i papper mm. Nedanför stod den ganska härskna Artemis. HON var härsken för hon tog sig inte upp. Vad jag gjorde? Det borde kanske inte nämnas – men jag lyfte alltså upp Artemis så att hon fick nosa igenom exakt samma intressanta bordsyta. Därpå lyftes de eländiga kräken ner på golvet och bordet röjdes av HELT. Därefter var det bordet ointressant, jaha.

Det här med snö blir allt mer skojigt, för ibland kan man gå ovanpå snön, ibland ramlar man rakt igenom. SNÖ kan ätas i mycket små knapriga tuggor. Syrran kan mulas. Det betyder att man dunsar rakt på syrran så att hon ramlar och då snötvättar man henne. Sedan hämnas hon för hon gör likadant. 2 cockrar doftar alldeles rent! Vi har flera trevliga gångar i snön. Ett par dem har jag gjort. Det som är kul är att ARTEMIS har börjat småtraska fram nya sådana gångar! Förmodligen letar hon efter sork. DEBORAH yr fram i de befintliga gångarna.

Båda rofflorna är blanka och lena och utan luddor osv. Samtliga kammar och borstar mm är numera parkerade helt oåtkomligt även för den förfärliga tjuven Deborah. Artemis vet precis var lådan finns. Hon dansar under den och sjunger stilla ”jag vill bli borstad”-sången varvid Deborah hojtar: ” JAG! JAG! MER MIG FÖRST!”  och sedan pysslas båda två samtidigt. Konstigt nog har de uppfunnit alldeles själva att de ska byta plats efter ungefär 5 minuter, så att jag kan borsta ”andra sidan” också.

Vi tränar med säkerhetsbältena, för när de är invanda så kommer A och D att slippa transportburen. Det är bara lite finjusteringar kvar. Tjejerna har lärt sig hur de ska stå stilla och hur höger framtass ska träs in i en slags remögla. Sedan blir det till att få sitta i baksätet, minsann!

Det sista som hände under denna 14-dagarsperiod var att först Lina och sedan lille Birk kom på besök SAMMA dag. Megalyckat, sa Artemis och Deborah!


Måndag 12 januari 2015

Veckobok 9

29 december -14 till 11 januari -15

Här fortsatte polarkylan fram till 30 december. Artemis (Bright Dreams African Queen) såg ut som om hon på allvar begrundade sina möjligheter att snarast emigrera till Afrika eller Hawaii för att bli varmare om tassarna. Minus 20 är INTE en värdig temperatur, hävdade hon. Deborah (Bright Dreams Beauty Queen) sa att i så fall följde hon med för syrran får inte vara ensam. Det var inte ens lite roligt att vara ute i snön för alla dofter hade fryst bort.

Fast när lille Birk (Lancashire heeler och ca 8 månader) fick komma på besök 29 december, så gick det att ösa omkring ute en stund. Sedan ville han försöka göra valpar på Deborah, varpå hela nöjet tog tvärslut och hundarna separerades. Artemis och Deborah grät stilla på bottenvåningen medan Birk och hans husse fick kaffe i köket (NEJ! INTE Birk! Han fick leka med en kartong.). Sölkorven Deborah borde ha löpt färdigt. OK, första gången kan bli långdragen. Artemis klarade av sin löpning på prick 3 veckor.

Jag for till stan 30/12 för att köpa mer hundmat och mer hundgodis av det slag, som rofflorna tål. När jag kom hem möttes jag av en skvallrande Artemis. ”Syrran har STULIT!” hojtade Artemis. Helt rätt. Fähunden Deborah hade lyckats att fiska åt sig en keps, en tidning och ett måttrullband (som hon bar omkring med). Det visade sig att Deborah nog hade hoppat flitigt framför ett bord och ryckt åt sig trevligheterna. Artemis gör ALDRIG så. Hon är en välartad och (nästan) alltid pålitlig cocker.

Därefter hjälptes vi åt med att rensa bort snö på balkongen, rampen, verandan, norrsidans trappa och plattläggning OCH på farstukvisten. De är energiska, hjälpsamma och i vägen, är de två, men HJÄLP så roligt vi hade!

31 december började förnämligt, sa rofflorna, för det var +1 ute och en massa intressanta dofter hade infunnit sig! Artemis såg ut som om hon möjligen tänkte ompröva emigrationsplanerna. Deborah plöjde fram i snön och brydde sig bara om att försöka hitta den senaste sorkvittringen. Därpå hjälptes vi åt med att aska ur värmepannan, vilket var väldigt roligt, och sedan förpassades 2 gråa cockrar UT i snön. In kom 2 normalfärgade och en aning fuktiga tjejer. Någon tonårig fjant sprängde en superdundergrej och innan A och D hann bli rädda vrålade jag: ”APPORT MAMMUTEN!” och sedan sa jag ”DUKTIGA!” för hur i helvete kan man apportera EN MAMMUT? Dra den bakåt i snabeln? Så nästa superdundersmällare var ointressant. Mammuten hade ju försvunnit. De hade varit duktiga. Fast riktigt HUR begrundar de fortfarande. Vi har varit ute på mammutletning men ingen mammut fanns. Summan av nyårsnatten är förnämlig! Artemis och Deborah är totalt skott- och smällarsäkra. För säkerhets skull sprejade jag sovytorna med Adaptil och sedan sov vi i all tänkbar fridsamhet förbi 12-slaget. Det small bra ute. 1 av rofflorna mumlade något typ ”DEN mammuten kan syrran hämta” och vände sig sedan på rygg och sov vidare. Den andra sov redan på rygg. Deras syster Penelope bar sig lika stabilt åt i Lund! FÖRNÄMLIGT!

Fast nu – ett par dagar in i januari – börjar jag fundera på att hyra ut Deborah. Hon är sanslös! Hon stjäl precis ALLT som 1) är otillåtet och därför 2) är ”omöjligt” att komma åt. NIX, inget blir kvaddat – men jag VILL kunna hitta t ex reservhushållsrullen på den plats där jag lade den. Artemis är fundersam. Å ena sidan är det himla kul att busa, å andra sidan är det pinsamt att bli ertappad, tycks hon mena.

Vi har gemensamt lyckats att få fram ordentligt vackra pälsar. Raka, täta, blanka hår, fina svansfanor, mycket stiliga morrhår. Jag har aldrig haft så pälssnygga cockrar förr. Deras hull är nog närmast perfekt. Ögonen är vackra och rena, öronen luktar gott och är vackert blekrosa när man tittar in. Andedräkterna är ”angenäma”. Det allra sista är tursamt, för jag har i regel minst en cockernos precis vid näsan när jag sover.

Och nu liknar det reklam, men jag har blivit ombedd att tala om fodermärke. Det heter ”Vom & hundemat”. Tillverkaren finns i Norge. Maten levereras fryst i ”plastkorvar” om 500 gram styck. ALLT foder är rått. Man kan välja mellan olika ”korvar” med lax, kyckling eller nötkött SAMT special med våm för t ex valpar. Vi ser till att skifta mellan de olika varianterna. Rent påtagligt betyder detta att A  och D vardera får 250 gram mat per dag, fördelat på frukost och middag. Deras godis består av 3 bitar var per dag av ett kanadensiskt märke (”Orijen”). Alltså har de fin matsmältning, INGA ”pösskitar”, inga illaluktande fisattacker. Båda 2 är glutenallergiker. I senaste Hundsport finns en artikel om allergier hos hundar. Den artikeln förstärker min åsikt om att Artemis (som var på väg att bli en ”öroncocker”) har befriats från en foderallergi. Hon har varit helt ren i öronen sedan jag skiftade till Vom & hundemat. Deborah har slutat att fisa (och JISSES som hon fes).

3 januari kom ett LITET, vackert besök. Det var en mycket blyg tax. Hon gömde sig omedelbart under en soffa. Då fick hon väl sitta där då, menade A och D och gick med ut för att inspektera att ”hussen” och jag var ordentliga när gaveln till en hängränna silikonlimmades. Det slutade med att den lilla taxen kom ut för att kolla läget och sedan följde hon med upp i köket när vi människor fick kaffe. A och D var häpna länge men de uppförde sig fullständigt rätt och klokt.

Och så har A och D blivit 10 månader. Det firade odågorna 4 januari med att försöka få stiga upp 05.05, vilket jag vägrade. Alltså steg vi upp 05.30. Dagen firades med riktigt bra turer runt de 5 små plastkonerna. Därvid tänks rofflorna gå ”fot” samt svänga vänster, svänga höger, gå rakt fram …

”Detta är ansträngande och man får ont i huvudet”, sa de. Så de fick ”jaga godis” efteråt. Svårast var godis UNDER 2 av plastkonerna. Jag är ELAK, nämligen. A och D samarbetar på ett riktigt förnämligt sätt. ”Om du håller den tassen så och jag sedan trycker MIN tass där …”

Dessvärre har de kommit på att de kan göra likadant med min ”barnsäkra” ugn. NOLL COCKRAR ENSAMMA I KÖKET när jag har saker i ugnen! ”BRÄND NOS LUKTAR ILLA …” och skållad cocker får inte förekomma.

5 januari hivade jag ner 10 reservsäckar med pellets i pelletsförrådet. JUBEL! ”Det är mammutungar!”, jublade tjejerna och sedan var de ofantligt hjälpsamma när 3 av säckarna bars till pelletsbehållaren och tömdes där.

Dagen därpå var A och D på BESÖK minsann – hos Lina! Det blev till att skjutsas i Linas bil och i Linas bur. Det var till att uppföra sig så alldeles särdeles FINT, så att jag (arm ägare) har svårt att begripa hur i all sin dar dessa båda tjejer har lyckats att bli SÅ artiga osv.

10 januari kom Lina på besök och tänktes stanna över natten. Hon stannade över natten och alla 3 hade maximalt roligt. Jag förstod att ni i Skåne hade stormväder. Här blåste det faktiskt – och så kom det 3-4 dm snö under natten.  11 januari handlade om att gräva fram uppfarterna och ”gårdsplanen” och verandan och balkongen och allt annat viktigt. Så Lina stannade länge! Alla 3 är skeptiska till det där med snö upp över mage och sidor. Det går INTE att förrätta naturbehov när ändan är dold av snö.

Det vill säga – jag beställde en snöröjningstraktor för det var MASSOR av snö. Nu är det möjligt att ta sig ut och hem. Sedan grävde jag fram brevlådan och soptunnans plats nere vid vägen. Kvar att göra: små hundars gångar i trädgården, balkongen och rampen (där det ligger ca 50 cm snö). Vad de kloka hundarna gjorde? De smet in under verandan när de var ute. Sedan kom de fram och sprang in och skulle ha BELÖNING.

Jo, det snöar igen. Hoppas att ni inte blåste bort.


Söndag 28 december 2014

Veckobok nr 8

Den 15 december till 28 december 2014

Källarstädning – så SPÄNNANDE! Den stora, starka, gula dammsugaren var riktigt duktig. Spindelväv och pelletsdamm och diverse annat försvann. 2 glada cockrar kunde undersöka i synnerhet vedkällaren (som var kolossalt dammig). De är orädda, dessa båda tjejer. Mörka hörn? KUL! ”Oljud”? Visst – vi kollar! Utrymmet under källartrappan? ”Här kan vi ha en hemlig hundkoja, hördu!” Fast det är en aning knepigt att dammsuga ett golv när 2 cockernosar har placerat sig precis intill dammsugarmunstycket. Försökte varianten ”dammsuga hund”, vilket möttes med glada tillrop och ivriga försök att fånga munstycket. Jag har givit upp försöket att hitta den lilla, runda dammsugarborsten. Den förblir nergrävd någonstans ute. Det KAN ha varit Sofus, som använde den som undervisningsmaterial i somras (” Man gör så HÄR och sedan gör man så HÄR och så ska man se till att täcka ordentligt med jord, valparna små!”).

Cockrar tänks ha vackra fanor på benen. Inte för att jag vet hur andra cockerägare gör men jag kortar in fanorna rejält inför snösäsongen. Därmed susar det omkring 2 nöjda tjejer med tämligen snygga profiler men med minimala snöbollsfångare på benen. Maglurvet är också inklippt. ”Vinterpäls” kallar jag detta. Det betyder också att alla 4 öronlapparna är liksom ”plyschklippta” på insidan, att öronkanterna är prydligt jämnklippta och att öronutsidorna är ordentligt genomkammade. A och D gillar pälspyssel! Helst ska jag sitta på golvet i timmar och hålla på.

Vi hade tur med vintertrimningen för vi har fått flera mm SNÖ! ”VA? Är gräset VITT?” utbrast de och rusade rakt ut i härligheten tidigt den 18 december. Sedan var det nödvändigt att göra extra stora loopar och kasa på sidan och jaga syrran och göra LÅNGA hopp och provsmaka snö. Snö är en delikatess! Så här har vi varit ute extra många gånger bara för att kolla läget om och om igen.

Den 19 var snön knaprig. Det var skare, nämligen. Knaprig snö knastrar när man springer på den och så kan man göra små tuggbitar av den och dem bär man in och då blir bitarna små pölar. Mycket märkligt, sa A och D och försökte flera gånger. Pölar kan inte tuggas. Då är det bättre med veden, för den håller ihop.

Sedan kom terriern Lina på nattbesök och det var extra roligt, sa alla 3, för Lina löper minsann hon också. Så vi härjade lite i pelletsförrådet och sedan blev det BORSTNING och MIDDAG och mera ute och sedan gick alla hundar faktiskt och lade sig på sina favoritplatser. Jag förunnades en hel kudde alldeles bara jag!

Det snöade igen 22 december. ”Luddigt regn” menade rofflorna och snötvättade varann. Deras pälsar doftar friskt. Nu har de förstått att förnuftiga cockrar skakar av sig utomhus för annars blir de fuktiga i pälsen när snön har töat på deras ryggar. ”Fast var är gräset?” frågade de vid 13-tiden, för då hade det vimlat ner 5 cm snö. Artemis är skeptisk till alltihop. Deborah tuffar fram och gör roliga små gångar. Jaha, därpå kom nästa vinteröverraskning. Det blir lokal snöstorm när tågen kör förbi.  Slutligen kom den definitiva förvåningen. ”Vad HÄNDER? Är det ett MONSTER på vägen?” hojtade rofflorna och försökte kolla ordentligt. Det var snöplogen. Den hörs, milt sagt. Tyvärr är den bättre på oljud än på snöröjning. Den kommer tillbaka om ett par timmar. Då kan jag gå ner och gräva fram brevlådan samt södra infarten. Ska försöka lära Artemis och Deborah lite snöröjningsteknik. Sofus kunde. Synd att han aldrig hann lära ut just den tekniken!

Det blev drygt 1 dm snö sammanlagt till 23 december. Vi skottade rent på balkongen, verandan, godsrampen och på alla utetrappor. 2 glada cockrar försökte fånga snön när den hivades iväg. Vi är ute påtagligt ofta för tillfället för A och D behöver massor av snövana. De testar konsten att ploga snö med hjälp av huvudet. Det går förträffligt! Gräva? Jodå, först går det enormt lätt. Sedan kommer man ner till markytan. Då går det inte alls (tjäle, som sagt). Så man provar ett annat ställe – och ännu ett annat ställe …. Samma resultat. Då jagar man syrran istället en liten stund. Har man tur så dribblar man omkull henne. Då blir hon snöig och purken och dribblar omkull sin syster som blir snöig. Sedan går man IN och skakar av sig snön i MIN säng (var annars?) och får en liten godis och sedan blir det 2 torra cockrar, som vill ut.

Julafton blev fridsam. Vi gjorde egentligen ingenting förutom det vanliga. Mina båda ”julklappar” (alltså rofflorna) traskade med när krukväxterna fick vatten.  Men de blev ganska förundrade när jag fixade den lilla julskinkan. ”Den där köttklunsen tillhör nog OSS! Varför kletar du ner den med senap? Den blir oätlig, ju!

Sedan blev det riktigt kallt under julnatten. När det är under minus 15 så smäller det i plankväggarna. 2 förundrade rofflor tog sent på kvällen ett gemensamt beslut. Detta beslut resulterade i att kloka cockrar sov så nära matte som möjligt. Juldagens lilla morgonvända ute kryddades av att t o m verandadäcket knäppte och smågnällde (vi hade ungefär minus 20). ”Man kan inte vistas på sådana träytor när de låter så”, sa A och D och försvann in under verandan. Vinterkylan kom att hålla i sig. Alltså fick rofflorna bekanta sig med fenomenet ”kalla tassar”. ”Vedervärdigt” summerade de den erfarenheten. Så man rusar ut, snabbhanterar utomhusbehov och sedan rusar man in för att värma just tassarna. Inomhus pysslar rofflor med sådant som kartongbitstuggning (de blöta bitarna spottas ut var som helst), de strimlar reklamtryck och de bär runt på små vedbitar. Och så fortsätter de att leka lemurer. En välmusklad cocker står och går på bakbenen. Frambenen kan då användas för diverse andra saker, t ex att krafsa lite grann bland trimredskapen eller att pilla ner mina pappersnäsdukar från skrivbordet. Det mesta kan tolereras, men när jag kom hem 27 december och hittade en försynt kantgnagd CD-skiva innanför ytterdörren så blir jag en aning butter. Det var Deborah. Hon spottade raskt ut det ena lilla ”gångjärnet” till fodralet. Artemis såg ut som om hon gapskrattade. Använda ”fy-sprej”?  Glöm detta!  ”Mer dressing hitåt” blir det unisona ropet!

Nu är det 28 december. Allt lunkar stillsamt vidare. Artemis och Deborah har kvar att uppleva nyår med raketer och smällare. Fast idag är de inte nöjda med mig. Igår portionsförpackade jag nymald nötfärs och placerade läckerheterna på balkongen för infrysning  (det var ju minus 20 ute. Praktiskt!). Balkongen är förbjudet område innan jag har fått ner godset till frysboxen.  Rofflorna vet också att jag tinar skav i köket. Vad de inte vet är att skavet tänker jag torka till hundgodis. OM detta fungerar så blir jag antagligen förlåten.

God fortsättning och gott nytt år önskar vi er alla!


Måndag 15 december 2014

Veckobok nr 7

1 december till 14 december

Somliga tänker bli vuxna. Det löps! Dvs – Artemis började. Hon hör till de prydliga tikarna. Bakändan är alltid välstädad. Inte en fläck på golvet. Deborah, som startade lite senare, är en slaskhöna. Städa sig i baken? Glöm det! Fläck på golvet? Jaha, vad då, då? Min hämnd blir MOTORSAX på insidan av låren. Artemis kommer att fnissa. HON har inga lurvor eller knoffsor. Hon är, som sagt, prydlig. Deborah ska bli prydlig, med eller emot hennes vilja.

Artemis har passerat målbrottet. Hon har nu en mörk, klangfull röst. Senaste lätet är i basläge OOMMOHOUHAAAAH! Deborah ligger fortfarande på lite mer skrovliga lägen och lite ljusare typ ÄÄAHÄÄÖÖHAA.

Pälsarna är förnämliga! T o m Deborahs vita päls gnistrar. Jag har fått ett mycket märkligt beröm från en av hundvaktarna! ”Dina cockrar ser ut som reklambilder!”

Artemis och Deborah lystrar nu fullständigt på sina egna visselsignaler. Nattens mörker gäller fullt ut här i Hälsingland rätt många timmar så jag gillar att ha koll på VAR de båda fjomporna befinner sig vid trädgårdsrastning.

Och så blev det så fint att vi blev en flock i flera dygn, för terriern Lina kom hit. Om jag har förstått saken rätt så vrålar lilla Lina när hon får veta att hon ska HIT. När Lina är här så försöker hon numera att vara ÄLDST, samt mest ERFAREN och därför FLOCKLEDARE. Allt gick fint. Artemis och Deborah visade Lina den heliga pelletskammaren (som Lina inte vågade gå in i) och sedan sorterade de leksaker och sedan vågade Lina inte att bli borstad och DÅ gapskrattade 2 cockrar och sedan ville Lina bli lite borstad på huvudet. Nästa gång vågade Lina att besöka pelletsförrådet och fick en puss av Artemis.

Ett märkligt resultat av besöket är att räven gjorde en helt annan nattlöpa, för Lina skällde ut räven. Cockrarna är hennes vänner, så det så.

Alla 3 lärde sig om igen VÄNTA och VARSÅGOD när det gäller mat och godis. Natt, jaha. 2 cockrar och 1 terrier försökte att summera den gångna dagen. Sedan sorterade de sig överallt. Blyg terrier började att försiktigt vara med om morgonceremonierna, så det var 3 vovvar som skulle pysslas och klappas och klias. Det är något särdeles fint att väckas av 3 försiktiga kalla nosar och 3 lika försynta tungor mitt i ansiktet. Resten av morgonceremonierna blev en aning kaotiska för alla 3 skulle vara närmast och klias mest …

Med häpna miner begrundade A och D hur Lina roade sig med en sådan där kub, som man petar in godsaker i. OJ, så roligt Lina hade! Och OJ så fånigt alltihop var, sa A och D när de undersökte kuben  efteråt.

Detta är i princip ett ordentligt hushåll. Alltså källsorteras saker. Därmed finns det t ex en kasse med kartonger. Det är bra, säger A och D, för man kan alltid hämta lite kartongskräp att roa sig med. Allra bäst är tomma mjölk-kartonger för de gör motstånd när en målmedveten cocker tar sig an materialet. Näst bäst är tomma, rejäla papperskassar. 2 cockrar kan bita tag i varsin del och sedan dra åt varsitt håll. Med lite skicklighet förvandlas en sådan kasse till små fjantiga bitar som sprids över golvet. Sedan sopar jag. Därpå försöker A och D att fånga spillrorna innan de förpassas till källsorteringskassen. Detta är tillåtet ”bus”, för sådant är absolut nödvändigt. Det gör att jag faktiskt fortfarande inte har en enda skadad bok fast det finns läckra böcker i perfekt cockerhöjd. Jag begriper ingenting, faktiskt. A och D är de 2 mest välartade hundar, som jag någonsin har haft. Förmodligen får väl deras föräldrar ta på sig berömmet (hej, Leia och Texas! Bra gener, hör ni!).

Vår stillsamma tillvaro kryddas litegrann av tjejernas senaste påfund. De går på bakbenen alldeles av egen vilja och utan någon som helst insats från min sida. Jag är bara häpen. Gör cockrar såhär numera? Är det fler i släkten, som gör likadant? Det må väl vara att en cocker ställer sig upp på bakbenen för att få överblick. Men att GÅ flera steg och med rak rygg ….  Dessutom sker detta både utomhus och inomhus och definitivt utan godis i närheten. Till detta kommer att de ”står vackert” alldeles stilla innan de får belöning. Den serveras bara om de sitter ner med alla tassarna i golvet SAMT väntar på ”varsågod”. Det finns ögonblick då jag tror att A och D driver med mig.

Så nu avslutar jag den stillfärdiga ”veckoboken” för denna gång. Hoppas att ni inte blåste sönder nere i Skåne. Här var det riktigt lugnt ute.


Söndag 30 november 2014

Veckobok nr 6

16 november till 30 november 2014

Den här perioden inleddes mycket förnämligt, för jag städade ur pannan och pelletsbrännaren och busarna hjälpte till! De var mycket duktiga och de blev riktigt askiga båda två, så de kastades ut för cockerrullning i gräsmatta. Sedan blev det faktiskt bara lite sot och aska i min säng.

Verandan är vinterordnad. Det finns inga soffor eller stolar eller bord, som en cocker kan hoppa upp på. Allt är hopföst och står på högkant eller ligger upp-och-ner, så tjejerna försöker att komma på nya sätt att ta sig under eller över möblerna. Förmodligen är de mest nöjda med att ”hemska bordet” numera står på högkant, för de har blivit kloklippta flera gånger uppe på just det bordet. Vi har ett litet nöje kvar. All gammal blomjord har spridits ut ovanpå de hopräfsade lönnlöven, som finns i ”lönnlövskomposten”. Jag väntar bara på att Artemis och Deborah upptäcker hur enkelt det är för en smidig cocker att ta sig över kompostgallren runt den komposthögen. I den finns det dessutom aska och gräsklipp och torv och annat underbart (t ex uråldrig hundskit).

I huset finns några bollar av det slag, som kan kallas ”pyjamasbollar”. 2 är ganska stora och några andra är typ tennisbollar. Glöm allt om leken ”hämta bollen”! Varje sådan boll ska hållas ordentligt mellan 2 starka cockertassar och sedan ska bollen skalas (dvs, ”pyjamasdelen” ska plockas bort). Artemis är påtagligt skicklig med de små pyjamasbollarna. Hon fixar fram något som liknar en knölig tråd och sedan spjärnar hon med framtassarna och får duktigt fäste med tänderna och sedan flår hon av den luddiga ytan. Ytan ska sedan småtuggas så den blir blöt och ointressant och när detta är gjort så traskar hon iväg med eländet (till min säng, förstås). Deborah föredrar att använda ”sega gnagmetoden”. Hon arbetar sig runt bollytan, får fram hela kanter, suger lite på kanterna och sedan flår hon av materialet. Detta ska sugas på under belåtna små ljud. Sedan levereras det till min säng och helst ovanpå kuddarna.

Dessa båda cockertikar har aldrig trimmats. 28 november kommer ett gammalt arbetsgäng hit. Jag planerar att fotografera Artemis och Deborah, som då visserligen är normalt kammade och borstade – men försedda med precis den päls som 2 nästan 9 månader gamla cockrar kan ha. Bilderna kommer att läggas till deras kommande ”veckobok”. Sedan kommer jag aldrig mer att få köpa cocker …

Vintern är en fin årstid. Artemis och Deborah vänjer sig försiktigt. Nu har de premiärkissat på snöpudrat, fruset gräs. Tydligen ska erfarenheten summeras som så, att detta är betydligt bättre än kallt, blött gräs. De kissade nämligen en gång till, båda två, en liten bit bort på nästa snöpudrade gräsyta. Sedan undersökte de noga och fundersamt effekterna av att kissa på sådant underlag. ”Varför blev det en mörk fläck? Varför försvann det där vita? Blev det likadant på din fläck?” frågade de varandra. Sedan försökte de samla ihop det minimala snöpuderlaget på verandadäcket, men det ville sig inte riktigt som de hade tänkt sig. Då ville de IN och ha GODIS (= torkade små köttbitar), så vi gick in och övade konsten ”VÄNTA! VARSÅGOD!” och det gick förträffligt.

Och så kom det riktiga snöflingor singlande ner den 23 november! ”VA? Regnet är LUDDIGT!” blev kommentaren. De skulle bara veta, mina små, unga, oerfarna, skånska cockrar, att här brukar det kunna bli ordentliga snövintrar av det slaget att jag måste skotta fram galoppbanor och dassplatser och tvärgångar så att cockrar inte försvinner spårlöst in i drivorna. (I synnerhet Sofus blev riktigt sur när han kom bort sig i snöhögarna!)

Deborah utvecklar ihärdigt samtliga anlag till att bli en FÄHUND! Hon har i sin närmaste (oskrivna) stamtavla minst en ekorre, en fluga och förmodligen också en grävling. Detta med enastående klättarförmåga finns givetvis inte heller i rasbeskrivningen, men hon klättrar och sedan norpar hon sådant, som hon anser att en cocker (dvs hon) ska ha. Det allra bästa just nu är glödlampor, helst sådana där dyra energisnåla varianter. Dem hivar hon ner, får självklart hjälp av Artemis med att ta isär kartongerna men sedan ska en elektrikerintresserad ung knäppskalle tugga sönder fattningarna. Resterna kan givetvis jag ta hand om (glassplittret, t ex). (I detta hus slocknar vilka lampor som helst när som helst oavsett var de kostar. Det är 2,5 meter upp till taklampan. ALLTSÅ har jag nya lampor HÖGT UPP i en bokhylla. ”Högt upp” är ca 140 cm.) Deborah har för övrigt testat stora trappstegen (jämför högt i tak). Jag fick vända den åt fel håll. Hon blev SUR. Artemis, den stora filosofen, är inte ett dugg bättre fast hon maskerar sina bus bättre. Artemis fiskar åt sig trevliga, mjuka saker som t ex en enkel socka här och en trosa där och sedan går hon stillsamt iväg med bytet och liksom småsuger på det. Hon är expert på tvättmaskinstömning, det är vad hon är.

Båda två är en aning förvånade över vad hormoner kan göra. EN av dem löper nog fullt ut inom ett par dagar. Den andra undersöker både sig själv och syrran ingående och ofta. Syrran är också intresserad, jo. Det är ju bra i tid. Tjejerna ska bli ”vuxna” för snart är de 9 månader.

Inkallning med hjälp av vissling fungerar perfekt och de kan sina personliga visselljud. Dessutom kan de den ”allmänna” invisslingen (som fungerar på kompisen Lina också). Små hundar kommer susande från olika håll. Detta är väldigt praktiskt i synnerhet när det är kolsvart ute. Man (= jag) ska helst inte stå och ropa rakt ut i mörkret för det tycker inte rådjuren om. Att vissla tycks vara mer fridsamt för husets märkliga lilla vilddjursflock, som alltså sover mellan äppelträden. Jo, jag äger en liten bit av paradiset! Och numera bryr sig inte Artemis och Deborah om den lilla rådjursflocken, för den ska finnas precis utanför nätstängslet har de lärt sig. RÄVEN skäller de däremot ut ordentligt.

Pelletsförrådet blev tillåtet utrymme igen. Det är mycket lättare att gräva i pellets än i den frusna marken. Och det är enormt roligt att jaga syrran upp och ner i pelletssluttningen för det är spännande ”halt” och en lycklig cocker kan träna motlut och öva konsten ”slänga syrran neråt” och INGENTING är farligt eller gör ont.

Tjejerna fick gå in i vedförrådet och välja varsin ordentliga pinne. Stolta cockrar kånkade upp varsin pinne och parkerade fynden mitt på golvet. Sedan pysslades fynden om, gnagdes på från olika håll och placerades slutligen i min säng (var annars?) varpå jag slängde iväg eländet till tvättstugan, båda hundarna suckade och sedan bar de iväg fynden. Finns stunder då jag tror att de är förståndiga.

28 november kom 6 av mina gamla arbetskamrater. Artemis och Deborah hade stor uppvisning i konsten att vara välartade unga cocker-spanieltikar. De tiggde inte vid bordet. De lät sig klappas (OH, SÅ LENA!), de gick och lade sig bakom min stol, de var tysta ….  Den enda olyckan handlade om en bit bröd, som drumlade ner på golvet helt oavsiktligt. Brödbiten delade tjejerna på. Det var både bra (de slogs inte) och eländigt. De ÄR glutenintoleranta. ”Pös-skit” idag, jodå. Liksom ”fluffig” och blöt och luktar illa. Båda två drabbades.  De fiser. De ogillar den lukten. Så de flyttar mellan sovplatserna och stirrar surt på varann (”det är DU som …”) och lyssnar häpna på kurret i varandras magar. Vi reparerar med nymald nötfärs.

Solen skiner 29 november och marken är hård och det är rimfrost precis överallt. Perfekt väder för cockrar, menar A och D, som gör stora springvändor i gräset och rullar varandra och blir alldeles rimfrostpudrade på ryggarna. Med stora ögon såg de på när jag laddade talgbollshjulet och sedan hängde upp det på fåglarnas matstation vid farstukvisten. Det är dags nu för fågelserveringen. Fast talgbollarna kunde jag ju helst ha lagt på golvet, sa A och D, för egentligen ska sådana godsaker reserveras för cockrar, lade de till. Sedan kom Deborah på hur man kan ta loss locket till spannen med talgbollar. Därpå förvisades den spannen omedelbart till en cockeromöjlig parkeringsplats. Jag är i onåd (igen).

Nytra cockrar deltar i alla tänkbara sysslor. Idag är det 30 november samt 1 advent OCH söndag. Har inhysta stora krukor med pelargonier i källaren. De vattnas försiktigt och bara ibland samt då söndagar. De bor i samma utrymme som frysboxen. De 3 golvbrunnarna får rödspritsförsett vatten somliga söndagar. Gissa att 2 cockertjejer deltar i aktiviteterna! Viktiga dörrar i källaren får vara öppna somliga gånger så att allt kan undersökas. Viktiga dörrar går till frysboxrummet, pelletsförrådet och pannrummet. Vid MYCKET särskilda tillfällen öppnas också dörren till den f d ”kolboxen”, ett stort, trevligt och inte färdigställt utrymme och där finns det massor av dofter.

Vi ska fylla på pellets också. Här bor två glada, lyckliga och inte alltid alldeles rena rofflor! Frihet är att få uppleva en massa saker utan att det går riktigt illa. Kasa runt i pellets hör till upplevelsedelen.

GLAD ADVENT från oss till er!


Lördag 15 november 2014

Veckobok nr 5

1 november -14 till 15 november -14

Jo, det hände mer 1 november! Deborah, den eländiga kråkan, åt uppenbarligen något kopiöst underbart, som hon hade hittat någonstans ute. Därmed kom senkvällen samt natten att handla om att torka upp spyor. Artemis tittade intresserat på varenda gång. Sedan var det över och i synnerhet D. var kolossalt hungrig på morgonen.

Vi ägnar oss åt lönnlöv på det viset, att jag räfsar och Artemis och Deborah omgående sprider ut alltihop igen. Därmed får jag mer motion och allihop har förfärligt roligt. Det är en ståtlig lönn, planterad 1925. Alltså producerar den oanade massor av lönnlöv.

Marken tjälar, dvs nu fryser marken ihop uppifrån. Detta är UPPRÖRANDE, enligt A. och D. för hur ska en sorkjagande cocker kunna gräva i sorktunnlarna när jorden är alldeles stel och omöjlig? ”En cocker är väl inte en ISGRÄVLING, VA?” frågar de förnärmat. Samtidigt har de skojigt för de få små kvarvarande sorkarna har samma bekymmer, så här gäller stängd ytterdörr – tjejerna kniper faktiskt de små bytena och har snyggt och prydligt ihjäl dem. Dvs – den som får tag på en sork ”stöter” med framtänderna och sedan kommer syrran och har stora, starka DUNSHOPPET på samma byte och sedan är sorken mycket död. Resterna får INTE bäras in. Jag är – som vanligt – DUM.

Detta betyder att jag är lika dum som gässen, för här flyger dessa fram och tillbaka och säger en hel massa saker, men ingen av dem dunsar ner i trädgården. Artemis och Deborah TITTAR med stora ögon och vinklar öronen och är fullt beredda att ta tass om vilken gås, som helst bara den kommer inom räckhåll. Gässen är alldeles för dumma för att förstå detta. Då är rådjuren bättre. Visserligen är de en särdeles märklig variant av hundar och de ska inte jagas hemma eller ens skällas på hemma, men JISSES så läckra små skitar de gör! (Jag har alltså en liten rådjursflock som vintertid bor mellan äppelträden och som slickar rent under fågelfröautomaterna. Artemis och Deborah börjar förstå att dessa rådjur tillhör husets hemmaflock. Jag brukar kunna stå ute på farstukvisten – mindre än 1 meter från närmaste rådjur – och kunna glädja mig åt deras närvaro – OCH ha tysta cockrar bakom mig.)

Artemis har bestämt sig för att vara vakthavande cocker. Deborah är därmed utsedd till undersökande cocker. I stort sett varenda natt sätter sig A upp och LARMAR (”GUUORRRP! HOORFF!). Därmed suckar Deborah, sträcker på sig samt tar sig en sväng genom huset. Vid behov säger Deborah ”HORFF! OOOFF! UOORFF!” och då kommer Artemis lufsande och säger ”HÖRRRFF, GRURRF! OHOHOFF!” I regel är det bara något helt ofarligt men givetvis kommer jag snavande efter och kollar och sedan får de BERÖM och varsin GODIS och sedan snubblar vi tillbaka till sovplatsen.

Där har det blivit en fin nyhet enligt cockrarna! Mitt (före detta) sängbord fick häromdagen en sådan där hundliggsak med antiglidundersida. Det var en mycket populär uppfinning, sa A och D, som undersökte ytan ordentligt många gånger. Ovanpå detta var det extra pluspoäng att de mycket små fleecefiltarna snällt nog låg kvar och kunde förvandlas till kuddar. Kuddar är för övrigt viktiga inslag i tillvaron. Jag får ha EN kudde men de övriga ska vara cockerangelägenheter och kunna justeras i enlighet med cockerbehov.

Cockrar har päls, jo. Denna päls bör – eller rättare måste – skötas ordentligt. Det betyder borste samt karda samt kam. SAMT humor plus tålamod. Artemis och Deborah uppför sig i vissa lägen som siamesiska tvillingar. Detta inträffar i synnerhet vid mer rejäl pälsansning. De deltar samtidigt. De bufflar undan varandra. Allra bäst är det när de landar på rygg (sida vid sida givetvis) för då kan jag borsta båda magarna samtidigt med varsin borste. Svansarna får INTE borstas för då ramlar de av, är deras gemensamma och beslutsamma åsikt. Svansarna BORSTAS (och hänger faktiskt kvar). De har öron. OJ, sådana öron de har! Öronlapparna borstas och då med deltagande systers nos involverad i hanteringen. Två nosar är väl borstade. Märkligt nog är 4 öronlappar OCKSÅ riktigt väl borstade. Eller för att säga sanningen: de blev häromdagen ordentligt ansade båda två, och blanka och fina. Sedan SPRANG de ut. Sedan rullade de varandra i allt möjligt. In kom två lyckliga fähundar. Jag tror att de är blanka och fina under ytlagret. Det är ungefär som med golven – de ÄR rena under ytlagret …

Penelope, A:s och D:s härliga syster, har med allra största entusiasm angripit ett riktigt långt läderkoppel och tuggat sönder nedre delen. Hennes matte var inte lika entusiastisk. Annars tycks Penelope vara riktigt välartad och dessutom lydig. Jag har försökt förklara detta för A. och D. men de tittar oförstående på mig. Vi har alltså en sådan där PERIOD här hemma.

Det kylnar ute. Därmed blir trädäcken på rampen, verandan och balkongen riktigt hala fram mot morgnarna. ”VAD MENAS?” har båda tjejerna frågat flera gånger när de visserligen försökte bromsa in men sedan fortsatte att glida vidare på tassarna. Alltså har de förlagt inbromsningssträckorna till gräsmattan. Balkongen ska man vara försiktigt med så på den tassar man stilla. Annars landar man med huvudet före in i balkongräcket och då rågarvar syrran och DET är inte kul.  Rent meteorologiskt har vi vinter sedan flera dagar men det märks bara på morgonhalkan, som sagt. Jo, vår ekorre har blivit hungrig och äter kottar så det sprätter om det! Kottrester ska bäras in. De ska undersökas. Resterna ska sedan läggas lite varstans (förutom i sängen).

”Frysboxen fortsätter att vara dum! I den finns en massa härligheter och det är ogörligt för en cocker att ta sig upp och sedan ner för inventering. I köket har Ylva idag (13 november) lagt en massa korvar och fläskfilé och kassler – och den dumma människan har lagt alltihop oåtkomligt! Jo, Lina kom plötsligt på besök och DET var väldigt trevligt för vi hade mängder av saker att diskutera. Tyvärr kom hennes husse också. Så det har varit TASSAMPUTATION! IGEN! Fast nu hörs det inte när vi springer på golven och DET kan ju vara en fördel, för man skulle kanske ändå lyckas att komma åt läckerheterna i köket. Kanske, alltså. Ylva är lömsk. Hon spiller aldrig och tappar aldrig trevligheter på golvet” ber A och D att få meddela.

Annars har cockrarna haft fin uppvisning i konsten att sätta sig ner och låta besökande hund med husse ta sig ut ur huset i lugn och ro. Det finns stunder då jag tror att insikt och kunskap mognar nattetid också hos en hund. Helt plötsligt fungerar träningen och t o m en cocker gör som man har tänkt sig. (I sådana lägen blir jag i regel väldigt häpen och mycket stolt över hunden.)

Vi har sådana där kuber, som tänks träna en hund i konsten att räkna ut hur man gör för att få ut godbitarna. Artemis och Deborah har knäckt utmaningen. De samarbetar (”Om du håller din tass där så kan jag putta DÄR …”). Det tog 14 november precis 16 minuter – sedan hade cockrarna hanterat och tömt båda kuberna och systerligt delat på de få godbitarna. ”Roar din hund i flera timmar” stod det på förpackningarna. Det var förpackningarna som var roligast.

För övrigt har busarna upptäckt att ”morrsaxen” är hemma igen (Linas ägare hade lånat dem). Det var synnerligen olämpligt att den kom hem, menar de. Så nu går de en försiktig sväng bortom det bord, där ”morrsaxen” bor ihop med kammar och borstar och …. jaja, ni vet vad man har som cockerpälshanterare. Deras hämnd var härlig! De puttade mig i knävecken så att jag dråsade nerför den minsta yttertrappan och landade på gräsmattan. Den ena busen fiskade in min keps. Den andra busen GAV mig mina glasögon. Båda busarna slickade mig alldeles kolossalt och tyckte att DETTA var det skojigaste på länge. Och jag fick inte ens något blåmärke som minne. Snopet!

Behövde köpa mer hundmat. Tog en helt annan liten kylväska än den vanliga. Maximerat intresse! Fast sedan tog jag en av de små ryggsäckarna också. Då försvann 2 små, ensamma, övergivna samt oförstådda cockertjejer raka vägen in bakom skrivbordet. Den av er, som kan förklara hur unga cockrar lyckas att dra SLUTSATSER med hjälp av iakttagelse, bör kontakta mig. (Mina elever drar inga som helst slutsatser av något eller någonting och det hjälper inte ens med detaljerade anvisningar. Borde jag ha mer cocker i undervisningen rentav?) När jag kom blev jag förlåten för det medfördes läcker hundmat, härligt hundgodis (utan gluten förstås) samt korvar och karré och annat angenämt. A och D kontrollerade noga VAR allt detta placerades och insåg att det – som vanligt – var utom räckhåll. Därpå blev jag förlåten. Vi räfsade mer lönnlöv! De ”räfsade” allt vad de kunde och hittade massor av små delikatesser och blev saliga och riktigt smutsiga och gjorde stora cockersvängar (i mina lövhögar, var annars) och till slut ville de gå in BUMS, så då gick vi in.

Och nu är det 15 november och jag kunde till min förvåning i morse inse att ännu en träningsdetalj har landat i huvudet på dem. Tidigare har jag haft 2 odjur dykandes rakt in i kylskåpet varenda gång, som jag har öppnat dörren. Visst tjat har haft framgång. De satt, sida vid sida, och begrundade allt underbart som enligt deras nosar finns i detta kylskåp men DE SATT STILLA UTANFÖR! Därmed kryddades frukosten med en liten klick nymald nötfärs som belöning.

Därmed gäller nästa cockerdumhet! Den ska stävjas! Tjejerna har upptäckt toaletterna! Där finns det vatten! Detta vatten är godare än vattnet i de rena vattenskålarna. För säkerhets skull brukar jag fälla ner locket – men Deborah har upptäckt hur man fäller upp sådana lock och Artemis hjälper så gärna så till med rackartyget. Problemet rent husmässigt är att det inte går att ”stänga dörren” till den ena toaletten. ”Dörren” består av en usel, dragspelsformad, plastvikdörr. Vilken cocker som helst tar sig raskt igenom eländet. Jag har hittat den riktiga dörren men det krävs diverse snickarkunnighet att få bort schabraket och sedan montera de gångjärn, som jag också har hittat.

Nu går vi ner i källaren. De 3 golvbrunnarna ska ha varsin dos med rödspritsladdat vatten. Anar att Artemis och Deborah kommer att hjälpa till. De är KOLOSSALT hjälpsamma …


Söndag 2 november

VECKOBOK 4

19 oktober till 1 november

Det måtte vara riktigt märkligt och utmanande att vara en ung hund. Hur hunden än inser saker och börjar kunna hantera saker, så uppstår det hela tiden andra (oftast konstiga) saker. För Artemis och Deborah i Hälsingland handlar det för närvarande om hur löv bär sig åt. VARFÖR har löven bytt färg? Varför ramlar de NER? Kan de ätas (” NEJ! BESKA!”)? Varför PRASSLAR somliga löv när de ramlar (= lönnlöven)? Kan man möjligen skälla ut ramlande löv? (”NIX! De bryr sig inte! FÖROLÄMPANDE!!”)

”VARFÖR har du förstört VÅRA bord på verandan? Varför ligger de ner så där? Varför har du vält stolarna och soffan? Hur ska vi nu kunna hoppa hinderlopp, VA?” Jag har alltså vinterordnat just verandan. Fast just den delen blev sedan godkänd för det blev större galoppyta med tvärkurvor. Dessutom är det spännande att balansera på lutande stolssitsar, så det går kanske att uppfinna något nytt hopp- och springsätt med hjälp av möblerna, sa A och D.

Kom hem med 12 nya så kallade ”snöpinnar”. ”Snöpinnar” trycker man ner i marken för att visa VAR en väg eller en uppfart befinner sig. Det är enormt praktiskt vintertid här uppe, i synnerhet om snön vimlar ner. ”KÖP FLER!” var budskapet, ”för trevligare pinnar finns inte”, menade cockrarna, som försökte bära iväg med pinnarna.

Vi hade (23 oktober) det som kan kallas regnblandat snöslask. Och vad gjorde A och D? De försökte fånga de våta små flingorna med hjälp av tungorna. De häpnade över hur ett regn kan bära sig åt. Därpå undersökte rofflorna ingående grillen, som jag bar in (jo – den var ren).

Artemis har alldeles själv uppfunnit frukten äpple. Ett riktigt boket äpple är en läckerhet och ska ätas i mikroskopiska mumsbitar. Deborah är fundersam. För henne är ett äpple en variant av fjantig boll. Fast OM äpplet ligger i min säng (VAR ANNARS?) så kan D också gnaga på det. Sedan spottar hon ut gnagbitarna (i sängen förstås).

Minns ni gnetregnet som vi hade vecka 41 (55 mm på 23 timmar)? Jag har fått be A och D om ursäkt. De har på alla tänkbara sätt talat om att det har varit förolämpande blött ute nu under vecka 43. Tömde regnmätaren 25 oktober. 68 mm, minsann. Regn uppifrån är OK, men plaskvått gräs rakt upp i en liten cockerrumpa är INTE OK. Nu har de utvecklat kloka rutiner. Vid akuta behov smiter de in under verandan. När behoven kan hanteras ”om en stund” tar de sig in under godsrampen. De ÄR faktiskt riktiga noga med att toalettbestyr äger rum utomhus.

Nyaste inomhusnöjet är att jaga en luddig boll nerför trappan, fånga den, bära upp den, slåss om den där uppe – och så jaga den nerför trappan. Här finns alltid 2 likadana av i stort sett alla leksaker. Glöm att de har varsin! De ska alltid ha SAMMA grej!

Det är höst, som sagt. Det betyder att förståndiga småfåglar emigrerar söderut. A och D har alltmer förvånade noterat att det är massor av små fåglar överallt och att dessa äter kopiöst samt sjunger flyttsånger i stora körer. Ovanpå detta har vi de – enligt cockrarna – mycket korkade gässen, för visst kommer gässen i prydliga formationer men VARFÖR landar de aldrig åtkomliga inne i trädgården? Därmed sitter tjejerna ibland sida vid sida med höjda öron och vittringssökande nosar för att pejla alla dessa eventuella läckra bytens möjliga landning innanför stängslet.

Och sedan kom Lina på besök. Hennes människor satt på undervåningen. Lina var skakad, häpen och mycket förvånad. Jag njöt. Jag badade i badkaret (O, himmelskt)! All elak klåda efter bältrosen försvann. Artemis och Deborah deltog entusiastiskt med tassar och öron. Lina stod tvärvikt vid dörrkarmen och undrade om hon skulle ingripa eller fly. Sedan moppade även Lina mitt elaka vänsterben samt talade om för A och D att det var HON som hade varit skickligast i behandlingen. Därefter var alla 3 hundar tvungna att rulla varandra ute – länge.

(Jag duschar faktiskt. Men då spolar man bara av ytterdelen på sig. BLÖTLÄGGNING är mer givande.)

BJÖRNSKIT är en exklusiv läckerhet. En (möjligen liten) nalle hade skitit på uppfarten. Det räckte till typ ”tryffelupplevelse”. Rådjursskit är ”härmp, höff,örrp” (citat från Sofus) dvs mycket gott. Det fanns flera sådana trevligheter, jo. Har gått en rejäl vända med A och D (den eländiga bältrosen kväste allt sådant roligt under flera veckor). Noll krångel! All liten träning har fungerat. Man drar INTE i kopplet. Man går på RÄTT sida. Man nosar så att nosspegeln fladdrar. Och så kissar man ordentligt ovanpå syrrans lilla fläck. Sedan måste hon kissa ovanpå …

Vi bor alltså i en f d järnvägsstation och vi har massor av olika slags tåg som tar sig förbi eller rentav står stilla. NU har Artemis och Deborah lärt sig vilka godståg som för ett oherrans oväsen med gnissel, tjut och allt möjligt annat. De stannar upp, de lyssnar och sedan rusar de IN. Nix, de är inte rädda. De skonar sina öron! När dessa miljögräsliga tåg har passerat så rusar tjejerna ut igen och återupptar de viktiga sysslor, som de hade på gång. (Låt mig säga det så här: det handlar om privata tågbolag. De har tydligen inte råd att sköta bromsarna på godsvagnarna.)

Till de märkliga nyheterna för hundarna inomhus hör min vedkällare. Där inne finns vattenmätaren. Den skulle läsas av. Den lästes av. Sedan var det närmast omöjligt att få ut cockrarna, för de hittade en rikedom i form av VED och RIKTIGA TRÄBITAR. En riktig cocker behöver alltid mer ved och fler träbitar. Därmed arbetade de hårt med att plocka ut så mycket som möjligt och sedan lägga bytena i källargången. Det gjorde källargången lite svår att gå i men efterhand blir det bättre, för A och D fraktar upp bytena till bottenvåningen när vi är nere för att fylla på pellets. Den stackars bottenvåningens golv kan vi nog låta bli att redogöra för. Jag behöver inte bära upp ved, om ni förstår.

Det blir vinter framöver. Alltså fixas snöspadar och snöslädar så att de faktiskt är ”vallade” (alltså behandlade med silikon) för då glider även fuktig snö av dem. ”Detta är äventyrligt kul”, menar A och D! ”Men varför har du hängt upp den skyffeln där och den där andra skyffeln därborta?” undrade tjejerna. ”Och vad i hela friden är det DÄR?” sa de när de fick möta den största snösläden. (En snösläde är en ganska bred och stor ”snöröjningsskyffel” med rejält dubbelhandtag. Man får undan massor med en sådan.) Därtill kunde cockrarna undersöka mellersta boden, som faktiskt var stinsens privata utedass 1918. (Det står fortfarande ”PRIVAT” med sirliga bokstäver på bakväggen.) Och nu har jyckarna ordentligt undersökt alla de platser och hörn, som var Sofus alldeles särskilt viktiga ställen på norrsidan. Alla sorkar var borta. Ingen Sofus i det speciella hörnet. De båda odjuren äger tydligen också detta område på riktigt till deras ofantliga entusiasm.

Och så blev det 1 november och en sådan där underbar, milt gråmulen himmel och lagom fuktigt ute. En av tjejerna kom med den sedan länge försvunna ”roliga” bollen. Den var INTE ren. Nu saknar jag bara dammsugarborsten och skoterhandsken. A och D är totalt oförstående. Däremot har de noggrant och ingående undersökt mina alldeles nya vinterkängor, sniffat rejält på fårskinnsinnesulorna och sugit prövande på skosnörena. Kängorna är godkända.

Artemis har idag gnuggat sig mot tallen och fick lite kåda på ena sidan. Deborah angrep den sista lilla tisteln och har en liten tistelboll på ena örat. Vi ska ägna oss åt viss ansning av öron och pälsar, jo. Samt försöka plocka ihop den där kringströdda högen med ved och träbitar…


Lördag 18 oktober

Veckobok för 6/10 till 18/10

Här har hösten stormat in! Därmed har de skånska cockrarna Artemis och Deborah till stor förvåning upptäckt att gräs kan KNASTRA under tassarna tidigt på morgonen. Man kan inte kissa på knastrigt gräs för då skvätter det uppåt. Alltså kommer man ihåg delar av vad SOFUS sa. Man går alltså in under verandan. (USCH! Jag borde kräla in och städa under denna veranda …)

Det här med bältros är en knasig men träningsmässigt intressant sak. Det handlar alltså om i synnerhet vänster fot och ben (partiell nervkontaktsfrånvaro). Den usla hundägaren stiger upp nattetid för att vandra. Alltså vill hundägaren ha träskor på sig (bra tyngd, stabila ovanläder osv).

NU har detta skett flera gånger, att om 1 träsko har rymt en bit bort under en stol, så har någon av cockrarna hjälpsamt ”petat” fram den, så att båda mina fötter har varit ”skodda”. Därefter har båda jyckarna vandrat lojalt nära mig samtidigt som jag har linkat fram men de hållit sig på riktigt ordentligt avstånd från just träskorna. De har lärt sig att träskor på en svans eller en tass GÖR ONT.

Det där med visslingsinkallning fungerar – nästan. OM det springer en räv på 3-spårsmötet så är det väldigt mycket viktigare att hålla koll på räven tills den försvinner. SEN kommer man och ska BERÖMMAS.

Och så har vi haft 2 intressanta saker under vecka 41. Den första intressanta saken handlade om det mest envetna och gnetiga regn, som kan tänkas. Det regnade från alla håll. Regnet var särdeles BLÖTT. Det var BLÖTT överallt! Elak matte hivade ut 2 unga cockrar. 2 unga cockrar klamrade sig fast tätt intill ytterdörr. Man kan INTE kissa … i synnerhet inte ute. Mycket elak matte öppnade inte ytterdörr trots jämmerrop. Slutligen nödkissade 2 unga cockrar – och sedan vrålade de. DÅ fick de komma in. VAR TORKADE DE? (Vi fick 55 mm på 23 timmar. Arma kräk!)

Nästa intressanta sak var så att säga mer TORR. Detta hus värms med pellets. Jag beställde alltså pellets (små, förnämliga, pelletsliknande träfibersaker). Leveransen kom torsdag vecka 41. Detta var ett ÄVENTYR och Sofus hann aldrig informera Artemis och Deborah om hur kul det är med pelletsleverans. Bulkbilen (för här handlar det om stora mängder) smög upp och ställde sig fint. Sedan skramlade det när matarslangen monterades. Cockeröron höjdes. Det som sedan hände har A och D tydligen sammanfattat som ”jordbävning med vulkanutbrott”. ”Jordbävningen” handlar om hur pellets dråsade in i pelletsförrådet. (Man känner faktiskt detta i fötterna). ”Vulkanutbrottet” handlar om det riktigt försynta damm- moln som kom ut genom fönstret till pelletsförrådet. Jag släppte ut tjejerna på förstukvisten, för då kunde de notera precis vad som hände. Rädda? ICKE! Detta är 2 mentalt synnerligen stabila unga cockrar! Nu har vi bara kvar a) sotarbesöket samt b) nyår för att slutnotera den mentala stabiliteten på Artemis och Deborah. Fast det där med skottlossning struntar de i, tydligen. Det tjuvjagas rätt bra i nejden.

Terriern Lina damp in på helgbesök från 11/10. ”SYNNERLIGEN LYCKAT”, ansåg de 3 busarna och försvann ut för att förvandla gräsmattan till en lerig mölja. (VAR TORKADE DE, tror ni?)  Och hur tror ni att de 3 hanterade mina försök att städa golven nere? Lina gjorde allt för att bevisa att hon, minsann, är en vuxen, klok och ansvarshavande terrier. Leksaker bars omkring. Unga hundar förmanades – (”man gör INTE så här … men så HÄR”). Golvmoppen var ett jaktbyte och skulle anfallas från 3 håll (dvs, det blir en aning krångligt att torka golven när det hänger 3 jyckar i själva moppen. Nödgades att köpa en ny mopp. Den äldre föll sönder …). Sedan åkte Lina hem och då blev det tråkigt, sa A. och D.

Därpå kom lille Birk på besök. ”Han är DUM!” sa A. och D. för nu väger Birk ungefär 10 kilo och forsar fram som en lycklig flodhäst. Han noterade (snart 7 månader gammal) att tjejerna nog började dofta intressant. Alltså har han blivit portförbjuden tills den första löpningen är avklarad. Kombinationen Lancashire heeler och engelsk cocker-spaniel är enligt min åsikt totalt olämplig. Dessutom är alla 3 på tok för unga.

Jo, man ska vara noga med energiutsläpp. Här ”skos” samtliga (åldriga) fönster nertill på fönsterkarmarna och då i synnerhet i de hörn, där det kan läcka kall luft ner mot ett sådant där fjantigt ”elektroniskt” radiatorreglage (som får spader oavsett hur man än bär sig åt). Alltså ”skodde” jag häromdagen diverse åldriga fönster nertill på fönsterbrädorna med hjälp av fleecefiltar. ALLTSÅ knyckte Deborah och Artemis de fleecefiltar, som de kom åt. ALLTSÅ är Artemis och Deborah och jag just nu inte sams. Mina energisparande fleecefiltar SKA ligga där jag har lagt dem. Jag vill INTE möta dem, vilt fladdrande i käften på en cocker, som maximalt lycklig springer nerför trappan och UT med bytet. Lina var inte ett dugg bättre! Hon har kommit på hur en hund kan ta sig upp i en säng eller en soffa och sedan få tag på det där mjuka, luddiga, härliga FÖRBJUDNA. Märkligt nog stal ingen av dem Sofus älsklingspläd, fast den ligger så inbjudande nära i hans fåtölj. Ingen av dem rörde ens fåtöljen. De trängde ihop sig i den andra fåtöljen (som inte är dimensionerad för 2 cockrar och 1 terrier). (Undrar ibland vad Sofus rent faktiskt sa med allvar i rösten om pläd, fåtölj och RESPEKT. Kan tänka mig att Sofus kunde ha varit eller blivit en samhällsordnande och KLOK cocker, som fått 2-benta fåntrattar att fundera).

Det där med små, röda, plastkoner är en fullträff! Jag kan parkera dem lite varstans i huset och så går vi ”slalombana” (”SAMMA sida” är ordet) och så går vi nerför trappan (”BAKOM” är ordet) och sedan går vi UPPFÖR trappan (”BAKOM”) och sedan går vi ner i källaren (”BAKOM”) och där är det fritt ös och sedan går vi upp (”BAKOM”) och sedan är vi alla väldigt trötta. Lina var häpen men hängde med.

Artemis och Deborah har gnistrande fina pälsar. Det finns inte ens början till luddor eller lurvor. De har fina, små, fasta avföringskorvar. Jag skiftade ju för åtskilliga veckor sedan över till BARF. Ingen av dem kliar sig längre. Båda har trevligt rena blekrosa öronmynningar. Ögonen är rena. GLUTENALLERGI, jaha. Det var alltså detta elände, som det handlade om, när jag bekostade utredning för stor klåda. Det var dessutom det enda, som veterinären inte begrundade (alltså glutenallergi).

Syrran Penelope (mörkt blue-roan) artar sig till en särdeles förnämlig cocker! Visserligen tuggade hon sönder en tuschpenna för ett tag sedan samt spydde upp delar av pennan (grönrandig) OCH tuschet (på en numera f d vit liten matta) men annars så kan hon massor av sådant som gör hennes matte stolt! Hon TVÄRSTANNAR på kommandot ”STANNA”. Hon viker av mot vänster eller höger när matte säger ”vänster” eller ”höger”.

Och nu har värmepannan askats ur (i princip av mig). Därmed fick jag 2 mellangrå och lyckliga cockrar (för givetvis får de vara med om så spännande saker).  Därpå tjurade externskruven (som tänks mata fram pellets till brännaren). Hämtade gummiklubban och började knacka på röret runt eländet – och A och D ställde sig på bakbenen och daskade förtjusta framtassarna på samma rör. Vilken av åtgärderna, som egentligen gav resultat, anar jag inte men plötsligen rasslade det pellets genom röret och ner i brännaren. A och D? ”VI fixade saken!”, sa de. Nästa källarinsats var att fylla pelletsbehållaren. Surt nog kan cockrarna inte ta sig in i förrådet för där är det ”avspärrat” för tillfället men de lyckades att gå i vägen hela tiden. Den mellangråa färgen blev alltså lätt pudrad med gyllene pelletsdamm.  HÄR har vi den nya färgkombinationen för cocker! ”Grey-and –golden roan”!

Båda tjejerna hoppar numera från sittande position 70 cm rakt upp (och landar prydligt ovanpå ett bord). Överhuvudtaget är känguruinslaget ett stabilt faktum. ”Hopp under språng” handlar om en blandning av höjdhopp och längdhopp och det verkar som om de använder öronen som förstärkningssegel.  En stackars ekorre kommer aldrig mer att komma in i trädgården, sedan cockrarna jagade den ända fram till tallen och sedan försökte klättra efter. Att ekorren kastade kottar på dem gjorde alltihop extra roligt!

För övrigt kan vecka 42 summeras såhär: NY TELEFON TILL MATTE! 2 synnerligen pigga, nyfikna och energiska cockrar klarade av att ta sig så högt upp att de fick tag i telefonapparaten (jämför ”höjdhopp”). Därmed är det bara att inse, att moderna telefoner dels är enormt klena i materialet, dels består av en särdeles massa olika små konstiga detaljer. Sifferknapparna fanns/finns lite överallt, de där stiliga anslutningsdonen var söndertuggade (fast bara LITE), luren var skavd och gnagd…

De hade haft KUL, hade de, Artemis och Deborah. Ingen av dem erkände sig skyldig. Båda skyllde på ”källarhunden” (som är en klassiker från tiden i Revinge där det INTE fanns någon källare under  huset - men cockrar … varav Yael faktiskt var en). Det är alltid ”källarhunden”, som har stökat till det, jaha.

Möjligen ansåg de båda busarna att det var en väl planerad hämnd från min sida att de fick klorna klippta ( dvs nästan alla klor. En sporre på Artemis och en baktassklo på Deborah undkom). Så de fnissade när jag framåt kvällen stukade bältrosfoten när jag hastigt fick ta ett steg åt sidan för det kom susande en cocker precis där foten skulle ha landat. ”Lagom åt dig!” var kommentaren.

Och nu är det den 18 oktober och solen lyser rakt genom de gyllene lönnlöven och 2 glada cockrar kan leka i lövhögarna på marken.

Motion, heter det. Först räfsar jag. Sedan demolerar A och D lövhögarna. Sedan räfsar jag lite till. Förfärligt skojigt, tycker vi alla 3. Och den fjantiga foten? 2 lyckliga cockrar hjälpte till med att linda om den. Ska försöka göra om bandagedelen UTAN deras hjälp. Det blev – om man säger det snällt – inte alldeles lyckat.


Måndag 6 oktober

Veckobok 2

Och nu handlar det om 21/9 till 5/10 2014 (dvs Ylvas stackars valpar kontra bältrosen).

Minns ni lilla Lina från föregående avsnitt? Lina kom att falla till ro i sin nyfunna, egna flock (bestående av Artemis och Deborah). Därpå insåg hon att Artemis och Deborah saknade viktiga delar av grävningskonsten så hon försökte lära dem ”grävning med vinklad baktass”. Det yrde ordentligt om Lina. A. och D. tittade fundersamt på. Sedan omvandlade de Lina till hoppbock, varpå Lina kom av sig fullständigt. Fast alla 3 blev ju grundligt lortiga (samt rullade av sig jorden i min säng, var annars?).

När Lina åkte hem 23 september var hon en glad men definitivt inte ren terrier. Borstas? ”BLÄ”! Borsta cockrar? ”Du är inte riktigt klok, ju”! Men alla 3 fortsatte att vandra ihop med mig och (den jävla, helsikes, förbannade) bältrosen på nätterna, varpå alla 3 (eller 4) var tämligen sömniga på morgnarna, och då steg vi alla upp lite senare.

Store, lille Sofus hade startat ett par utmärkta sorkjakttunnlar i gräsmattan. Han skulle ha blåst upp sig till mallighetens yttersta gränser om han hade fått se hur effektivt A. och D. nu hanterar dessa  tunnlar. Alla hans utlärda knep sitter i tassarna på A. och D. (jämför hur tråkigt det blev för Linas undervisning!) så tunnlarna är numera mest som kanaler med brunnsschakt.  Den sork finns inte, som kommer in på den inhägnade delen av trädgården. Dvs, en försökte men försvann blixtsnabbt ut genom nätstängslet när 2 ystra cockrar fick vittring på den.

Deborah har alldeles själv uppfunnit ”sitt vackert”. Artemis anser att detta är fjantigt beteende samt FJÄSK och kräver en extra godis eftersom hon har framtassarna på golvet de få gånger som godis serveras (typ 3 gånger per dag). Hon får INTE en extra godis. Hon får beröm. Beröm gör att pälsen blir extra stilig, anser Artemis (som – oh samt ack – har anlag till att bli en särdeles totallurvig cocker).

De kommer på invissling! De har varsin signal! Torftigt översatt kommer Artemis på ”III-a-a”  och  Deborah på ”a-OOO-a”. Båda kommer på ” O-aaa –iii” (”cockrar in”, alltså). Det senare visselljudet är nu väsentligt, eftersom höstmörkret har dråsat ner och jag inte alltid kan urskilja hundarna ute i trädgården.

Det där med visselinkallningen är viktig. För några nätter sedan väckte mig A. och D. för NÅGOT var märkligt ute. De trampade alltså på mig ordentligt. Jag tände sänglampan och insåg att 2 unga cockrar satt sida vid sida och stirrade mot det fördragna fönstret och hade öronen på helspänn. Sedan hörde jag själv det, som de var mycket undrande över. Björnar morrar sällan. De liksom ”gnurrar”. En lycklig björn smaskade fallfrukt under äppelträden utanför nätstängslet och ”gnurrade” förnöjt under tiden. Den sket också, men det såg jag längre fram på dagen.

Så vi steg upp och gick ”bältrospromenad” och så övade vi visselsignaler och då blev hundarna nöjda och kände sig SÄRSKILDA för de fick faktiskt varsin GODIS också – och det var liksom DET, det. Men jag behöver alltså kunna vissla in dem OM det skulle vara skarpt läge.

Och så kom lilla Lina på ett ”tackförsenast-besök” varpå hennes husse blev nästan lite avundsjuk för Lina ”fjålade” flera gånger med mig (upp i knät, slicka kind osv).

Därpå kom Birk (den numera 10 kilo tunge, 6 månader gamle Lancashireheelern ) på besök med sina människor. Det kommer att dröja länge innan han får komma igen, för gissa att han – så ung – noterade särdeles intressanta dofter på 2 cockertjejer. Annars hade de kolossalt kul med språngmarscher och hoppning över och dykning under hund.

Jaha, och sedan kom björnen tillbaka några nätter senare. 2 erfarna cockrar höjde sina huvuden, suckade och somnade om. Det var liksom avstökat med sådana besök nattetid tydligen.

Avslutningsvis kan jag meddela att Artemis och Deborah har gjort varsitt fula BUS. Artemis tog sig an den lösa delen av en väggkontakt till en flergrensdosa, gnagde av anslutningen och låg och sög njutningsfullt på delen. Hon surade när jag norpade grejen. Hon har tänkt sig bli elektriker och inte snickare, sa hon. Jag förstörde utbildningsplanen, sa hon.

Deborah tog sig an kabelanslutningen till en ofantligt lång nätsladd. Man kan tugga länge på en sådan liten plopp. Man förstår inte alls det bistra språk som människan använder vid upptäckten. Men Deborah tänker sig möjligen bli IT-tekniker framöver, sa hon. Och jag förstörde alltså även hennes utbildningsplan.

Och så är båda 2 en aning fundersamma, för jag bar in transportburen från bilen och fällde ihop den. Det var visserligen trevligt att möta buren för det är KUL att åka bil, menade de, men ”VAD I HELSIKE HAR BUREN INNE ATT GÖRA”, var deras kommentar. Hur förklarar jag att bilen ska till plåtverkstad för att bli utbucklad sedan en klantskalle tryckte in en bakdörr och en bakskärm för 2 veckor sedan?

Mina båda 7 månader gamla cockrar är fortfarande härliga och märkligt lydiga. Visserligen råkade jag i onåd idag när jag tätade räcket vid förstukvisten med hjälp av kompostgaller (annars fastnar de med öronen utanför spjälorna) men annars uppför jag mig tydligen riktigt bra. Detta gäller i synnerhet nattetid. Hemsökte vårdcentralen. Fick Citodon. Hade bältros även i ischiasnerven. Var dessförinnan uppe en gång per timme i 4 veckor och vandrade. Trötta små hundar snubblade med. NU sover jag (och de) minst 5 timmar i sträck. (Bältros i ischiasnerv = jämför med rotspetsinflammation i tand – fast i ischiasnerven. Det gör ONT!)


Söndag 21 september

VECKOBOK!

Här handlar det översiktligt om perioden 6/9 till 20/9. Rofflorna har godkänt att det blev så. Orsaken är fånig. Jag fick bältros på ena benet och därmed uppstod diverse varianter av trötthet och ont.

Detta hindrade inte att Artemis och Deborah har farit runt som skållade råttor både ute och inne. Leken ”jaga kompis” utvecklas alldeles väldigt och innefattar stora skutt, tvära svängar, brottningsmatcher, hopp över kompis, galopp uppför och nerför trappan samt kapplöpning så att gräset viftar. Den där hoppställningen – tja, det roligaste är att pricka ena stolpen så att tvärpinnen ramlar ner. Därpå hoppar man över pinnen där den ligger på marken. Var det någon som sa ”agility”?

Här är det kolossalt gott om äpplen. De är av gammaldags sort och enormt goda, tycker jag. ”Knasiga bollar”, är rofflornas kommentar. Inte studsar de och de kan inte rulla på ett godtagbart sätt. Möjligen kan en cocker gnaga lite på skalet men resten är i princip oätbart, anser de. Däremot går det alldeles utmärkt att bädda ner havererade äpplen under min täcke och då gärna ihop med en som annan tallkotte också. Jag tänker inte tala om vad mitt ben har ansett om tilltaget. Mina lakan är inte heller alldeles lyckliga över varianten av äppelmos.

De 2 roligaste leksakerna just nu är dels den lilla gummibollen med långt handtag, dels ”råttbollen” (brun boll med pälsliknande ”svans”). Man ska vara 2 och så ska den ena hugga tag i bollen och den andra i handtaget eller ”svansen” och sedan ska man springa sida vid sida med bytet. När syrran tappar greppet så ska man göra en ofantlig snabbrunda med bytet, lägga sig ner med bytet mellan framtassarna och se vad som händer. DÅ kommer syrran och fintar och får tag på en ledig del och sedan gör man samma manöver igen.

Källaren är förnämlig, hävdar A. och D. Där finns frysboxen och i frysboxen finns det MAT! Det enda retsamma är att små cockrar inte har kommit på hur de ska göra för att ta sig upp till kanten för att inventera innehållet. I källaren finns också pannrummet och pelletsförrådet. 9/9 hojtade jag in en arbetskamrat så att pelletsbehållaren kunde tömmas. ”KUL!” sa rofflorna och skottade ivrigt i pelletsförrådet. Sedan rensade jag skruvanslutningen (”vad GÖR du?” frågade A. och D. och försökte nå upp till kanten). Sedan bankade jag ordentligt längs matarröret med en gummiklubba. Då krafsade de hjälpsamt på samma rör. Sedan fyllde vi på pellets (”??? Kan vi hjälpa till?” sa cockrarna och grävde så det yrde i pelletskammaren). Därpå startade jag brännaren och den var samarbetsvillig och det var bra, det, för nu är det höst. Arbetskamraten är jägare. Han tänker kolla rofflornas eventuella begåvningar vad gäller jakt.

Vi bor, som sagt, i en f d järnvägsstation. Därmed har vi (jag) en gammal liten godsramp. Den avslutas upptill med en sarg och stödvägg av huggen granit. Det har grävts lite längs sargen tidigare. Nu började cockrarna att komma in med koks, rostig, handsmidd, spik och små ordentligt möra träbitar. Det befanns vara så, att de hade hittat den uråldriga grova planka (från 1918) som var lagd längs sargen mot markanslutningen. Det var bara att förstöra nöjet med hjälp av ”FY-sprej”! Hämnden kom omedelbart. De omvandlade trädäcket till utedass.

Jag har hittat igelkottens in- och utgångsställe. Igelkotten är förmodligen purken, men jag ogillar att halka på kotteskit på verandan. En av de ”roliga” bollarna visade sig vara snillrikt placerad längst in i ett hörn i det som var cockern Sofus favoritplats dagtid.

Och nu bor den lilla iriska vetefärgade terriern Lina här sedan 18/9 för hennes människor är på liten resa. A. och D. tar det med fattning. Lina är häpen. Hon har bott här förr men då fanns Yael och Sofus och då var hon yngst. Nu är hon till sin förvåning äldst. Därmed sover minst 1 hund ihop med mitt arma ben. Häromnatten låg de alla 3 på och bredvid benet. Om jag säger det så här: att ha bältros är en upplevelse. Eftersom jag äter stark medicin så gör det inte ont. Däremot känns det som om jag har frotterat benet med etternässlor. Det blir inte bättre av varma vovvars närvaro nattetid. De ber inte om ursäkt. Däremot går de lojalt med upp och vandrar i huset när jag behöver vädra benet nattetid. 1 terrier,  2 cockrar och 1 människa kan gå långa promenader nattetid inomhus. Sedan slocknar hundarna medan jag försöker hitta en ledig plats för benet.

För övrigt är cockrarna lena i sina pälsar och nästan blanka. De har börjat fälla på riktigt. Och de är ”välartade”. Lina klarar inte av att vara utan människa. Hon gråter oavbrutet hela tiden. Kom hem häromdagen och hörde sorgen. Kom in. Ledsen terrier hade gråtnos lutad mot skyn och ylade. Bredvid satt 2 tysta och häpna cockrar. SOM det kan vara!

Lördag 6 september 2014

STORA … nästan.

23/8 åkte det trevliga besöket och rofflorna (= cockrarna) letade fundersamma efter henne. Sedan lekte de ”jaga hunden” och så undersökte de noga utrymmet under boden. Därefter blev det stor omgång pälsvård (= NJUTNING) och öronrensning (= ”LÅT BLI!”). Att jag satte på dem Frontline Spot-On gjorde ingenting, sa de.

24/8 kom jag hem efter 20 minuters frånvaro. Ingen hund syntes till. De åt TORRFODER i sina skålar (och det var sista gången som de rörde torrfodret, ack ja). De är otroliga på att springa fort och runt allt möjligt, men Deborah missade en kurva och krockade med lönnen. Hon blev häpen, ruskade på huvudet och satte fart igen. Artemis tyckte att detta var extra skojigt så hon tog 4 varv runt sandlådan i full fart – hon låg nästan på sidan i svängarna. Sedan övade de höjdhopp över varann.

25/8 var jag tydligen elak. Jag satte grindar vid boden och blockerade smitvägen under. Dagtid får de springa bakom och under men nu blir det mörkt på kvällarna och eftersom det finns björn här så vill jag ha rofflorna inom synhåll vid kvällskissningen. Detta var obegripligt korkat, ansåg A. och D. Terriern Lina kom på besök och Deborah lirkade med henne så att hon vågade springa litegrann (Lina är en aning rädd för Artemis, vilket A. tycker är trevligt).

26/8 var en synnerligen fridsam dag. Leksaker bars ut och in, rofflorna sprang så att öronen flaxade – och de LYDDE varenda gång jag sa något. Jag blev nästan orolig …

27/8 kom Lina på nytt besök och NU var det succé! Sedan var jag på jobbet. Möttes av 2 ursura cockrar när jag kom hem. ”FY! VAR har du varit?” muttrade de. Fast de mildrades när vi hade lekt ”skrammelkartongleken”.

28/8 började jag fundera på om cockervalpar får ställa upp i löpningstävlingar. Jag klockade rofflorna på ca 12 sekunder på 100 meter! A. och D. blev sedan mycket fundersamma för jag bar ut allt källsorterat material till bilen. ”VAR är kassarna?” frågade de sig. Har äppelträd, varvid fallfrukt är spännande men nog inte kan ätas anser de. Och SEDAN kom ett nytt trevligt besök, sa A. och D. och kollade besöket ingående (besökaren är van för besökaren har varit här tidigare).

29/8 tjoade A. och D. ”HURRA! Hon är kvar! Vi tvättar henne i ansiktet!” Senare på dagen skaffade  ”Toppen”, var deras betyg (jag är numera kasserad).jag hem en liten hoppställning, varvid det blev så att Deborah hoppade över pinnen utan att riva och Artemis konsekvent rågarvade och sprang rumt ställningen.

30/8 roade sig A. och D. under natten De tassade mellan min säng nere och besökarens säng på ovanvåningen. D. var så lycklig över besökaren att hon GLÖMDE frukost! Hon kom ner när Artemis, den stackaren, grät stilla. Därefter blev det ÄVENTYR för besökaren stoppade in valparna i bilen och sedan fick valparna gå nosningspromenad på ett HELT nytt ställe. Deborah har bestämt sig för att besökaren (med det för övrigt utmärkta förnamnet Ylva) är DEN människa som hon gillar mest. Det visade sig att Ylva hade tittat på lilla TASSA – alltså Deborah - på hemsidan och fallit. SOM det kan bli!)

31/8 var allt bara välartat. Rofflorna var vänliga, snälla och nästan lydiga. Vi hade ”dagens äventyr” genom att köra till mitt jobb. Där släpptes de lösa för att helt fria få nosa omkring på ett mycket stort område. Bilåkning? KUL! (Rakt på sak: jag har aldrig varit med om maken till cockervalpar!)

1/9  tyckte båda 2 att det var skojigt att samtidigt hoppa över den där lilla stången på hindret UTAN att riva. Dessutom hoppade de sida vid sida. Och sedan åktes det bil till Orbaden (OBS! REKLAM!) och där blev det ”nosningspromenad”. Trötta rofflor åt sedan middag – och somnade.

2/9 visade det sig att rofflorna är mycket duktiga på att gå fint i koppel utan att dra eller att trassla in sig själva och/eller koppelhanteraren. Deborah utmärkte sig genom att hoppa upp på fönsterbrädan och mycket prydligt dricka vatten ur besökare Ylvas glas. Inget slafs. Inget slask. Prydligt. Artemis såg synnerligen begrundande ut.

3/9 drack även Artemis prydligt ur ett glas (hon hade tydligen tänkt igenom alltihop).  Och sedan tyckte båda 2 att det var kul att apportera samma lilla boll med snöre, varvid en höll i bollen och en i snöret. Detta upprepades flera gånger, jodå. Och så var de duktiga ”promenadhundar” sa besökaren Ylva, som gick med dem på ett nytt spännande ställe (min bil lånades för transport).

4/9 blev de 6 månader gamla. HURRA för stora rofflor! Det firades på mitt sätt. Vi var hos veterinären. Det blev BERÖM! ”Fina tänder, bra hull, utmärkta skelett, utmärkta hjärtan och lungljud. Utmärkta temperament. Fina pälsar. Bra tassar.”

Artemis väger 10,55 kg och Deborah väger ungefär 8,75 kg. A. är nästan 37 cm hög och ungefär 39,5 cm lång. Hennes svans är 22 cm lång. Deborah är nästan 35,5 hög och ungefär 35,5 cm lång – och hennes svans ÄR 22 cm lång.

I samband med veterinärbesöket fick de varsin dos Advocate pga klåda – och milda makter som den veterinären letade efter ohyra (HON hette dessutom Ylva för all förvirrings skull). Det enda som hittades var eventuell svamp i Deborahs ena öra men här är vi petnoga, så rofflorna behandlas.

5/9 var det FY, sa rofflorna för besökaren Ylva åkte sin väg. Och när jag fiskade fram den fleecefilt, som Sofus älskade allra mest (för Sofus – läs juli och augusti) för att tvättade den blev de sura. För att göra något mycket bättre så hivade jag in dem i bilen (”O! KUL!”) och körde hem till terriern Lina och hennes människor. ”Kolossalt spännande!” sa A. och D. och uppförde sig makalöst väl både dit, där och hem.

Det är nog något som jag är för dum för att förstå. Artemis och Deborah är lugna, vänliga OCH ”lydiga”. Det är den det sista ordet som jag inte begriper. O, alla milda makter – jag har tydligen de allra bästa av alla cockrar som finns!

Lördag 23 augusti 2014

Dagboksfortsättning....

(Till våra dagboksläsare! Jag startade en ny termin (är lärare). Hann inte renskriva det nya avsnittet ”i tid”. Framöver kan det bli mer som en ”veckobok”, men jag fortsätter tills någon säger SLUT! Min idé är att hålla på fram till 4 mars 2015. Då blir Artemis och Deborah 1 år. Från YLVA, skrivaren.)

12/8 lekte de ”elefantgaloppen” i hela huset (280 kvadratmeter). Alltså sprang de så fort som möjligt upp och ner för trappan och ut och in och fram och tillbaka. ”ENORMT roligt”, sa de. Sedan slogs de om den befintliga s k ”roliga bollen” (se gärna tidigare avsnitt) och de blev vederbörligen riktigt smutsiga för kampen utkämpades i den största jordgropen. Jag skiftar försiktigt över till annan valpmat och det blev succé. ”MER! NU!” hojtade Artemis och Deborah. Men det fick de inte.

13/8 sade cockrarna ”LÄCKER frukost! Mer!” och åt upp. När jag kom hem från jobbet hade de strött ut sina leksaker snyggt och prydligt på golven nere. Själva sov de tryckta mot inre ytterdörren. De fick fri tillgång till norra gräsmattan. Där finns en stor lönn. Resultat: de hittade varsin mycket död fågelunge och susade med bytena in under verandan. Sedan kom de fram, släppte (de blöta) fågelmumierna och krävde GODIS. De fick godis. Till slut skällde de ut den oskyldiga soptunnan!

14/8 började Artemis att ”bevakningsskälla”. Deborah lyssnade intresserad. De började också – försiktigt – att kolla om de kunde vara på Sofus favoritdyna. (Ny läsare? Se Sofus den 19 juli, om jag minns rätt.) Jag ordnade 2 ”utmaningslådor”, dvs 2 fyrkantiga TOMMA vinkartonger och det ansågs vara särdeles trevliga leksaker, för de rullade inte bort och så var det mycket utmanande att få ut godissakerna på insidan (alltså ”tråkiga torrfodret”). Samtliga framtassklor + sporrar blev klippta. Jag ansåg att ”tassikyren” var lyckad. ”TORTYR! TASSAMPUTATION!” muttrade A. och D. Fast sedan gillade de att smyga på tysta tassar.

15/8 morrade båda 2 typ ”vanliga, dumma leksaker” och då fick de en hushållspapperspole med ca en halvmeter papper kvar. Mycket lyckat! Jag har papper överallt ute – i småbitar. Faktum är att A. och D. börja kunna olika rutiner. De går självmant in när jag går in från förstukvisten. De väntar tålmodigt vid den nattetid stängda dörren mot trappan upp mot övervåningen (för de har lärt sig att utan morgonkaffe är jag hopplös och däruppe finns köket). Efter dagens totalborstning tycktes de menade att ”OH! MER! Var rätt kommentar. De blev öronrensade. Resultat: ”Nja,hm, ÖRK!”. Rent påtagligt rör de fortfarande inte sådant, som tillhörde Sofus.

16/8 vampade 2 snälla cockrar 2 yngre gossar, som klappade länge och sa ”OJ, vilka lena pälsar!” Senare på dagen hamnade jag i onåd, för jag klippte gräset. ALLA doftytor försvann i gräsmoset.

Skaffade en valpvariant av BARF (alltså våm och andra rena köttprodukter, valpavsett), varvid A. och D. MORRADE i sina skålar, så gott var det. Båda är lena i pälsarna, blanka och börjar få stiliga muskler. Dagens mer påtagliga ”bus” handlade om att bära ut och bära in olika leksaker och att smågräla på varandra vid transporterna. En ensam, troligen ledsen, maskrosplanta har burits in och lagts i min säng. För övrigt är ”valparna” riktigt hörsamma (dvs ”lyder”). Det går förmodligen över ganska snart.

17/8 grävde duktiga, små cockrar upp maskrosor i gräsmattan. Och de fortsatte med att träna smidighet vid språng (alltså hur man undviker eller lurar motparten när båda springer). ”Följ” fungerar fint. Vi har en ”slalombana” med koner och annat. Jag har 2, hundtillåtna skinnfåtöljer, Idag erövrades den ena så pass att också utvalda leksaker fraktades dit. Och så rensade jag plattläggning och fick massor av hjälp. ”En-tås-krafsning” gånger 2 vovvar = effektivt och rekommenderas! Sedan insåg jag att det – förutom grävling, känguru mm – ingår ekorre i bakgrunden. De klättrar! En av dem var 2 hyllplan upp i en bokhylla (LODRÄTT, alltså) när jag såg attentatet. De har dessutom uppfunnit en ny rolig omväg ute. Man hoppar upp i ena träfåtöljen, tar sig över armstöden ner i soffan, därifrån upp på bordet, gör en liten rundtur, ner i soffan, över till träfåtölj nr två och sedan ner på verandagolvet och vidare ut till gräsmattan. Båda två, alltså. Många gånger.

18/8 tog Artemis äntligen hand om Sofus mjölk-kartong (efter 10 dygn). Båda två följde med ner i källaren och A. var mycket imponerad över hur mycket spännande, som hon upptäckte. D. påpekade att vad ju det HON hade sagt hela tiden. I synnerhet pannrummet var extra märkligt. Jag askade ur pannan. De hjälpte till, dvs de kollade den nedre luckan. Numera har jag en variant av gråhund (de blev, som vanligt, inte rena).

19/8 uppförde cockrarna sig riktigt välartat hela dagen. Jag blev nästan lite orolig.

20/8 var golven rena när jag kom hem från jobbet, men jisses så bråttom de hade ut! På kvällen hämtade jag en arbetskamrat för ett par dagars besök och A. och D. godkände omgående detta besök, så det behagade de unga damerna att vara extra trevliga. Fast valpmaten var, är och förblir OÄTLIG! Hungriga småhundar grät sig till sömns. (Jag är hårdhjärtad samt envis.)

21/8 var enligt A. och D. en toppendag! BARF till frukost! 2 människor var hemma hela dagen (klappning osv), märgben att gnaga på (MUMS!), roligt att träna slalombanan (alltså FÖLJ) – men ”det där (CENSUR) torrfodret kan du äta själv”, sa de. Så skålarna stod laddade och orörda. Jag gav delvis upp. De fick BARF till middag. De åt.

22/8 blev ”vi-bär-oss-illa-åt”-dagen. Kissa ute? Nä! Skita ute? Nä! Tigga vid bordet (för förts gången)? Jaha, ENVETET! Hoppa på folk? JAPP! Dra i kläder? KUL! Lyda? NÄHÄ! Tur att besöket hade hundvana. Så ”gå ner”, ”NEJ!”, samt ”FYY!” kom från oss båda – fast det berömdes också vid lägliga tillfällen. Det där (CENSUR) torrfodret kan inte ätas ur skäl – men finns det i skrammelkartongerna går det bra. Alltså laddades skrammelkartongerna. Och på kvällen reste den trevliga besökaren hem. A. och D. letade och letade och glodde på mig. Vad de troligen sa var: ”Du har slarvat bort vår nya kompis!” vilket egentligen var alldeles rätt, för det var jag som körde bilen.

Tisdag 12 augusti 2014

Inte alltid kul …

5/8 tyckte vi mycket synd om alla i storbrandsområdet. Här uppe (mer än 30 mil norröver) blev vi tvungna att vara inne för vinden förde hit tät rök och sotflagor. Dvs – cockrarna ogillade röklukten och gick frivilligt in. Så det blev ”lekstuga” inomhus.

Nästa dag (6/8) sa alla 3 ”FY för frukost”. Sedan sa valparna ”Ja, tack” till lunch. Sofus mådde lite halvdåligt. Det blev åska, jaha, och den snurrade runt i trakten. Resultat: purkna valpar. De fick nämligen inte vara ute. Alltså testade vi inomhuspyssel (”Inge KUL! Vi KAN ju det där” var A:s och D:s kommentar. Repetition av nyinlärda saker, jaha. Har hört samma kommentarer tidigare. Är lärare …)

Sofus fortsatte att må halvdålig den 7/8 så på morgonen fick vi tid hos veterinär nästa dag. Lite enkel rensning av analsäckar och vanlig övrig koll, tänktes det. Jag var på jobbet en sväng och allt var i god och fridsam ordning när jag kom hem.

För den 8/8 kom det att vara påtagligt, att Artemis och Deborah ägnade större delen av dagen till att leta – mycket försiktigt. Sofus kom att få dö. Han skulle (bara ”som vanligt”) rensa analsäckarna. Ingenting i hanteringen avvek från den vanliga ordningen – förutom det att Sofus sannolikt fick en massiv hjärnblödning med en slags ”kramp” och med ett totalt bortfall av reaktion oavsett insatser. Efter 1 timmes olika försök sa jag ”SLUT NU”. Så nu är Artemis och Deborah ”husansvariga” cockrar. De var påtagligt ”lågmälda” resten av dagen. De rörde inte Sofus favoritleksaker. Man kan ju undra hur hundars förstånd fungerar. Framåt kvällen hade hursomhelst hans fleecefilt flyttats in mot min säng och på hans favoritdyna låg en boll. Sedan avslutade jag kvällen ute med att säga ”SPRING, Sofus! SPRING!” Och DÅ sprang valparna stora svängar i trädgården …

Den 9/8 fortsatte A. och D. att orientera sig i den nya ordningen. De bar försiktigt ut några leksaker. Sedan väntade de. Därpå lekte de med dem, litegrann. Lille Birk kom på besök och det blev SUCCÉ. I synnerhet A. tränade ”bakbensputtning av mindre valp” med stor framgång. Sedan lyckades cockrarna att försnilla nästa s k ”roliga boll” ute (och som jag har letat!) och så tränade vi ”följ” och det gick faktiskt riktigt bra. Sofus favoritfleecefilt hanterar de med stor ömsinthet. Den har de lagt på en dyna vid mitt skrivbord och vid behov tycks den fungera som tillvarons fasta punkt. De rullar alltså ihop sig tätt intill den och sover med nosarna inne i den.

”Nja – frukost. HM!” sa A. och D. på morgonen den 10/8. Men eftersom Sofus inte längre kan sno deras mat, så fick skålarna stå kvar på golvet. Längre fram på dagen var skålarna tomma! För denna dag gällde i övrigt att tallkottar ska vara inne för annars är de ensamma. Somliga kottar fryser tydligen, för de bäddades ner i min säng. Och riktiga promenader i långt koppel är KUL, sa valparna (som är riktigt duktiga – de trasslar inte in sig och mig och de drar faktiskt inte alls).

”FRUKOST? VI?? GLÖM DET!!” är valparnas motto numera och det gällde även 11/8. OK, skålarna står där de ställs. Nu susar småcockrarna omkring och donar med alla sina leksaker. De rör fortfarande inte Sofus favoritdyna och jag upptäckte att hans sista mjölk-kartong ligger kvar under matbordet, där han lämnade den.Deborah kommer att bli en liten urstark grävmaskin. Idag syntes bara svansen, ivrigt viftande, när resten av D. var nere i djupa gropen. (Hon var inte vit och svart efteråt.) Artemis ägnar sig mer åt träslöjd (och sprider helst flisorna inomhus). Och så fick vi REGN och det gjorde valparna saliga (och min säng inte riktigt ren och torr, för den fungerade som mellanlandningstorkplats). Jodå, de fick springa ut och in precis som de ville. (Jag är inte riktigt klok.)

Onsdag 6 augusti 2014

Mera värme!

Det är bara att inse, att valparna växer. 29/7 var det ingen som grät innanför ytterdörren när jag hade hämtat morgontidning. A. och D. hade annat för sig. De byter för övrigt tänder i god takt. Skaffade lite fler (rejäla) leksaker, varpå Sofus blev salig. Deborah säger typ ”NOFF!” medan Artemis säger ungefär ”äff! Äff” AFF”! Och båda valparna kunde plötsligt ”sitt” alldeles väldigt bra. Tjatigt nog hade vi +31 på eftermiddagen så alla var helst inne.

Natten till 30/7 blev det åska, varvid valparna och Sofus sov i lugn och ro. Sedan hade jag inget varmvatten. Då påstod pelletsbrännaren att den var ”ÖVERHETTAD”!  (Så här års, dessutom.) Deborah var lycklig för hon älskar att vara i källaren. Artemis var sur för källaren är USCH så farlig. + 32 på eftermiddagen – men man kan ju alltid leka litegrann inne, menade A. och D. Förresten kom alla 3 på vissling och valparna satt fint vid order ”Sitt”.

”BLÄ för frukost!” sa valparna 05.45 den 31/7. ”Frukost NU!” pep de ca 08.45. Sedan gick de ut och grävde upp lite vitklöver och smaskade i sig. Förmiddagen var sval och det var full fart på 8 valpben. Sofus hämtade som vanligt leksaker ute (utom sådana som de listiga valparna hade gömt under verandan). För övrigt är skoterhandsken, dammsugarborsten och den där ”roliga” bollen fortfarande borta. Undrar hur jyckarna lyckades att gräva ner bytena så djupt – och VAR de grävde. Här genomfördes ”tassikyr” (dvs trimning av tasshår). ”Särdeles märkligt” var valparna reaktion. För övrigt har cockrarna infört att alla 3 ska borstas samtidigt. Resultatet är en aning ofullständigt – men det är oemotståndligt att ha 3 cockrar på rygg, sida vid sida, med magborstning på gång. Och så var det bara +29 som värst så flocken njöt.

1/8 var det också svalt (+28). Alltså var gänget ute från morgon till kväll. ”Uppfann” 3 nya leksaker, dvs 3 vedstycken av björk och DEM brydde sig inte Sofus om! Artemis lekte ko (eller möjligen åsna) och åt massor av vitklöver. Deborah åt bara litegrann. Alltså spydde Artemis (halvsmält vitklöver) på kvällen. Vem fick städa? Och vems kudde var norpad efter städningen?

På morgonen 2/8 var det premiär för det var morgonen efter den första ”torra” natten. Inga pölar och inga försåtligt placerade skithögar! Därefter hade vi ”den milda dagen” för alla 3 var nöjda, stillfärdiga och – banne mig – HÖRSAMMA. Jag anar att detta tar slut för snart är A. och D. unghundar (dvs ”tonåriga” cockrar). Men ändå – inga bus, inga hyss, INGENTING! ”Konstigt” sa jag till mig själv-

Fridsamheten fortsatte 3/8. Deborah uppfann konsten att skälla (alldeles själv, hävdar hon), så hon provskällde riktigt ofta. Därpå testade A. och D. konsten att yla ihop med Sofus (grannarna sågade ved och klingan ”ylade”). Jag funderar på att hyra ut valparna som ”rensare”. För 5 år nödgades jag byta tak. NU hittar snorvalparna tegelskärvor, plåtspik och annat. Dessutom var det min sista lediga dag för i sommar. Summering: en alldeles makalös och härlig ”valpsommar”!

Och så började jag arbetsåret på min skola den 4/8. Samma dag fyllde A. och D. 5 månader. Nu är de långa, högbenta, blanka, roliga och begåvade unga cockertikar. Sofus är deras idol och han håller ett vaksamt öga på dem (OCH på deras leksaker). Det var god ordning och tysta hundar när jag susade in vid 11.30-tiden. Det var lika god ordning osv när jag kom hem vid 14.30-tiden. Men sedan var det bara så, att det gick inte att vara ute för det blev kompakt kokhett (igen – TJATIGT!) så cockrarna rasslade ute och fixade med privata ärenden och gled in och smålekte. A. och D. har börjat öva ”STANNA”. Det där med ”Följ” har de omvandlat till ”Följ MIG” (dvs, jag anses gå för långsamt, varvid jag får sura ögat). Ska göra omstart på detaljen.

Tisdag 29 juli 2014

Valparnas VARMA vecka!

Artemis och Deborah hävdade att det inte var möjligt att göra någonting alls när det är mer än +34 grader ute, vilket det alltså var den 23/7. Sofus instämde. Så de var inne fast de kunde gå ut. Sedan blev det ett litet, blygt åskväder på kvällen. Vad gjorde A. och D.? ”Vi vill UT! KUL!” De är inte riktigt kloka!

Nästa dag (24/7) hade vi ”bara” 25 grader inne sent på kvällen (och + 32 ute). 02.30 spydde A. tyst, diskret och mycket på golvet. Sedan tittade hon nöjt på när jag städade. 03 ungefär spydde D. tyst, diskret och bara lite. Därefter var valparna nöjda och sov till ungefär 6.30. Nej tack till frukost. Ja tack till lunch. Väldigt stillsam dag (alldeles för varmt). Och bgara för att liksom runda av dagen så spydde D. – och bara hon – riktigt rejält sent på kvällen. Sedan somnade valparna glada och nöjda på mina huvudkuddar medan jag städade. (Valpar spyr faktiskt ofta när det är riktigt varmt.)

Och så blev det den 25/7 och den dag då Sofus stal ALLA leksaker. De skulle vara inne och på HANS dyna. Fast ingen orkade leka för under den värsta delen av dagen hade vi +35.5 ute. Sofus blev tvungen att gå ut ofta för han var lös i magen. Det går så när man pimplar alldeles för mycket vatten. Mitt i alltihop kunde A. och D. helt plötsligt sådant som sina namn, ”kom”, ”gå in”, ”gå ut” (i synnerhet från toaletten) och ”stanna”! Vi övar på ”sitt” och ”vänta”. Det är förfärligt svårt, hävdar A. och D., varvid Sofus fnissar och visar övertydligt vad det handlar om.

De nu så erfarna (20 veckor gamla) valparna höll sig inne mestadels den 26/7 fast de alltså kunde gå ut när som helst. ”Alldeles för varmt” påpekade de. Birks husse ringde och ställde in besök för det var för varmt. Höll med (just då var det +36 ute – i skuggan). Men lite bus kunde A. och D. fixa. Först hivade de ner mina kuddar på golvet. Sedan knyckte de Sofus sovfilt och drog upp den i min säng. Hann återställa ordningen innan S. upptäckte saken.

På morgonen den 27/7 mumlade jag ett litet HURRA för det fanns bara en enda pöl på golvet. De är rumsrena dagtid sedan länge. Nätterna har varit – ja, de har varit fyllda med toalettbestyr lite varstans. Senare på dagen insåg jag att det pågick ett (hemligt) grävprojekt någonstans, för det kom varma och jordiga hundar lite då och då för att dricka vatten. Korrekt! I största samförstånd grävde de 3 en jättegrop i spireahäcken (förmodligen tänkt som ”sval” grop framöver). Sofus lärde ut viktiga tassrörelser(rak framtass, vinklad framtass, en-tåskrafsning samt konsten att skyffla med bakbenen). Valparna övade flitigt. Alla 3 hade totalroligt. De fick fortsätta (jag tycker f ö inte om den spireahäcken). Och dagen var varm, som vanligt (+31).

Det är alldeles påtagligt att A. och D. mognar till självständiga individer. De kan numera vardera traska iväg och syssla själva med något. A. gillar att skälla. D. är tystlåten (har hört henne skälla bara ett par gånger). Samtidigt leker de ofta och gärna med varandra och sover i regel tätt ihop. De vill att matskålarna ska stå bredvid varann. De dricker kind vid kind. 28/7 insåg jag att det var påtagligt ont om leksaker. Dessutom var Sofus osynlig. Han är en HAMSTER! Han hade fraktat alltihop till sin privata dyna, försökt att lägga sin älskade fleecepläd ovanpå pryttlarna och låg själv ovanpå alltihop. Han beskyddade sina skatter. Han var lycklig. A. och D. är luttrade så de lekte med sådant som Sofus inte hade hittat. När kvällssvalkan kom (efter +32 på dagen) lekte valparna ”jaga-runt-dansen” så att syrenen började att vifta alldeles väldigt med bladen.

Tisdag 22 juli 2014

Hade bäddat sängen 16/7. Sedan bäddades den om. Följande saker hittades senare av mig i sängen: 1 stort knutrep, 1 gammal (hund)handduk, 1 pappersspole (vältuggad) samt 2 tallkottar. Förmodligen var detta en skattgömma.

Artemis grävde lite. Då passade Deborah på att springa på henne bakifrån. Resultatet blev en dubbelkullerbytta (VARFÖR är kameran alltid på fel ställe?).

Lilla terriern Lina kom på besök (igen) och blev blyg för A. och D. för cockervalparna hade ju växt. Sen åkte Lina hem och DÅ lekte Sofus med sina valpar! Och DET var en riktigt stor premiär! För övrigt borstas det hund här. Att borsta hund är numera detsamma som att borsta 3 samtidigt. Det går men resultatet är en aning ofullständigt. 3 cockrar på rygg sida vid sida, njutandes borstning av mage – det är KUL!

17/7 tänkte Deborah knycka gallret till badkarsgolvbrunnen … Och så kom Lina på besök igen och nu var det tydligt att hon är lite rädd för (svarta) Artemis. ”Stora svarta Isis”, dvs Bright Dreams Eleanor Rigby, var en mycket beslutsam tik som visserligen gillade Lina men inte alla hennes fasoner. Kan vara orsaken.) Deborah ingrep och lirkade Lina med sig in och sen blev det bättre.

Det blev ”lite” åska i 2 timmar på kvällen. Det brydde sig valparna inte om.

På morgonen den 18/7 befanns det vara så, att Artemis sov bakom ryggen på Sofus. Deborah njöt för hon hade ju hela sängen (och mig) alldeles för sig själv. Jag köpte 3 ”bollar” med små hål. ”Roar hunden länge” stod det. Petade alltså in små godsaker och levererade till cockrarna. ”Länge” = 2 MINUTER per cocker och ”boll”. Sedan blev det åska igen på kvällen. Det struntade cockrarna i.

19/7 visade sig en av de där ”bollarna” vara spårlöst försvunnen. Jag skrubbade min lilla (usla) grill och A. och D. deltog entusiastiskt. Sofus var också med på ett hörn. Resultat: en riktigt ren grill. Definitivt INTE rena valpar. Hur får man bort sotfylld, bränd grillolja ur cockeröron? OK – valparna har svarta öron. Men Sofus har (hade) gyllene öron …  Sedan hade valparna vattengymnastik i en stor inomhusvattenskål. Det uppstod en sjö med flodavrinning. Därpå lade NÅGON en litet knutrep i blöt i en annan vattenskål.  Slutligen kom lille Birk på besök och då lekte allihop leken ”rulla hund”. Och slutligen regnade det, ja tack. Fast alla tassar blev ju blöta och behövde torka (i min säng, var annars?).

Drack morgonkaffe 20/7 varvid ett litet märklig klirrljud började återkomma. Artemis sysslade med något (Sten? Skruv? Spik?) så jag kollade. Det var en nytappad mjölktand. Därpå rasade en ventilationslucka ner med en duns. Valparna rusade dit och kollade. Sofus suckade. Förra gången fick han den i huvudet. (I gamla hus lossnar saker ibland. Mycket lärorikt.)

Laddade de 2 kvarvarande ”bollarna” (som ju alltså ”roar hunden länge”). Hivade ut ”bollarna”. 3 cockrar nosade, puttade lite förstrött och GICK. Förmodligen är den sortens leksak avsedd för andra slags hundar. COCKRAR kräver bättre. Var köper man schackspel till cocker?

Sedan blev det 21/7 och valparna sa ”BLÄ för frukost”. Sofus ville helst ha mer. Vi fick ett effektivt litet åskväder. Det slog ner i en av järnvägsstolparna så blixten blev en eldkvast och samtidigt brakade åskdundret. A. och D. ? De struntade i alltihop. Fast det var en trist och seg dag. ”Leka boll?” frågade jag. ”Lek själv”, sa de. ”Jamen, leta pinne?” ” ”Leta själv”.  ”Leta GODIS?” ”BLÄ! De äckelbitarna kan du äta själv”, sa valparna. Fast sedan snodde de Sofus nya, fina pappersspole och förvandlade den till pappersmassa ute på gräsmattan.

Jag skulle ändå byta några av tätningslisterna vid ett par ytterdörrar. Så Artemis och Deborah var 22/7 snälla nog att börja dra bort de nuvarande. Fast vi har haft riktigt roligt - jag behövde fixa ett stuprör med förstoppning. Det var oanade mängder med sumpig skit som kom dråsande och DET var alldeles särskilt intressant, ansåg (de dessförinnan ganska rena) valparna.

Vi har värmebölja. Här gäller skugga. Så cockrarna och jag förflyttar oss allt efterhand som solen jagar oss. Vän av ordning – vi har våra täta, korta och dagliga smålektioner med repetitioner. Det trevliga är att de börjar komma på vissling (jag är bra på att vissla dessutom). Men ingen orkar att göra en massa saker i mer än ungefär 10 minuter. Sommar tycks det kallas. Mycket lyckad årstid för valpar!

Fredag 18 juli 2014

OM SOFUS – EN PARENTES I DAGBOKEN

I A:s och D:s dagbok finns Sofus alltmer omtalad. Med Sofus är det så, att han idag är drygt 10 år. För ungefär 7 år sedan lämnades han in för avlivning för han var ”farlig”, ”omöjlig” och ”aggressiv”. Den, som fick honom hos den veterinär som vägrade att avliva en frisk cocker, blev efter ett par år tvungen av familjeskäl att lämna Sofus vidare. Han hamnade hos mig.

Sofus, som han heter numera, kommer från Polen (har kuperad svans), är underbart gyllene (”röd” cocker), blev kastrerad för åtskilliga år sedan för att bli ”snäll” och ”lugn” och hämtades av mig för 5 år sedan i Skåne. När han kom hit kunde han ingenting i hundars språk. Förmodligen hade han aldrig fått umgås med andra hundar efter 8 veckors ålder. Mina båda äldre cockertikar Yael och Isis lade honom direkt på rygg, kollade hela jycken och lät honom sedan ställa sig upp. Det tog 30 sekunder – sedan var Sofus så häpen att han bara tittade och viftade alltmer ivrigt med sin lilla svans. Efterhand lärde Yael och Isis ”lille” Sofus hur cockrar (dvs hundar) kommunicerar. Tikarna var ju dels äldre, dels just tikar. De hade ett enastående tålamod. Resultatet är att Sofus idag är ”flytande” vad gäller hundars språk.

Det lilla jag vet om hans första 3 år (i Danmark) handlar om slag, sparkar och misshandel och det då bland annat av cyklande småpojkar. Han avskyr motionsstavar. Faktum är att han har ett ärr under ena ögat som om piggen på en sådan stav har träffat honom. Cyklande småtjejer är inget problem. Cyklande småpojkar får honom att skälla. Han ogillar barnvagnar (förmodligen har han sparkats av barnvagnsdragare). Uppenbarligen fick han inte heller leka ordentligt som valp. DET tar han igen nu ihop med Artemis och Deborah.

Med Sofus är det också så att han älskar gräsklipparen och snöslungan för det är tydligen riktiga saker. Han är mycket lycklig när det kommer manliga besökare (sotaren, elektrikern, snickaren osv) för de är HUSSAR. När jag spelar musik som man kan dansa till så händer det ofta att Sofus står framför musikanläggningen, halvblundar och rör sig i takt. Bäst är vals …   En brasa i kaminen är för Sofus en salighetsupplevelse. Finast är det med blandningen klassisk musik och brasa.

Han har med sig i arvet en förnämlig jakttalang. Den har jag inte kunnat förvalta. Däremot ser jag ju hur skicklig han är som ”valpfostrare”. Sofus lärde valparna snabbt hur man hittar sorkspår. Han lär dem hut och fason. Han beskyddar dem. De får sova nära honom (och ibland nästan ovanpå). Han är alltid i närheten av Artemis och Deborah.

Jag har haft hund i ungefär 65 år. Flera olika raser finns i samlingen. Cocker-spaniel är den mest frekventa (13 stycken hittills). Jag har tyckt och tycker om dem allihop. Men SOFUS är den, som jag är häpnast över. Vad då FARLIG? Han saknade ”bara” allt med språk och vettig social kontakt.

Därmed har jag – Ylva – om igen en förnämlig liten cockerflock med en rejäl äldre livsvinnare som ledare och 2 yrväder som har honom som idol.

Onsdag 16 juli 2014
mera dagbok...

Och så kom den lille vallhunden Birk på besök igen 12 juli och tänkte sig att
verkligen visa sina vallningstalanger. "Valla COCKER? Glöm det" sa Artemis och
Deborah. "FJANT!" sa Sofus och gick in. Istället lekte valparna leken "jag är
snabbast" så torrgräset yrde. Mycket lyckat besök. På kvällen kröp Deborah in
under byrån och då kröp Artemis också in och då blev det trångt om saligheten
så de kröp ut och började slåss med en trasig tidning. Sofus blev så uppskakad
att han hämtade en pappersspole och flisade sönder den. Inte alldeles fridsamt
i sovrummet en lång stund. Sedan somnade jag - och vaknade av att NÅGON bet mig
i näsan. Det visade sig vara ett misstag. Det var SYRRANS öra som skulle bitas.
Det örat låg rakt över min mun. 2 valpar bad om ursäkt (slickade näsan) och
sedan somnade allihop.

Valparna växer så det syns. Dentastixreklamen kan slänga sig i väggen för HÄR
finns det 2 uppsättningar gnistrande vita tänder (samt vassa - jämför näsa).
För övrigt misstänker jag att det ingår en bastant andel HÖNS i cocker
("fågelhund", jaha) för oj så gott det är med grus och småsten! Jo, skruv och
spik är också kul att tugga på (var 17 de nu hittar sådant).
NÅGON har knyckt den lilla, runda dammsugarborsten. Förmodligen är den
nergrävt någonstans ute ihop med skoterhandsken som försvann för ett tag sedan.
NÅGON var ute, blev kissnödig och rusade in och kissade under skrivbordet.
Sedan kissade NÅGONS SYRRA under sågbocken - igen.

Och så fick VI äntligen regn den 13 juli! På morgonen var allt milt och
väldoftande (och blött) ute. "VI? UT??" sa alla 3 varpå de förpassades UT för
morgonbehov och dörren stängdes bakom dem. 3 cockrar veklagade i högan sky men
kissade ute. Därpå rusade 2 valpar IN och sket enorma mängder på det torra
golvet.
Dagen ägnades åt stölder - Sofus knyckte i tur och ordning samtliga leksaker
och då PEP valparna. Sedan lyckades de ta tillbaka alltihop i tur och ordning
(när Sofus var ute).

Väckarklockan hade utsatts för ett attentat av NÅGON vilket upptäcktes 04.30
på morgonen den 14 juli. Alarmet gick igång. INGEN erkände dådet.
Min hämnd kom senare på dagen för då fick alla 3 varsin dos Frontline Spot-on.
Då blev alla 3 purkna och rusade ut och rullade sig av alla krafter. Så delar
av gräsmattan är nu antifästingsäkrad.
Senare på dagen hjälptes Artemis och Deborah åt med att sno Sofus älskade
fleecepläd, dra den genom huset och fixa upp den i min säng. Hann återställa
den i Sofushörnet, där han nosade misstänksamt på den, noterade VALPLUKT och la
sig på den för doftsanering.

15 juli kom nästa attentat mot väckarklockan. Den hade ställts fram flera
timmar. INGEN erkände (men den var blöt och Artemis slickade sig om munnen
...). För övrigt begick vi premiärer samma dag! Det handlar om en valp i taget
och ett lååååångt snöre som "koppel" och "följ-matte-vandring" nerför och
uppför uppfarterna (har två sådana). Det gick förnämligt. "FARLIGT KUL" sa
valparna.

De blir alltmer individer, Artemis och Deborah. Artemis är fortfarande en
liten svart (och ganska blyg) viol, men hon bryr sig om att göra som jag säger.
Deborah är kolossalt medveten om sin egen vilja. "Kan SJÄLV" samt "vill INTE"
är ledorden just nu.

Och Penelope fortsätter med att charma sin mattes omgivning. Hon har för
övrigt gjort ett riktigt bus! Hon sprättade upp lite av sömmen på mattes
madrass för hon tänkte att hon skulle kolla innehållet i madrassen. Matte blev
märkligt nog inte förtjust!

Lördag 12 juli 2014
värmebölja...

På morgonkvisten till den 8 juli krälade Deborah in under byrån (14 cm:s höjd)
och anföll bakifrån kassen med 1,5 liters äppel- och pärondryck. Flaskorna höll
och Deborah krälade snopen ut. Sedan hittade Artemis boken "English Synonyms"
och tänkte fixa lite med den (engelsk cocker-spaniel, jodå). Boken räddades.
Snopen Artemis. Det var riktigt varmt ute, så hundarna fick en liten balja med
vatten som förstärkning. Resultatet blev ännu blötare öron. Det var alldeles
för varmt för att leka ute i mer än 10 minuter. Så alla 3 gick ut. Och in. Och
ut. Och IN.

Den 9 juli befanns det vara så att NÅGON hade gnagt litegrann överst på 2
(dåliga) kokböcker. NÅGON hade pillat fram en (dålig) bok om Karl XII:s död.
NÅGON hade kissat under sågbocken. NÅGON hade doppat ena änden av ett litet
knutrep i vattenskålen och sedan lagt knutrepet på tork i min säng (droppspåren
fanns kvar på golvet). Vi tränar "kom+namn", "gå in". "gå ut" samt "stanna".
Det händer att detta går fint. "Följ matte" är - just nu - en otroligt korkad
övning anser Artemis och Deborah. "Följa Sofus" är MYCKET roligare (OBS!
Valpvald övning!) Förövrigt kan valpar inte äta lunch när det är värmebölja
( men Sofus kunde ...)

10 juli sa valparna "BLÄ för frukost" och åt ungefär 1/3 (vi har alltså
värmebölja). Sedan sprang de ut. Efter ungefär 5 minuter dök de in i skuggan
under rampen. Sedan var de alldeles tysta och sedan kom de rejält jordiga fram
genom spireahäcken. Klockan 14 var det +33 grader i skuggan. Vitsvarta Deborah
försökte ha roligt alldeles ensam ute. Svarta Artemis och gyllene Sofus tittade
på henne, drack vatten och gick in.
Sedan kom Deborah in, hon också. Friviligt.

11 juli var det - milt sagt - massor av ÖS upplagrat i valparna så efter
frukost ÖSTE de allt vad de kunde. Därmed kom det att bli en frontalkrock!
Häpna valparna slickade varann snabbt och öste ännu mer. Sedan öppnade jag
grinden till norra delen av trädgården. Därmed upptäckte Artemis och Deborah
att det FANNS en liten djungel med högt gräs och en lönn och en bod som man kan
vistas under och flera intressanta dofter och en trappa ...
Så nu har de ungefär 1500 kvadratmeter yta att härja på.
Och SEDAN for en vrålande Sofus ut. Han blåste gladan så det fladdrade, för
det är HANS valpar! Gladan försvann!

Tisdag 8 juli 2014
att VADÅ, sa du?

Nu har de 3 ingått samarbetesavtal på olika sätt. 5 juli införde de total
ohörsamhet, dvs om jag ropade på Artemis så kom Sofus, ropade jag på Deborah så
kom Artemis och ropade jag på Sofus så kom Deborah. Detta tyckte cockrarna
tydligen var kolossalt roligt, så det pågick i flera timmar som en
cockervariant av "lyssna och förstå". Fast när det var dags för mat så kom alla
3 på inropet "flocken in"! Lille Birk var på nytt besök och det var mycket
lyckat. Jag är i onåd för jag klippte gräset. Därvid uppstod förvåning och
tydligen viss sorg, för den trevliga djungeln omvandlades till stäpp. Alltså
försvann "smyga och överfalla" som lekmoment. Den orangefärgade knasterspolen
höll i ungefär 10 minuter. Sedan hade vassa valptänder omvandlat den till
skräp.
Sedan var valpfrukosten äcklig den 6 juli. De glodde på skålarna, krafsade
lite så det sprätte och sedan gick de. (Samma mat som alltid ...) Jag skiftade
över till de stora skålarna och DÅ var lunchen god och middagen synnerligen
läcker. (Valpskålarna är faktiskt små.) Artemis och Deborah blir alltmer
självständiga. Alltså kan en av dem ligga (inne) och sova medan den andra
gnager pinne (ute). Att Sofus stjäl samtliga valpleksaker bryr de sig inte om.
De stjäl tillbaka pryttlarna i tur och ordning när han är på annan plats inne
eller ute.
Nyaste projektet är att försöka gräva upp en av stängselstolparna. Jag har en
bild där man ser 2 glada svansar sticka upp ovanför markytan. Jodå, de blir
inte rena av sådana projekt. Nästan alla valpklor blev finnaggade med hjälp av
den utmärkta hyvelsaxen och ingen valp pep av förfäran. Och dagen slutade med
att cockrarna kom på inkallning - var och en - för plötsligen kunde de sina
namn.
Vi har värmebölja. Kloka cockrar håller sig i skuggan. Varma valpar vill ha
vatten. Jag har en stor vattenbunke ute. I princip uppfyller den kravet på
"svalt, rent vatten i en ren skål". Så 7 juli införde valparna en ny sed. Man
ska FÖRST doppa framtassarna i dricksvattnet. Sedan ska man köra ner hela
huvudet i vattenbunken och slafsa ordentligt. Därpå ska man rusa in och skaka
vatten ur öronlapparna. Varpå jag kan tömma bunken, spola ur den och fylla på
"svalt, rent vatten".
Och någon har hittat vedkorgen. Jag har väntat på det - men att hitta ved i
sängen ...

Fredag 4 juli 2014
stora valpar!

1 juli uppfann Artemis den sanna sagan om den lilla, dumma sorken. Den ska
berättas långsamt och många gånger för precis alla. Detta handlar om det
pantersprång, som Artemis gjorde och som fällde den lilla sorken så sorken blev
alldeles väldigt död. Deborah tittade storögt på. Därefter jagade Deborah en
makaonfjäril men den eländiga fjärilen lyckades att undkomma. Valpåsikt: "
fjantig slags fågel. Duger inte till någonting".

Valparna äter (fort) och i varsin matskål varvid Artemis håller svansen rakt
ut och Deborah har sin rakt ner. Sedan måste de slicka varandras skålar och då
har A. svansen rakt ner och D. svansen rakt ut.

2 juli befanns det vara så, att Artemis kan springa sidlänges (ungefär som
skänkelvikning med häst fast FORT). Båda 2 övar hopptekniker. Vid höjdhopp är
det roligast när syrran är hopphinder, men även Sofus upptäckte till sin
förvåning att valparna seglade rakt över honom.
Valparna har uppfunnit en egen väldigt utmanande löparbana. Den går i kurvor
och slingor runt allt möjligt, innehåller tvärbromssträckor (under verandan)
och avslutas i regel uppe på godsrampen med en liten brottningsmatch. Låt mig
säga det så här: jag har aldrig sett maken till starka lårmuskler på så unga
valpar!

3 juli blev Deborah arg på en mycket liten maskros. Hon daskade den med
tassen, hoppade jämfota på den och slutligen bet hon den. Maskrosen gick
sönder. Då gick D. varpå Artemis åt upp resterna.
Samma dag övade vi litegrann igen med de små, röda konerna (alltså typ "följ
matte"). Alla 3 hängde med (fast det här är SVÅRT, sa valparna) och det gick
faktiskt riktigt bra - tills Sofus (med ett tydligt ÄSCH) tog sig an kon nummer
5, bar bort den, slängde den i gräsmattan och banne mig rågarvade. Artemis och
Deborah beundrade honom.

Idag (4 juli) blir de 4 månader och det är 4 veckorna sedan jag hämtade dem,
valparna. Suveränt lyckade, DET är vad de är!
För övrigt har den annars så snälla Penelope gjort bus på riktigt. Hon stal en
förpackning med bomullsrondeller, fixade lite med den och lät sedan matte Anna
få tillbaka resterna. Det var som ett snöfall av bomullsrondeller i hallen, sa
matten.

Måndag 30 juni 2014
och så.....

Jodå, NU har Artemis och Deborah minsann fått genomföra hela, stora
artighetsproceduren! De har fått a) nosa Sofus i ändan, b) nosa honom PÅ MAGEN
när han låg på rygg och c) fått nosa honom i mungiporna. Valparna var saliga
och Sofus väldigt generad och STOLT. Jag höll mig undan.

Det regnar. Sofus avskyr regn. Alldeles entydigt har han lärt Artemis och
Deborah att en cocker INTE kan skita i högt, regnvått gräs. Alltså skiter
valparna ovanpå godsrampen och Sofus under den! (Hej läsare! Vi bor i ett
gammalt stationshus från 1918. Här finns utrymme - och nästan allt
strukturmässigt från järnvägstiden. Ramp t ex är den gamla godsrampen in -
fast med nytt trädäck.)

Lille Birk har varit på sitt första besök och det var mycket lyckat. Birk är
en Lancashire heeler, 5 veckor yngre än Artemis och Deborah. Sofus godkände
honom och sedan öste valparna i över 1 timme. Sofus tittade vänligt på.

Det har visat sig vara så att ALLA ska ha samma leksak samtidigt! Alltså får
Sofus något stort och sedan kan valparna bråka med sin. Allra roligast är leken
SLAKTA LITEN KARTONG. En av mina skoterhandskar har försvunnit spårlöst från
förvaringen ca 150 cm ovanför golvyta. (NEJ! Jag kör INTE snöskoter. Jag
skottar snö.) Samtliga 3 cockrar svär sig fria från stölden - men möjligen har
skoterhandsken hamnat under verandan på något outgrundligt sätt och omvandlats
till valpleksak.

Och så kom valparna hur man kunde ta an min torkställning i tvättstugan
(alltså f d godsinlämningen). Därmed införde de inomhusdass längst inne i
bortre hörnet. De är totalt oförstående inför detta, att jag dels städade
mycket rejält på "dasset", sedan ställde tillbaka torkställningen, satte fast
den OCH fyllde utrymmet under den med orubbliga saker.

Igår 29 juni var vädret så vedervärdigt att jag körde träning med cockrar
inomhus (jämför STORT hus). Vi gick "följ matte" från tvättstugan genom
bottenvåningen uppför trappan genom övervåningen och tillbaka nerför tappan osv
4 gånger. Därefter var 3 cockrar mycket trötta i sina huvuden.

För övrigt anser Artemis och Deborah att min uråldriga bilgummimatta är det
bekvämaste en valp kan sova på.

Penelope? Ett liten underverk av lydig, fridsam och glad valp!

Fredag 27 juni 2014
Rofflor...

Vad mycket få vet är att ordet ROFFLA är ett berömord för en tik. En hanhund
kallas för en roffel.
Allihop är rofflor. Alltså vimsar det omkring 3 rofflor här.
Artemis och Deborah går numera riktigt ofta egna små vägar och sysslar med
alldeles egna mycket viktiga saker. Båda två kommer - en och en - på
namninkallning! De kan ordentligt "gå in" och "gå ut" (det senare gäller min
toalett där jag märkligt nog måste förvara fodersäckarna).
Det där med koppel är en usel idé, sa båda två. Jag tänkte mig att ha båda
samtidigt. Aldrig förr har två koppel snurrats ihop så ordentligt. Så nu blir
det en och en i taget. Sofus den store vill gärna vara med hela tiden, men han
får sina egna betydligt längre vändor.
Och så fick vi besök av en hundkompis till Sofus. Det är en trevlig liten
vetefärgad irisk terrier. Stackars terriern! Sofus blev sur på henne och
Artemis och Deborah flydde upp i varsin famn (tillhörande terrierns båda
ägare).
Nu får valparna hälsa artigt under svansen på Sofus! Han accepterar i stor nåd
detta hövliga beteende. Valparna blir sedan alldeles till sig och måste ösa
alldeles väldigt mycket.
Jag har en källarvåning (som förutom allt annat dessutom är STOR). Idag var
jag nere i pannrummet - och plötsligen fanns Deborah därnere. DET var en härlig
ny plats, sa hon. Artemis satt kvar på översta trappsteget och sa att det var
förenat med stor fara att gå ner i det där märkliga, stora utrymmet. Sofus
tröstade henne med att det tycker han också.
Den där "tornfalken" är en röd glada och DET är betydligt värre. Vid det här
laget har jag valparna inne så snart gladan hörs. Artemis och Deborah har en
gedigen överlevnadsinstinkt.
Och de är blanka, valparna, och jag får visitera käftarna och fixa med
tassarna och mobba öronen.
Och så har de sett rådjur på nära håll och det var konstiga hundar, sa de.
För övrigt tycks deras syster Penelope vara en särdeles lydig och trevlig
cocker. HON går precis bakom hälarna på sin matte när de är ute. Har förökt
förklara saken för mina två. De fällde ner öronen och sa typ "ÄSCH!".

Tisdag 24 juni 2014

Fågel, ficklampor osv..
Nu är jag helimponerad av Sofus! Igår förmiddag rusade han hela vägen genom
huset och ut på verandan och började ryta! Jag rusade efter. Och då hörde jag
det han hade hört, nämligen en tornfalk. Artemis och Deborah fattade tydligen
vad Sofus sa, för de dök in under verandan. Falken gick i låga svängar över
huset. Sedan försvann den. Sofus skickade en serie morrningar efter den och
sedan gick han in. Valparna kom susande in från andra kortsidan av verandan.
SEDAN kom Deborah med en av mina ficklampor. Hon hade varit uppe på
sängbordet, jaha. Därefter kom Artemis med den andra ficklampan. Alltså hade
hon också varit på sängbordet. Jag röjde av sängbordet - och hittade en liten
färsk hundskit prydligt placerad i bortre hörnet. Eftersom Artemis hade skitit
(ute) strax innan så borde det ha varit Deborah, som ...
Valparna har de senaste dagarna försökt att charma Sofus, men han har varit
vresig av ett påtagligt skäl. En av analsäckarna hade börjat krångla. Så det
tog idag 14 minuter hos veterinären och sedan var eländet åtgärdat. En
betydligt blidare Sofus tillät Artemis och Deborah att hälsa och att sitta tätt
intill nu i eftermiddags. Och kom den eländiga tornfalken för en stund sedan
varvid Sofus "gav järnet" med alla uttryck en cocker har att använda. Bakom
Sofus stod valparna så nära honom som det bara gick. Falken försvann, valparna
fick varsin nådig slickning på varsitt huvud och sedan fick cockrarna middag.
Det sticker fram riktigt fina ansatser till morrhår nu. Svansarna tätnar,
öronen har små, små (lortiga) försök till lockar och resten av valparna är en
härlig blandning av sand, pinnmolera, gräs och frön.
JA! De borstas dagligen. JAHA! De tar detta som en utmaning - vem blir värst
först?
För övrigt kan jag hälsa från syrran Penelope. Hon har förbjudit sin matte att
duscha i badkaret. Sådant är förenat med livsfara och små valpar kan inte
livrädda mattar som gör så där.

Söndag 22 juni 2014

Midsommar...
De VÄXER, gör de! Nu är de både högbenta och långsträckta.
Och så har det varit midsommar i Hälsingland. Med allt större ögon begrundade
Artemis och Deborah att jag var på andra sidan stängslet och därpå fick de till
stor förvåning se hur grenar och småträd av björk och sälg kom in på
gräsmattan. Sedan blev det "portaler" av lövris och dem kunde man ju tugga på
litegrann.
Ovanpå detta byggdes det en stor bur av kompostgaller och sedan kom en
klotgrill att placeras innanför. Valparna ansåg, att detta var på gränsen till
ohövligt. EXTRA ohövligt blev det sedan, när husets människorna grillade olika
slags goda korvar - och inte en enda korv lyckades att hamna hos husets
cockrar.
Fast Deborah kan numera allt om hur man stör en besökande husse som försöker
ta på sig byxorna. En begåvad valp dyker nämligen rakt in i byxbenet och
blockerar hussens fot, när den vill in i samma byxben.
Artemis har rullat sin syster i något sanslöst klistrigt, så Deborahs nackhår
står rakt ut och är intressant stelt. Det luktar faktiskt gott, så jag
misstänker att det handlar om kåda.
I morse satte sig Artemis för övrigt ner på verandan, stirrade på klotgrillen
och sedan skällde hon ut den så att Sofus blev tvungen att gå och kolla läget.
Skosnören ska inte bitas av, säger valparna. Skosnören ska hållas fast mellan
huggtänderna och sedan kan en duktig valp dra en sko med sig till något hörn,
där inte en korkad människa ser vad som SEDAN kan hända (med skon, alltså).
Och så har Sofus grälat på MIG för jag hann inte se att Deborah hade snurrat
iväg så att hon var precis i dörrmynningen när jag skulle stänga dörren.
Deborah klarade sig givetvis, Artemis kom susande och kollade läget men SOFUS,
denne gyllene barske cockerkastrat, gav mig arga ögat, morrade och slickade
sedan Deborah ömsint.
Läget är med andra ord helt förnämligt i Lottefors!

Torsdag 19 juni 2014

Grävlingar.....
ERKÄNN! I dina valpars bakgrund ingår en omfattande del grävling, en ganska
stor del bäver samt riktigt mycket charmtroll!
Jag har en lång veranda samt ett trädäck vid järnvägstationens godsintag.
Idag fann jag mig föranlåten att kolla vad Artemis och Deborah sysslade med
under vardera trädäck.
De gräver tunnlar, det är vad de gör. Tydligen tänker de sig att kolla dels
hur långt ner mina källarväggar (av huggen granit) faktiskt når, dels OM man
skulle kunna ta sig till Kina. Lortgrisar! Lyckliga lortgrisar! Sofus tog sig
faktiskt tid att kolla ett av projekten och kom tillbaka och fnös!
Sotaren var här i morse. Honom avfärdade valparna med en fnysning.
Men SOFUS har vunnit allt! Hittade honom ute på verandan nu på eftermiddagen,
fridfullt sovande, med Artemis huvud vilande på ena baktassen och Deborah tätt
intill den andra baktassen.
Charmtroll, jaha!
Nu ska golven såptorkas. Förstår inte riktigt, men det har hittats små pölar
här och där.

Onsdag 18 juni 2014

och SEDAN.....
Hur gick det på mitt jobb? Vad gjorde Artemis och Deborah?
De gjorde total succé - det var exakt vad de gjorde. Alltså det började med
att valparna grävde här hemma i den ståtliga sorkkanal som Sofus har ordnat, så
de var milt sagt jordiga när vi for. Jag satte på dem koppel när vi skulle gå
ut, vilket mötte protester. Artemis försökte gnaga sönder sitt. Deborah rullade
sitt fint runt frambenen. Alltså tog jag bort kopplen (för koppel ska vara ett
nöje, ju).
Sedan traskade de försiktigt i mina hälar inne i hus 14. För säkerhets skull
kissade de också varsin lilla pöl i korridoren.
Deborah tuggade flis av en blyertspenna. Artemis hittade en innebandyboll.
Samtliga elever fjålade (=pysslade ömsint) med valparna och jag anar att den
egentliga lektionsverksamheten nog inte var alldeles på topp överallt. Vad som
faktiskt hände, var att valparna för första gången accepterade att vara helt
åtskiljs! Och OM jag har förstått saken rätt, så satt/sov valparna i tur och
ordning i olika trygga famnar och valde själva att vara i helt olika lokaler.
Totalsuccé, det är vad det blev! Till saken hör att de kommer att få en
makalös present av en av de anställda, nämligen 6 torkade rådjursunderben med
klövar. Han menade att Artemis och Deborah redan nu visar anlag för god
jaktbegåvning. Så vi får väl träna olika varianter av spårsökning framöver.
Sofus? Han trippelkollade valparna ordentligt när de kom hem.
Slutligen undrade en av eleverna var man kan köpa sådana härliga hundar. Det
talade jag om. Jag sa också vad en valp kostar. Han blev en aning blek men
muttrade något om att man behöver kanske inte köpa en EPA-traktor ...

Tisdag 17 juni 2014

Artemis och Deborah är - som första hundar någonsin - inviterade till hus 14 på
mitt jobb! Jag är lärare på ett naturbruksgymnasium ca 1 mil norr om Bollnäs
och givetvis kom jag att berätta lite grann om att NU skulle det köpas valp
osv. Hus 14 är egentligen förbjuden zon för hundar, eftersom det kommer också
andra kurser med allergidrabbade personer.
SAMTLIGA bångliga elever kräver att få se valparna. Lärarkollegiet har sagt
att för en gångs skull får hundar vara i undervisningslokalerna - för det är
viktigt FÖR JUST DE ELEVERNA.
Se det här framför dig - Artemis och Deborah kommer att fort som attan ha lagt
ner även de vrångaste på golvet! Sedan kommer de att genomföra "cockerterapi".
Jag tar med mig plåster - för JESSES vilka vassa gäddgaddar valparna har!
Artemis och Deborah är "i princip" rumsrena. Jag har fått "sura ögat" av den
valp, som inte hann ut eftersom jag var för långsam. Deborah är en stor
kungstiger. Artemis är en smidig svart panter.
De kommer på inkallning. Och NU har det skett 2 gånger att alla 3 har kommit
samtidigt på ropet "HUNDAR IN".
Sofus är en barsk äldre herre, men han beskyddar de 2 småttingarna.
Småttingarna gillar honom, lägger sig platt på rygg när han säger till, men är
alltid nära honom. Och Sofus är också ALLTID nära "sina" (hemska) valpar.
Får man ha så här kul?

Söndag 15 juni:

Artemis hälsar att det var skojigt att putta ner Deborah från stensargen så att
hon landade i spireahäcken nedanför. Det blev alldeles stilla och sedan viftade
spirean mycket och slutligen kom en häpen Deborah tillbaka och sa att hon hade
varit på äventyr i en djungel. Då susade Artemis runt alltihop och så viftade
spirean igen och sedan kom Artemis också tillbaka och sa att det var ju en
väldigt liten djungel.
I morse brottade valparna ner en tom 1,5 liters mjölk-kartong så att den
dunsade ner för den långa trappan. De har blivit långbenta, valparna. Alltså
har de utökad speed i språngmarscherna. Kurvor tas när man ligger på sidan med
vilt viftande ben. Och så har de hittat min tall och därmed har de hittat
tallkottar. Jag har tallkottar överallt - inomhus. Förmodligen har jag snart
kottar i sängen också - under täcket. "Apporterande hund", jaha. Ska försöka
lära dem att bära ut kottarna.
Sofus är fortfarande häpen men otroligt nyfiken. Det där med valpar tycks vara
honom en överraskning på den positiva sidan.

Torsdag 12 juni:

Igår uppfann Artemis och Deborah konsten att gräva ett djupt hål. Detta skedde
på det enda sandiga stället i trädgården och de hade makalöst roligt. För
säkerhets skull rullade de varandra i grävmassorna, så de var nästan helt
samfärgade. Därpå rusade de in och upp i min säng och där levererade de sanden.
Sofus var riktigt imponerad över gropen.
Min idé om att valpar ska sova inom ett begränsat område var en fånig idé,
sade valparna. De löste problemet genom att peta bort kompostgallret. Sedan sov
Artemis i sängen och Deborah bredde ut sig på valpdynan bredvid sängen.
Frukost äts bäst utspridd runt skålarna. Det är KUL att välta den där runda
vita "skvalpfria" vattenskålen för OJ, så det skvätter!
Yael fortsätter att vara en lycklig gammal tik. Det här är nog det roligaste
hon har haft på mycket länge. Och Sofus bevakar flockens trygghet. Han är
fortfarande häpen över att cockrar kan vara så små - och så snabba.

Summa: valparna äter, leker, sover och är i det närmaste helt rumsrena. De
lystrar på sina respektive namn och börjar förstår NEJ.
Penelope har charmat hela sin mattes bostadsområde. Det gick fort!

Onsdag 11 juni:

Artemis och Deborah sköter sig. De äter, sover, leker och har fått varsin
rejäla gren från ett äppelträd. Sofus fick en betydligt större gren för
säkerhets skull. Yael står över allt sådant. Doftrankan överlevde.
Jag kan utan problem vara hemifrån i 1 timme. Valparna sover nära Yael. Sofus
ligger tätt innanför ytterdörren och håller koll på eventuella ovälkomna
besökare.
Nu kommer Artemis och Deborah EN OCH EN när jag kallar med namn. De förstår
"NEJ!"
Jag är ju inte dummare än att jag begriper att det här tar slut när de blir
"tonåringar" och sedan kommer gräsliga perioden tills de blir kloka cockrar
igen.
Maskrosorna tar stryk. De är otroligt roliga att gräva upp och kolossalt
trevliga att riva i småstumpar. Vitklöver är mums. Min säng fungerar dagtid som
gymnastikmatta.
Yael hinner inte vara en trött gammal cocker - hon håller noga reda på
valparna både ute och inne.
På fredag har vi inbokat besök hos distriktsveterinären för att kolla
öronskabben. Om eländet är väck, så kommer det framöver trevliga nya
hundkompisar i lagom storlek och med mycket spring i benen.

Tisdag 10 juni:

De är förnämliga, Artemis och Deborah! De är i det närmaste helt rumsrena, de
lystrar på sina respektive namn, de äter, leker och sover i god ordning.
Yael är glad och tålmodig. Hon säger ifrån när valparna blir för närgångna
(drar i hennes öron, biter på hennes halsband) men de får så gärna så sova
hoprullade hos henne. Sofus håller ett vakande öga på omgivningen för han har
tagit på sig uppgiften att skydda flocken. Igår fick vi åska. Åska låter extra
bra mellan bergen. Eftersom Yael och Sofus struntade i oljudet så placerade sig
valparna hos Yael och sov sig igenom alltihop.
Jag ska plantera om en doftranka. Deborah undersökte om en av rankorna var
hållbar. Rankan höll. Krukan sprack. Artemis tyckte att det var ett mycket bra
bus.
Deborah ÄR en tuff, försigkommen och mycket självständig valp. Artemis börjar
tuffa till sig.
For iväg och handlade nu på morgonen. Inga pip när jag for. Inga små yl när
jag kom hem. Bara 2 små pölar på golvet. Och 4 cockrar som sa typ "Jaha -
kommer du nu?"

Måndag 9 juni:

Hej!
Fullständigt lyckat, det är vad det är
Gamla Yael är LYCKLIG och hon passar och sköter Artemis och Deborah allt vad
hon kan. Hon har dessutom glömt bort att hon skulle vara döv. När en valp
piper, nog attan kommer Yael och kollar.
Sofus är en vänlig men häpen kastrat. Han gillar valparna med ett undantag -
de får INTE vara i hans eget heliga hörn. Detta har Artemis och Deborah lärt
sig.
Deborah är en mycket kompetent buse. Hon stal min väckarklocka och parkerade
den i tvättstugan (jag såg sista delen av attentatet). Hon plockar loss Artemis
halsband och gnager förnöjt på låsmekanismen. Hon upptäckte inatt hur man kan
fixa "nattplatsgallret", så hon öppnade och sedan larvade hon och Artemis runt
min säng och la sig hos Yael.
Artemis är fortfarande en blyg (svart) viol. Fast hon grävde upp delar av min
lavendel i morse och bar iväg bytet.
Sofus hälsar att valpmaten är läcker.
Artemis och Deborah hälsar att vuxencockermaten är läcker.

Snart kommer "husse" Bosse och då får valparna fästingmedel och lite
kloklippning (Artemis har en LÅNG klo på vänster bak, jaha).
Jag har KUL!

Lördag 7 juni:

STORT tack för igår (6 juni)!
Alla 3 valpar vimsade omkring och åt middag på kvällen och alla 3 sov gott på
natten.
Artemis och Deborah var tysta och lugna hela vägen hem. Ingen spydde och ingen
kissade eller sket i bilen (dvs transportburen).
Gamla Yael blev anmärkningsvärt glad och Deborah kom att bli riktigt nöjd när
hon blev slickad på av Yael.
Sofus är HÄPEN för han har inte mött en enda cockervalp sedan han var 8 veckor
gammal.. Han möter valparna med värdig försiktighet.
Deborah är en tuffing. Hon törs kissa på främmande ställen. Hon hittade
vattenskålar här hemma och drack. Hon smet upp i min säng, hon har gnagt på en
gammal stol och hon är INTE den keliga lilla pyssling, som hon lurade er att
hon var.
Artemis är däremot en liten, blyg (svart) viol. Hon tordes kissa där Deborah
hade kissat, hon dricker om Deborah har slafsat med vattnet och hon undersöker
försiktigt allt som Deborah redan har kollat.
Det här blir BRA!
TACK!
Ylva